Speltyp: strategispel Antal spelare: 2-4 Speltid: 60-90 min Ålder: 13+ Tillverkare: Plaid Hat Games Designer: JJ Ariosa, Pavel Guzenko, Peter Wocken Bioshock Infinite: Siege of Columbia på Boardgamegeek
Jag är generellt skeptisk till licensierade produkter som bygger vidare på koncept som lyckats inom andra genrer. Allt för många bra filmer har blivit riktiga skitspel till konsol och PC och inte sällan känns det som att tillverkarnas tilltro till kända varumärken är så stor att de försöker komma undan med trasiga och framstressade produkter. Så när jag hörde att en av mina favoritspelserier till konsol, Bioshock, skulle få sin senaste del Bioshock infinite överförd till en brädspelvariant var känslan inte superpositiv direkt. Samtidigt kunde jag ändå inte låta bli att vara försiktigt optimistisk och i takt med att de förväntade sågningarna uteblev steg mitt intresse. Den avgörande faktorn till att jag slutligen slog till och köpte mitt exemplar, var en video från The Dicetower där spelet fick positiva omdömen trots att de inte hade provat förlagan till konsol.
Nu tycker jag ändå att en viss kännedom om den story som utspelar sig i konsolspelet är till nytta när man spelar brädspelsvarianten, så:
Bioshock infinite utspelar sig år 1912 i den flygande staden Columbia. Till staden kommer spelets huvudperson, privatdetektiven Booker DeWitt, eftersom han har fått i uppdrag att hitta och ta med sig en flicka vid namn Elisabeth därifrån. Uppdraget visar sig vara lättare sagt än gjort eftersom Booker snart upptäcker att ett inbördeskrig rasar i Columbia mellan Founders (som grundade staden) och Vox Populi (som revolterar).
Mer än så tycker jag faktiskt inte att man behöver veta, utan lämnar från och med nu konsolspelet och koncentrerar mig helt och hållet på brädspelet.
Bioshock infinite: The siege of Columbia är ett konfliktspel där 2-4 spelare styr över fraktionerna Founders eller Vox Populi. Spelets mål är egentligen inte att förgöra varandra helt och hållet (även om det går att vinna så), utan tanken är istället att man ska förgöra varandra på ett lite lagomt sätt så att man blir först att nå 10 Victory Points (VP). VP kan man samla på följande vis:
- Spelplanen förställer den flygande staden Columbia och dess stadsdelar. Varje stadsdel är värd ett visst antal VP, och den som för närvarande har kontrollen över en stadsdel är tillfällig innehavare av dessa VP.
- Bredvid spelplanen kommer under spelets gång ett antal Victory Point Cards att spelas ut till allas beskådan. Dessa innehåller olika typer av villkor som spelarna ska försöka uppfylla. Det kan handla om att t.ex. ha kontroll över en viss kombination av stadsdelar, eller att lyckas förgöra sin motståndares ledare. Korten är värda olika många VP beroende på hur svåra de är att genomföra och till skillnad från de poäng som samlas som ovan (genom att ha kontroll över stadsdelar) är dessa inte tillfälliga. Har man lyckats uppfylla ett villkor får man behålla sina VP även om förutsättningarna skulle förändras.
Ett helt vanligt konfliktspel där man ska samla flest arméer och sedan banka på sin motståndare så mycket som möjligt alltså? Nja, så enkelspårigt skulle jag verkligen inte påstå att det är, utan spelet har ett flertal mekaniker som jämnar ut och kastar om förutsättningarna många gånger under ett parti. Låt mig utveckla:
Varje spelare har vid varje spelvarvs början 5 kort på hand, varken mer eller mindre. Dessa kort har ett flertal funktioner, och varje kort kan användas till att förstärka arméer på spelplanen, tjäna pengar eller att rösta med (mer om det strax). När ett kort är använt kastas det genast och man får inte dra nya förrän vid spelvarvets slut.
I början av varje spelvarv dras ett World Event. Detta är en händelse eller förutsättning som kan komma att påverka hela det kommande spelvarvet; om det röstas igenom vill säga. För det är nämligen det som man börjar varje spelvarv med, att genomföra en omröstning. Röstar gör man genom att spela ut valfritt antal kort från sin hand, och den som lägger upp flest röster får kort och gott bestämma om världshändelsen ska förverkligas. Det som gör den här omröstningen så spännande är att det, förutom världshändelsens eventuella förverkligande, finns andra saker att ta hänsyn till:
- Den som vinner omröstningen blir First Player och får alltså göra sina drag först tills någon annan vinner en omröstning (det kan ta flera spelvarv).
- Väljer man att använda många kort i omröstningen, har man färre kort kvar att tjäna pengar och att förstärka sina arméer med. Det gäller alltså att hushålla med korten beroende på vad man har tänkt sig att göra under sitt kommande drag (minns att man inte får dra nya förrän nästa spelvarv).
I Bioshock infinite: The siege of Columbia hindras spelarna också effektivt ifrån att, likt RISK, passivt vänta ut varandra genom att samla mängder av arméer. Det finns bara en begränsad mängd plastfigurer och när de är slut så är också armébyggandet över. Jag skulle förresten vilja påstå att spelkartan är så pass liten att det är omöjligt att undvika konflikt någon längre tid. Konsolspelets huvudpersoner Booker och Elisabeth flyttar dessutom runt slumpmässigt i Columbia med hjälp av World Event-korten, vilket ibland skapar kaos och potentiellt kan grusa den mest vattentäta fegstrategi. Lägg därtill att de världshändelser som kan röstas igenom ofta uppmuntrar till konfliktsökande t.ex. genom att dela ut tillfälliga fördelar.
