Speltyp: partyspel, familjespel Antal spelare: 2-6 Speltid: 30 min Ålder: 8+ Tillverkare: Competo Designer: Klaus Zoch Bandu på Boardgamegeek
1987 satt speldesignern Klaus Zoch i ett hörn på spelmässan Spiel 87 i Essen, Tyskland. Med sig hade han ett spel bestående av en säck konstiga byggklossar som han kallade för Bausack, och gång på gång fick han förklara för de förbipasserande att det handlade om ett spel och inte en byggsats för barn. En som fastnade för Bausack var Bernward Thole, som då satt i juryn för Spiel des Jahres (Årets spel i Tyskland) och hans omdöme gick inte att misstolka:
”En lysande ide: Byggklossar!”
Fenomenet med de konstiga klossarna i tygpåsen spred sig med tidningarnas hjälp snabbt till brädspelarna, och snart satt till och med ärrade pokerspelare och stirrade på rangliga klosskonstruktioner uppbyggda av granar, äggkoppar och bollar. Bausack-febern hade drabbat Tyskland och spreds snart vidare till resten av världen.
Idag finns Bausack även utgivet på svenska under namnet Bandu, vilket släpptes lagom till spelets 20-årsjubileum. Förpackningen är numera en helt vanlig spelkartong, men gläntar man på locket hittar man snart den numera klassiska Bausack-säcken full med klossar. Jag tycker att vi tar en titt:
Ut ur påsen kommer 66 träklossar formade som allt ifrån ägg, cylindrar, krukor till vanliga kantiga rätblock. Vem som helst med barnasinnet i behåll får omedelbart svårt att hålla fingrarna i styr. Kan man bygga något med golfpeggen? Vad händer om man sätter de två sneda bitarna på varandra? Hur högt torn av cylindrar kan man bygga? Och den där enorma spelpjäsen, är den verkligen bra till något alls?
Jag kan formulera frågor i evigheter, för så fort klossarna hamnar på bordet börjar min hjärna komponera de mest absurda sätt att kombinera dem på; en reaktion jag är långt ifrån ensam om. Hittills har jag inte spelet Bandu med någon som har kunnat låta klossarna vara ifred. Mer eller mindre fantasifulla kreationer formeras och rasar i ett virrvarr av leklust och skratt, och då vill jag vara väldigt tydlig med en sak: Vi har inte ens börjat spela ännu.
Bandu kommer med 3 olika spelvarianter, och den jag kommer att beskriva nu är min favoritvariant som heter ”Knockout”.
I Knockout ska varje spelare bygga varsitt torn och den spelare vars torn står kvar sist, vinner. Problemet är bara att det inte alltid går att avgöra själv vilka klossar man ska få i sitt torn, de auktioneras nämligen ut. Valutan i spelet består av diamanter, och varje spelare får vid spelstart 10 stycken. Det finns två typer av auktioner:
* Högsta bud. Här väljer man en kloss och bjuder det antal diamanter man kan tänka sig betala för den (självklart får man passa). Denna auktionstyp brukar mest användas till att skaffa stabila och bra klossar att grunda sitt torn med.
* Vägran. Här väljer man en kloss som man absolut inte vill ha och ger den till spelaren till vänster; denne får då betala 1 diamant för att slippa placera den i sitt torn. Betalar spelaren till vänster går klossen vidare till nästa deltagare som måste betala två diamanter, och så vidare. Notera att klossen alltså kan vandra ett helt spelvarv och komma tillbaka till dig själv, vilket ofta blir en dyr historia. Har du inga diamanter att köpa dig fri med? Synd, då är det bara att placera klossen i ditt torn.
Alla klossar man köper/får måste placeras ovanpå den understa klossen i tornet, så det finns bara en möjlig väg: uppåt. Sådär håller man sedan på tills bara ett torn återstår, vilket inte brukar ta allt för lång tid när diamanterna att köpa sig fri med börjat ta slut.
Bandu är ett spel som lämpar sig allra bäst att spela med vinnarskallen bortkopplad. Glädjen här ligger inte främst i att vinna, utan den glädje som frodas är skadeglädjen när omöjliga klossar måste placeras i någons torn, glädjen över att få leka med klossar och glädjen över att låta kreativiteten flöda. Till en början spelade jag Bandu med vinnarskallen på, vilket slutade med patetiska tingestar till torn som varken gladde eller imponerade. Visst hade jag roligt, men nu för tiden har jag minst dubbelt så roligt när jag medvetet väljer att bygga mitt torn på ett riskabelt och fantasifullt sätt. Auktionerna med vägran är fantastiskt roliga och det är otroligt tillfredsställande att lyckas placera den där omöjliga klossen i sitt torn, självklart till de övrigas förtret.
Även om jag själv inte har provat, är jag övertygad om att Bandu är ett utmärkt spel för fredagsmyset med hela familjen samlad. Jag menar, om vuxna tycker det är roligt med att bygga med klossar, vad tycker då inte barnen? Jag kan lova här och nu att om jag blir farfar/morfar ska jag ha Bandu lättillgängligt och bara njuta när barnbarnen ber mig ta fram klosspelet. Har man så små barn att reglerna blir för svåra är egna husregler påhittade i en handvändning. Eller, vem säger att man behöver ha några regler alls? Bara bygg vettja!
Ärligt talat, superlativen om Bandu räcker inte till för min del. Det är ett genialiskt, genuint roligt spel i all sin enkelhet som jag inte kan få nog av. Basta.
Finns det då några nackdelar överhuvudtaget? Tja, tycker man sig vara för vuxen för att bygga med klossar ska man nog stå över och ägna sig åt något ”vuxet” istället. En nackdel skulle också kunna vara att när ens torn har rasat så är man ute ur spelet och får därmed nöja sig med att titta på. Dock brukar en spelomgång gå ganska fort, och enligt mina erfarenheter är det minst lika roligt att titta på ett parti Bandu som att spela det själv. Man får liksom ta del av allt det goda ändå, även om man inte har ett eget torn framför sig.
Har jag gjort min åsikt tydlig? Jag tänkte väl det, skippa alla måsten och skaffa ditt exemplar av Bandu nu!
