Plats: Martins plejs Ett spel: GAME OF THRONES - THE CARD GAME Tre usurpatorer: Anders, Björn och Martin
Jag borde börja i Westeros. Det är ju trots allt vad detta inlägg ska handla om – hur Anders, Martin och jag tampades om järntronen i Game of thrones – The card game ikväll. Hur vi satt där, hukade över bordet, drypandes av svett, svärandes över varandras illdåd.
Men jag kan inte. Jag kan bara inte! Ty innan jag yppar ett endaste litet ord om vårt fantasyblodbad, så måste jag utdela ett par örfilar i sanningens och rättvisans tjänst. Annars kommer himlen att falla ner över våra huvuden, haven storma upp över land, och världens grundvalar rämna under våra fötter.
En oförätt har nämligen skett. ”Vilken?” undrar ni givetvis nu, varpå jag blundar uppgivet, och höjer ett ömsom uppgivet, ömsom varnande, finger mot Martins falsarium till skyttegravsrapport från förra veckan. Killen utelämnade nämligen en hysteriskt viktig detalj ur sin redogörelse: Att vi spelade med en husregel som säger att nyvaknade vampyrer bara ger Dracula 1 poäng istället för 2. Detta var en regel jag petade in för att vara snäll mot Martin, så att han skulle ha skuggan av en chans – och det visade sig mycket riktigt att om den regeln inte varit där, så skulle jag ha vunnit för längesedan, när Martin fortfarande vimlade runt i cirklar med sina jägare.
Så hur mycket han än må ha njutit av sin seger – var inte alltför hastiga att skriva in den i historieböckerna: Jag spelade trots allt med handikapp. (Det gjorde förvisso Martin också, men inte på det vis vi menar här. Jag ska dock inte förolämpa hans ansikte alltför mycket i det här inlägget.)
Hursomhaver. Över till Westeros. Anders, med sitt bruna hår och rejäla skopa otur, iklädde sig rollen som familjen Stark. Martin, med sina gyllene lockar och sin fallenhet för incest, var givetvis Lannister. Och jag, som älskar öl och är lite överviktig, kände att Baratheon passade mig bäst. Vi startade soundtracket till TV-serien över Spotify, och försvann in i ovänskapen.
Game of thrones – The card game går, som ni säkerligen räknat ut, ut på att varje spelare försöker leda en av de intrigerande familjerna i de sju kungadömena till seger. Familjerna har olika styrkor, vilket yttrar sig i vilka kort de kan spela ut. En fylligare beskrivning kommer när spelet recenseras. Anders och Martin har lirat GOT – TCG en del på sistone, medan jag endast har erfarenhet av ett eller två partier, vilka båda ägde rum för 3-4 år sedan.
Hur gick det då? Inledningsvis kändes det som om jag låg bäst till. Jag hade lyckats samla ihop en massa segerpoäng långt innan mina motspelare ens hunnit vakna ur sin kebab- och räksallad-koma. Detta berodde i stor utsträckning på att en av mina gubbar – The Knight of Flowers – fick extra poäng för att inte användas, varför jag givetvis inte använde honom. Jag ville dessutom inte att någon skulle kunna säga att jag fått ner Ser Loras på knä (ett skämt som är så hysteriskt nördigt, att endast folk som är bekanta med spelmekaniken i spelet, samt historian i A song of ice and fire, kommer att skratta – om ens de).
Men säg den lycka som varar för evigt? Anders, som genom stora delar av spelet förpassades till rollen som hackkyckling, satt nämligen på ett ess: Ett av hans specialkort lät samtliga karaktärer på spelplanen dö. (I en annan spelvärld hade jag tyckt detta vore absurt – meeen i Ser George RR Martins universum…) I samband med att precis alla karaktärer dog, fick jag givetvis slänga Ser Loras, varför min ledning i spelet starkt kunde ifrågasättas.
Tycker ni det är orättvist att jag utmålar Anders som hackkyckling? Var inte så säkra på det, kära läsare – karln hade, som sagt, en tämligen otäck benägenhet att döda allas gubbar. Men inte bara det – han hade även lyckats smussla ett av mina kort till sin lek, vilket givetvis är regelvidrigt. Det upptäcktes dock i samband med att han försökte spela ut det – vilket förvisso inte hindrade honom från att försöka argumentera att han fortfarande borde få spela ut det! Vi kan hoppas att han var omedveten om vad han höll på med – att kortet, så att säga, bara ”hamnat fel” – men jag har mina tvivel. Den frustration han uppvisade i samband med att han blev påkommen avslöjade hursomhelst att stora delar av hans plan hängde på att spela ut kort han egentligen inte fick spela ut.
Faktum är dock att Anders stundtals var mycket stark i spelet, och hade ett militärt överläge som skrämde åtminstone mig. Martin lyckades dock Lannistera in en dolk mellan Anders revben, varpå det blonda äcklet seglade upp till något slags ledande position, vilken han sedan behöll ända fram till det bittra slutet. (Ja, Martin vann – trots att han inte spelade med några handikapp. Regelmässiga handikapp, alltså. Hans ansikte såg fortfarande ut som en ett åsnekadaver med böldpest som blivit överkört av en skördetröska och sedan ätits upp av kråkor och maskar, vilka sedan hostat upp hans halvt matsmältna kvarlevor i en festivalbajamaja.)
Här ovan ser ni för övrigt ett av de många kort jag irriterade mig på en smula emellanåt. Martin spelade ut ett litet horhus, dit andra karaktärer kunde förpassas. Detta innebar att han kunde sätta vissa karaktärer ur spel genom att skicka dem till en bordell. (Bordeller i all ära, men kan någon förklara för mig logiken i att man skickar dit Ser Loras? Eller en VARG?)
Slutresultatet blev hursomhaver att Martin segrade, jag kom på andraplats, och Anders kom ingenvart överhuvudtaget. Ett resultat som påminner lite om en viss romansvit…
Nåväl. Nog om detta. En sista sak: Den kommande veckan har både jag och Martin inlämningar på jättelika högskolearbeten, och vi kommer därför inte ha någon som helst tid för trevligheter såsom brädspel eller bloggande. Vänta er inga inlägg, alltså. Veckan därpå ska vi dock åter vara på benen med Spelglädje – med fler konflikter och härliga spelsessioner att berätta om. Håll ut!