Striderna sköts med tärningsslag, vilket till en början kan tyckas vara orättvist. Dock är det så att man slår med olika tärningar beroende på vilka typer av arméer som är inblandade i striden och man kan dessutom förbättra sina chanser ytterligare genom att spela ut kort från hand som gör allt ifrån att förstärka de egna tärningsslagen till att minska motståndarens slag. Visst finns det fortfarande chans att riktigt dåliga tärningsslag sänker dig, men det händer inte allt för ofta och dessutom tycker jag att det är bra att strider innehåller ett visst mått av slump för spänningens skull.
Den sista spelmekaniska detaljen jag vill ta upp handlar om förflyttning på spelplanen, för här finns det nämligen saker att ta hänsyn till som antagligen får de mest inbitna strateger att slita sitt hår. Som jag nämnde tidigare består spelplanen av ett antal stadsdelar och så länge förflyttningen bara sker inom dessa behöver man inte oroa sig. Däremot är det läge att tänka efter både en och två gånger innan man försöker flytta till en ny stadsdel. Columbia är som ni kanske minns en flygande stad, vilket innebär att stadsdelarna inte sitter ihop riktigt på det vis vi är vana vid på marken. I Columbia svävar de runt en bra bit ifrån varandra och är bara sammanfogade av så kallade Skylines som används till att transportera varor. Jag skulle, rent utseendemässigt, vilja likna en Skyline vid en bergochdalbaneräls eller en linbana utan gondoler, så vad man i praktiken gör när man förflyttar sig via dem är att hänga sig i dess lastkrokar och åka med. Detta transportsätt är naturligtvis inte helt riskfritt, utan för varje plastfigur man önskar förflytta måste man slå tre speciella tärningar som anger om transporten lyckas eller inte. På tärningarna finns ettor, nollor och tummenupp-tecken och slår man minst en tummenupp-symbol lyckas förflyttningen och allt är frid och fröjd. Saknas däremot tummenupp-symbolen misslyckas man följaktligen, men vad jag verkligen gillar här är att detta inte nödvändigtvis innebär att plastfiguren har gått förlorad. Istället ställs man inför valet att förlora plastfiguren eller slänga lika många kort från hand som tärningarna visar.

Det där var Bioshock infinite: The siege of Columbia snabbt förklarat och jag anser att det finns väldigt mycket att uppskatta här. Till att börja med: kvaliteten på spelet och komponenterna. Allt ifrån artwork till kort och plastfigurer håller fantastiskt hög kvalitet och är en fröjd att skåda. Känslan av att Plaid Hat Games inte har sparat på några kostnader i produktionen gör att spelets prislapp (som ändå är rätt så rejäl) känns överkomlig. Är man ett fan av konsolspelet kommer man dessutom att känna igen sig i varenda detalj, vilket är ett plus. Bioshock infinite: The siege of Columbia är ett fruktansvärt vackert spel helt enkelt!
Ett stort plus vill jag också ge till Plaid Hat Games för att de tillhandahåller en regelvideo på sin hemsida, då det är ett betydligt trevligare sätt att ta del av reglerna på än att en deltagare ska läsa dem. Här vill jag förresten också tillägga att även om regelboken är fantastiskt vacker, saknar den faktiskt spelmekaniska detaljer som man ganska snart stöter på i spelet. Boardgamegeek och sunt förnuft är räddningen, men det är helt klart en brist som inte borde finnas.
Det som jag ändå tycker är spelets allra starkaste kort är antalet deltagare, 2-4, med betoning på 2. Spelet innehåller som bekant bara två fraktioner (Founders och Vox Populi), vilket innebär att det i grunden är ett spel för endast två deltagare; väljer man att vara fler förvandlas det genast till ett lagspel, vilket jag inte alls förstår meningen med. Konfliktspel, eller brädspel överhuvudtaget, har en tendens att premiera så många deltagare som möjligt, vilket i princip utesluter dem med få deltagare. Här är det precis tvärtom, Bioshock infinite: The siege of Columbia är ett mycket bra alternativ för 2 konfliktspelssugna personer och det finns så många nyanser i spelet att känslan av att bara ha en motståndare uteblir; World Events, Booker och Elisabeth, Victory Point Cards och slutmålet med VP gör att motståndarna känns som betydligt fler.
Jag vill dock höja ett varningens finger för slumphatande personer. Bioshock infinite: The siege of Columbia innehåller en del slumpmoment i allt ifrån tärningsslående till dragning av kort. När jag och Björn provspelade låg jag riktigt illa till när ett World Event gav mig en fantastisk möjlighet att vända på steken (det kostade mig dock många kort att rösta igenom). Slumpen är alltså en i högsta grad närvarande faktor även om jag tycker att den för det mesta går att påverka eller eliminera på något sätt, det handlar alltså inte på något sätt om saker i klass med ”Gå till Norrmalmstorg”…
För att sammanfatta den här uppsatsen då: Jag tycker att Bioshock infinite: The siege of Columbia är ett mycket underhållande konfliktspel där man aldrig kan vara riktigt säker på utgången. De många sätten att samla VP gör att det långt ifrån bara handlar om att krossa sin motståndare på slagfältet; nyanserna är betydligt fler än så. Lämpligheten för endast 2 spelare gör att det alltid kommer att vara ett alternativ för mig på spelsugna vardagskvällar då det kanske inte alltid går att samla många deltagare. Kopplingen till konsolspelet har i grunden ingen större betydelse, men är självklart en smaskig bonus om man uppskattar det. Varma rekommendationer från min sida alltså!
Tippen.. väldigt bra recension!
Tack!