Speltyp: strategispel Antal spelare: 1-5 Speltid: 100-200 min Språk: Engelska Ålder: 12+ Tillverkare: Lookout games
Ni som har kikat på sidan ”Om författarna” har kanske lagt märke till att de spel Björn anger som sina favoriter redan är recenserade här på Spelglädje, men att inget av mina favoritspel ännu har fått den äran. Det finns flera anledningar till att det förhåller sig på det viset, men den främsta av dem är att jag tycker att det är otroligt svårt att se objektivt på spel jag, kort och gott, älskar skiten ur. Visst ska recensioner innehålla subjektiva åsikter, men jag brukar ändå försöka ta på mig ett par objektiva glasögon också. Vad jag vill försöka få fram är att ni härmed bör betrakta er som förvarnade, för nu har det blivit dags för mig att försöka glömma ljuva minnen, heta stunder och förutsättningslös kärlek; det har blivit dags att recensera Le Havre.
Le Havre utspelar sig i den franska hamnen med samma namn och kretsar kort och gott kring att försöka bygga upp ett lönsamt affärsimperium. Affärsimperium vore inte affärsimperium om de var olönsamma och därför kommer spelets mål som ett brev på Posten…eller…skickar de förresten ens brev nu för tiden? Nåväl, för att vara på den säkra sidan, spelets mål kommer som brev på Posten gjorde förr i tiden: det gäller att vid spelets slut vara innehavare av den största förmögenheten. Ordet förmögenhet är ett medvetet ordval från min sida, för det handlar inte bara om rena kontanter utan också om att äga stora värden i varor, byggnader och skepp. Det är till och med så att om man tänker sig att vinna Le Havre så bör man undvika kontanter och istället investera dem strategiskt och lönsamt.
I hamnen finns det två grundläggande drag som går att göra. Antingen går man till en kajplats och tar de råvaror som har ankommit dit, eller så går man till en byggnad och använder den. Vill man t.ex. omvandla leran man hämtade på en kajplats draget före till tegel, måste man gå till tegelfabriken för att göra detta. Grovt sammanfattat kan man säga att det är just nämnda förfarande som Le Havre är uppbyggt kring; spelarna ägnar sina turer åt att samla och förädla olika råvaror. Riktigt så enkelt som det låter är det dock inte, utan det finns gott om detaljer att grotta in sig i.
Ta till exempel en sådan sak som de byggnader som behövs i spelet och som bidrar till en spännande maktkamp spelarna emellan. Från början är det nämligen bara vissa byggnader som finns tillgängliga; dessa ägs av staden och om man vill använda dem måste man i många fall betala en avgift för det. Efter hand som spelet fortsätter bygger staden fler byggnader automatiskt men också spelarna har möjlighet till detta genom de råvaror de har i sin besittning. Vill man t.ex. bygga ett stålverk (Steel mill) kostar det 4 tegel och 2 järn eller 22 franc (valutan i spelet) och när bygget är klart går det utmärkt att själv använda stålverket helt gratis, medan övriga spelare får betala avgift (i detta fall 2 franc) till dig. Ni förstår själva poängen med att äga byggnader som används ofta och jag kan lova att det är en fantastisk känsla att ta betalt av sina motståndare… Byggnadens värde räknas dessutom in i den slutliga egna förmögenheten. Efter hand kräver byggnaderna allt mer förädlade byggmaterial, vilket gör att det blir svårare och svårare att bygga dem men också lönsammare.
Låter det enkelt? Det är det inte, för jag har självklart sparat en viktig detalj i form av den förbaskade maten. Av någon anledning har de stackars hamnarbetarna inga hem där fruar (eller för den delen män, shemales eller betjänter) lagar mat till dem, utan det är upp till arbetsgivaren (DIG!) att med jämna mellanrum göra detta. Att inte ha någon mat till sina arbetare när tiden är inne kan minst sagt bli kostsamt och sådana situationer bör därför undvikas med alla medel. Börjar man inte tidigt ta tag i matfrågan leder det till stora problem senare eftersom arbetarna självklart blir hungrigare och hungrigare (eller fler och fler?) efterhand som tiden går. Ett enkelt, men ack så ineffektivt, sätt att skaffa mat är att då och då besöka kajplatsen där fisk med okänt ursprung lastas av, och ett lite knepigare, men mycket effektivare, sätt är att bygga sig en båt som med automatik förser dig med mat. Båtens värde räknas för övrigt in i den slutliga förmögenheten, så valet låter egentligen ganska enkelt va?
