Jumanji – till minne av Robin Williams

Bildlicens: Creative commons.

 Äventyrsfilmen JUMANJI betraktas förmodligen inte som en klassiker, men eftersom den tillhör min barndom så har jag den ändå väldigt kär. Den är dessutom en av få filmer med ett utpräglat brädspelstema, varför det länge varit min avsikt att skriva några rader om rullen här i bloggen. Då jag är som jag är, så har jag skjutit skrivandet på framtiden otaliga gånger. I tisdags nåddes vi dock alla av den tragiska nyheten att filmens stjärna, den oefterhärmlige Robin Williams, avlidit – och jag kände att tiden var kommen för mig att skriva inlägget.

Storyn kretsar dock kring en liten pojke som hittar en mystisk låda, vars innehåll visar sig vara just ett spel. Spelet har den lilla märkligheten, att det frammanar olika djungelrelaterade hiskligheter, vilka spelarna sedan måste tampas med på riktigt. (Så nej, man får alltså inte femhundra kronor när man passerar ”Gå” – man blir snarare anfallen av ett lejon. Ett riktigt.) Nu är jag inte så pass inbillsk att jag tror att filmen egentligen handlar om brädspel; den använder spelet mest som en ursäkt för att få visa sitt specialeffekts- och actionspektakel. Men låt oss låtsas i några minuter att JUMANJI-spelet skulle kunna existera, okej?

Först och främst: Sjukt snygg låda! Den är elegant och detaljerat snidad i trä. I mitten av spelplanen finns en magisk liten ruta som, med rökigt flytande bokstäver, vräker ur sig några halvtaskiga rim om vilken fara som är i antågande. (Mitt råd: Stanna inte kvar och läs, utan spring istället och göm er. Det vore trots allt trist om ni blev så paralyserade av ett svårknäckt rim, att det där lejonet hann slita er i stycken.)

Om vi ser till själva spelmekaniken, så är den egentligen så ointressant att man vill gråta. Man slår sin tärning, och sedan flyttas ens gubbe magiskt till den ruta man hamnat på. Sedan händer någonting hemskt. Och sedan är det nästa spelares tur. Om och om igen. Den som först når sista rutan vinner, och spelet är över. ”There’s no skill involved,” påpekar en karaktär i filmen, och jag misstänker att inbitna brädspelare som besökte biosalongerna 1995 nickade instämmande.

Med andra ord finns det ingenting i spelmekaniken som överhuvudtaget utmanar spelaren. Man bara slår sina tärningar och slår sina tärningar och slår sina tärningar. Det är allt. Här finns ingen möjlighet att planera eller ha en strategi. Spänningen kommer dock inte ur själva spelmekaniken, utan det faktum att man svävar i konstant livsfara. Risken att dö när som helst – av knivkastande apor, djungeljägare, spindelbett, eller giftiga rankor – är överhängande, vilket är någonting jag kan säga om få andra brädspel. Man har svårt att slumra till när en mygga stor som en brödrost hotar sprätta upp ens halspulsåder.

Så även om spelmekaniken är ointressant, så har jag stött på få brädspel som är spännande, eller som sätter spelarnas uppfinningsrikedom på prov, i samma utsträckning som JUMANJI. Vilken kotte som helst kan spara kort på hand och invänta rätt ögonblick att spela ut dem – men att kravla sig upp ur ett kvicksandsträsk? Det krävs lite IRL-skills för det. Detta är så klart både en charm och en fara i spelet – osäkerhetsmomentet ökar spänningen avsevärt, samtidigt som det är ganska orättvist att de som är fysiskt uthålliga ska ha en så avgörande fördel (och låt oss vara ärliga: brädspelare är sällan gymbesökare).

Det finns givetvis ett annat litet problem inblandat i spelet (om vi bortser från det där med livsfaran, osv), och det är följande: Eftersom ingenting positivt någonsin händer, och eftersom det är möjligt (men inte sannolikt) för samtliga spelare att bara slå ettor hela tiden med de två tärningarna, så skulle man kunna hamna i en situation där mängden hotande katastrofer blir så stor, att spelet i princip blir omöjligt att vinna. Jag menar, i själva filmen JUMANJI så råkar karaktärerna ut för… vad? Kanske åtta eller tio olyckor? Tänk er ett parti där man får tjugo eller trettio. Vid det laget borde spelarna vara så pass översvämmade av pirajor, lianer, monsunstormar, infödingar och giftiga grodor, att spelet helt enkelt blir omöjligt att vinna. I filmen får man aldrig se lådan tillräckligt väl för att kunna utröna hur lång speltiden är, men i filmen tar det Robin Williams 26 år att bli klar med spelet, och jag utgår från att det i teorin skulle kunna pågå i det oändliga (vilket fortfarande inte kan mäta sig med speltiden för Republic of Rome, men ändå…).

Ett stort minus är givetvis att spelare aldrig kommer kunna enas om vems hem man ska spela i; personligen undviker jag gärna att mitt vardagsrum förvandlas till en djungel, även om jag börjat bli ganska van vid att Martin hoppar runt på möblerna och krafsar mig i nackhåret för att försöka ”äta mina löss”, som han säger. Spelet har dock en tendens att sprida sitt kaos; i filmen tycks ett helt samhälle kollapsa på grund av djungelinvasionen. Sett ur en lite mer positiv synvinkel, så tycks det mig som om detta är ett härligt sätt att engagera grannskapet i ens spelintresse. Så till dem som har svårt att hitta grupper att spela med, så kan det vara värt att spela JUMANJI.

Är då jag själv sugen på att spela det? Utan tvekan. Av följande enkla anledning: I slutet av filmen ser vi hur Robin Williams karaktär får tillbaka sina förlorade 26 år. Han är ung igen! Vi kan alltså anta att spelet, när det är slut, spolar tillbaka tiden. Här har vi alltså en strålande möjlighet att leva för evigt. Så till alla dem som betraktar brädspelande som ett slöseri med tid… har ni spelat JUMANJI? Här har ni nämligen en briljant möjlighet att vinna tid.

Jag vill understryka att förmodligen ingen av karaktärerna i filmen skulle rekommendera spelet. De verkar ganska stressade av upplevelsen, om jag ska vara ärlig. Men, som man säger, friskt vågat, hälften vunnet – och jag är sugen på lite djungeläventyr, så varför inte?

Ni kan avnjuta filmens trailer här, och bestämma själva.