Spelsällskapets vedermödor

Vad har a) kubb och grillning i sommarkvällen, b) fika i alla dess former eller c) ett genomsnittligt samlag, gemensamt?

Svar: De får alla ordentligt med smisk av brädspelande på min lista över föredragna sociala aktiviteter.

Faktum är att brädspelande faktiskt är det roligaste jag vet och det finns sällan eller aldrig något jag hellre skulle göra. Tack och lov har jag genom åren varit välsignad med en brädspelsvillig omgivning och både Frugor, släkt och vänner har glatt ställt upp för lite analog verklighetsflykt. Många är tillfällena då vi har spenderat hela dagar med Le Havre, Merchants & Marauders eller Shadows over Camelot, och jag har till på köpet blivit djupt beroende av kaffe både smak-, koffein- och mysmässigt (att dricka kaffe är otroligt mysigt, du borde prova, det kan inte hända något!).

Tyvärr har brädspelandet också en baksida i form av att det inte går att spela precis när man vill. Är jag sugen på lite Xbox är det bara att dra igång och om jag vill begrava mig i en bok finns det heller inga egentliga hinder. Det är bara att sådär härligt spontant dra igång kaffet och sedan begrava sig i önskad aktivitet.

Brädspel är något helt annat och även om Frugan ofta finns nära till hands måste övriga deltagare först ha en lucka i sina liv som är brädspelsformad, och sedan också viljan att fylla den med det föreslagna brädspelet. Till råga på allt kräver de flesta brädspel minst 3-5 deltagare för att komma till sin rätt, så alla måste dessutom kunna och vilja samtidigt. Vardagar är inte ens att tänka på eftersom alla då är upptagna med viktiga arbetsuppgifter (världen går ju trots allt ut på att producera så mycket som möjligt så att vi kan konsumera oss bort från den här planeten) och därför återstår bara helger. Här har det traditionellt, i mitt sällskap, alltid funnits plats, inte bara för planerat brädspelande utan också lite spontanlir i fullmånens sken; dock börjar också dessa tillfällen att bli allt mer sällsynta.

Nära vänner får förändrade familjeförhållanden och försvinner, tar på sig förtroendeuppdrag, eller så har de kanske helt enkelt tröttnat på mig och mitt brädspelande. Inte ens med en framförhållning på flera veckor kan man lita på att det hela verkligen blir av och om vi nu ska vara riktigt ärliga, sådär spontant och skitkul känns det ju inte att idag boka in ett parti In the year of the Dragon i mitten av oktober; när man väl kommer dit kanske suget att spela det har försvunnit, eller så har hunden ätit upp spelet.

Av ovanstående anledningar har jag börjat fundera på hur fanken jag ska gå till väga för att återinföra det det regelbundna och gärna också spontana brädspelandet i min tillvaro. Livet är för kort för att inte ha riktigt jäkla roligt när möjlighet finns, och med den allra djupaste respekt för att brädspel inte står överst på mina vänners att göra-listor börjar jag nu fundera på att utöka min umgängeskrets lite och försöka skaffa mig rena brädspelsvänner.

Och här börjar det ju bli otäckt. Nya vänner? Alltså människor som jag inte känner sedan förut? På ren skånska: Fy fanken vad räligt!

Blotta tanken gör att mitt svenska lynne genast börjar producera möjliga konsekvenser av domedagskaraktär. Tänk om de nya bekantskaperna är inbrottstjuvar på rekognosering? Tänk om de inte tycker om min hund? Eller, likt min bror, envisas med att spilla kaffe så fort vi ska spela något? Värst av allt skulle förresten vara om de var otvättade barbarer som utan moraliska betänkligheter spelar med chipsfeta fingrar!
I jämförelsen mellan att hitta en ny och normalt funtad brädspelsvän och att hitta en nål i grannens höstack framstår den där nålen inte så svårhittad ändå; nålsletandet är i alla fall inte potentiellt förenat med livsfara. Och då vet jag inte ens om det finns en nål att hitta, eller om grannen har för vana att provskjuta sitt hagelgevär mot höstacken.

För ett tag sedan kontaktades Spelglädje-redaktionen i just ett sådant här ärende. En modig och dödsföraktande själ sökte likasinnade för lite brädspelande och hyste därför förhoppningar om att jag och Björn skulle hålla till i hens närområde och att vi eventuellt kunde brädspela lite tillsammans. Jag minns att jag svarade med var vi bodde och att vi absolut var intresserade, men bara underförutsättning att hen inte var en yxmördare på jakt efter offer. Kort därefter fick vi svar om att vårt närområde tyvärr inte tangerade hens och därmed gick ju allt åt pipan. Jag antar förresten att hen talade sanning om närområdena, för annars skulle hen ju lika gärna kunna vara den där yxmördaren. En yxmördare som överraskades av min oblyga fråga och därför bestämde sig för att sikta in sig på nya offer. Vad vet jag?

Ja ni förstår, det här projektet kan gå rejält snett. Men om jag ska göra en liten sortering så jag föredrar jag faktiskt yxmördaren framför de chipsfeta fingarna. Om jag får välja alltså.