Fel. I Le Havre finns inga lätta val och här tror jag vi kommer in på ett avgörande skäl till att man antingen älskar eller hatar det. Möjligheterna man ställs inför varje gång man ska göra ett drag är i det närmaste oändliga. Visserligen är de ofta naggade i kanten av övriga spelare, men någon brist på saker att göra finns det aldrig. Ska jag hämta fisk som jag behöver till mat, eller ska jag hämta järn som jag behöver till järnfabriken? Vad händer om jag låter Björn ta allt trä, kommer han att bygga hårdvaruhandeln då? Och vad händer om jag tar träet för Björn, kommer han då att ta järnet jag egentligen vill ha och bygga järnfabriken mitt framför nosen på mig? Och så vidare. Le Havre är kort sagt inget spel att spela med Den Paralyserade då det konstant finns goda möjligheter att fastna i vinkelvolten.
De många valmöjligheterna kan alltså vara en nackdel, men själv anser jag dem enbart vara en fördel. Inte ens den mest inbitne matematiker kan räkna ut ett vattentätt sätt att vinna på. Parametrarna är helt enkelt för många och vägarna att gå är så många och riktade åt olika håll att man konstant finner sig fundera över om det man tyckte var så bra i draget innan verkligen är så bra. Mitt råd, bestäm dig för en väg och försök hålla dig till den något sånär. Det är visserligen helt omöjligt, men arbetar man efter den tesen är det i alla fall svårt att gå fullständigt vilse.
Vidare kan jag tänka mig att speltiden avskräcker många spelare. På lådan står det 100-200 minuter, men jag tror aldrig att jag har spelat ett parti Le Havre på mindre än 4 timmar. För mig är det ingen nackdel eftersom jag tycker om att låta kaffebryggaren gå varm under en halv dags brädspelande, men det gäller verkligen att samtliga deltagare är införstådda med spelets omfattning och svårighetsgrad i förväg, för några fripassagerare har man inte råd med om partiet ska bli lyckat.
Okej, vad är det då som gör att jag tycker så mycket om Le Havre? Jo, jag älskar att bygga upp små imperium som långsamt växer sig starkare och större och den långa speltiden gör dessutom att man belönas för noggrannhet och eftertanke; att kämpa för något som inte fångas snabbt och lätt är något som uppenbarligen tilltalar mig (i brädspelsform i alla fall). Mekaniken kring byggnaderna är fantastisk och kampen spelarna emellan blir lång, spännande och full av finter och tjuvknep. Skillnaden mellan att tvingas betala avgifter till andra spelare och att själv få dem är ofta betydligt större än bara den rena kostnaden, prestigen är minst lika viktig.
Jag minns att jag köpte Le Havre eftersom det är konstruerat av Uwe Rosenberg som ligger bakom Agricola och att det enligt uppgift skulle vara minst lika bra. Min åsikt i frågan är faktiskt att det är ett par klasser bättre än Agricola. Spelmekaniken i spelen påminner en hel del om varandra, men där Agricola är oförlåtande och ofta bara erbjuder en väg till målet är Le Havre inte förlåtande, men iallafall mindre vrångt, och erbjuder en mängd olika vägar till samma mål. Visst kan man bli blockerad av sina motståndare, men om så är fallet finns det i princip alltid något annat som man kan göra under tiden, inte minst om man tänker några steg framåt.
Gillar du en riktig långkörare där planering och eftertanke både krävs och belönas kommer du inte bli besviken över Le Havre. Jag kan inte själv sluta ösa superlativ över spelet, men för allas och mitt eget bästa avslutar jag här och nu.
Och vad väntar du på? Stick och köp din franska hamn immédiatement!
