Waiting for the parade by Anders Lanzen (Licens: Creative Commons)
Är ni införstådda med vad begreppet downtime går ut på? Det används främst på industrier, och betecknar den tid när fabriken inte är igång. Alltså förlorad nyttotid.
Downtime kallas även ett besläktat fenomen inom spelvärlden – nämligen den tid när en eller flera spelare helt enkelt inte spelar.
Varför spelar man inte? Av många anledningar. Kanske håller någon på att kolla reglerna. Kanske drar de andra spelarnas drag ut på tiden. Kanske håller spelledaren i på att bygga upp ett nytt rum som karaktärerna ska utforska. Som sagt, anledningarna kan vara många.
I vilket fall som helst är downtime en synnerligen problematisk aspekt av spelande. Åtminstone för mig. Downtime är ju trots allt att INTE spela – vilket är raka motsatsen till vad jag vill göra!
Olika spelare hanterar downtime olika väl – och jag tillhör gissningsvis dem som uthärdar det lite sämre. Jag blir alldeles för otålig av att vänta, och till slut blir jag ledsen och kinkig och måste byta blöja. Okej, det är kanske inte riktigt så allvarligt, men ni förstår hur jag menar.
Givetvis vill jag inflika att jag inte bryter ihop omedelbart av downtime. Jag upplever att de flesta spel faktiskt har en helt okej spelbalans, där väntan på ens tur aldrig riktigt hinner bli outhärdlig. Jag säger alltså inte att man måste vara aktiverad konstant kring spelbordet, så jag anser inte att jag intar någon extremposition här.
Men sanningen är att de riktigt långsamma, glödande spelen är mer Martins tekopp, om jag inte har helt fel för mig; han har ett klart större tålamod än jag att handskas med långsamma processer. Idag är han, men inte jag, involverad i Republic of Rome – ett spel han föddes att älska, och jag föddes att frustreras av.
Min misstanke är att han och hans släktingar just nu sitter kring sitt spelbord, med värkande ryggar, diskuterandes någon formulering i regelverket. Och jag misstänker att om jag hade varit där, så hade jag hängt mig.
Jag föredrar helt klart spel med högt tempo. Kortspelet Skitgubbe, exempelvis. Då tar det inte särskilt lång tid mellan turerna. Och ja, jag vet hur det låter; jag offrar tydligen gärna strategi och djup på kvickhetens altare. Tyvärr är det sant, och jag skäms en smula över det. Det känns lite som om jag är typen som skulle läsa en redigerad-för-barn-version av Dostojevskij.
Men jag står fast vid min åsikt. Tempot ska vara högt. Om ett spel saknar högt tempo, så får det balansera det på andra sätt. Exempelvis genom att låta spelare utföra sina drag samtidigt. Planeringsfasen i Game of thrones (eller Roborally, för den delen) är ett strålande exempel på detta – alla planerar samtidigt, och downtime minimeras. Underbar lösning!
Andra spel tvingar spelarna att vara konstant uppmärksamma. Det är bra – om man måste ha koll på vad de andra har för sig, så är man ju trots allt engagerad i vad som händer. Ur detta perspektiv tycker jag att Fury of Dracula – som ju är ett av mina favoritspel – är ett mästerverk. Man sitter som en gam över brädet och övervakar minsta förändring på spelplanen: Öppnades en katakomb, eller en fälla? Gick Dracula just ut till havs? Det är fortfarande downtime, men man märker inte av den.
Jag skriver inte detta inlägg i ett försök att övertyga andra om att jag har rätt. Om folk vill njuta av spel där man är relativt passiv under längre perioder, då får de naturligtvis göra det. Och vi kan alltid ha en diskussion om huruvida man är passiv när man inte är den aktuelle spelaren i exempelvis Republic of Rome. Men likväl, jag tillhör den omedelbara behovstillfredsställelsens generation, och det kan bli ganska problematiskt i spel.
Min undran är dock denna: Är jag verkligen ensam? Blir inte andra lika frustrerade? Eller är det helt enkelt så att jag har västvärldens sämst utvecklade sinne för brädspelsväntande?
