”Nåja, vad är väl en bal på slottet? Den kan var dötrist och långtråkig och alldeles… alldeles underbar!”
Ni känner alla till citatet ovan. Förmodligen eftersom jag tjatar ut det (mitt förra inlägg avslutades med det), men även eftersom det yttras av Askungen, när hon står och fantiserar vid sitt fönster (just innan en LSD-sekvens vari sjungande möss syr en klänning) i den där tecknade filmsnutten som numer får mig att vilja dränka mig i julmusten.
För ganska exakt en vecka sedan fick jag mig en omgång Robinson Crusoe – Adventures on the Cursed Island, och jag kan väl bara upprepa Disney-tösens ord: Vad är väl livet på en öde ö? Det kan vara dötrist och långtråkigt och alldeles… alldeles underbart!
Trogna läsare vet givetvis att spelet, som hädanefter endast kommer kallas Robinson Crusoe, länge var objekt för Martins spellustar. Han suktade efter detta lir, och jag tror inte våra läsare förstår riktigt hur omfattande hans trånande var. Jag minns så väl hur hans hustru ringde mig förtvivlad mitt i natten, då hon funnit Martin sittandes naken i sin lövkoja ute i skogen. Jag förklarade lugnt och sansat att detta förmodligen bara var ett uttryck för hans längtan efter sitt älskade brädspel. Hon blev lite lugnare av detta, och frågade mig sedan om detta även var anledningen till att han börjat ”samla på bark och mossa”. ”Ja,” ljög jag.
Givetvis var jag ganska sugen själv. Inte på bark och mossa, utan på Robinson Crusoe. Mest av akademiskt intresse. Med min bakgrund som litteraturvetare, undrade jag hur man skulle kunna göra ett spel av Daniel Defoes roman om upplysningskarln Crusoe? Skulle resultatet bli lika berömt – och lika tråkigt? – som förlagan?
Speltillverkarna har givetvis skitit i de litterära klassikernas blå skåp, och omvandlat Defoes urtråkiga skrivelse till ett riktigt underhållande spel. Nu är detta inlägg dock inte någon recension, varför jag inte tänker kommentera spelet som sådant i någon större utsträckning – utan nöjer mig med att konstatera att vi ägnade en hysteriskt trevlig afton på den förbannde ön.
Vi drog varsin karaktär att spela med: Martin blev snickare, och jag blev utforskare. Vår totala genusförvirring fick oss båda att välja kvinnliga varianter av dessa karaktärer. Vi skämtade lite om att ”haha, två kvinnor helt ensamma sådär… det kommer ju att urarta i sexigheter”. Sedan tittade vi på varandra och ägnade några minuter i obekväm tystnad. Isolering gör konstiga saker med våra hjärnor, gott folk.
En av anledningarna till att det inte blev någon lesbisk sex på den öde ön (eller manlig dito i mitt vardagsrum), var givetvis att våra karaktärer kämpade för sin överlevnad. Målet för våra händiga damer var att bygga ett jättelikt bål, och att sätta fyr på detta så att ett passerande skepp skulle notera dem. (Spelet ger spelarna en mängd olika scenarion att välja mellan. Vi valde introduktionsscenariot – som gissningsvis är det enklaste.) Till vår hjälp hade vi infödingen Friday, som vid det här laget borde vara ganska trött på att en massa utbölingar strandsätts hos honom och behöver hjälp innan de tar sitt pick och pack och beger sig hem till Europa igen. Friday var givetvis inte inblandad i några sexigheter han heller, även om historien inte förtäljer vad han hade för sig i de mer ensamma stunderna.
Vi inledde spelet med att (1) Martin började bygga en hydda och (2) att jag gav mig ut för att utforska ön. Vad Friday hade för sig minns jag inte, men han var till god hjälp. Faktum är att Martin och jag var ganska okänsliga i vårt utnyttjande av den gamle överlevarveteranen; eftersom spelet går förlorat om någon av spelarkaraktärerna dör, men inte om bonuskaraktären Friday gör det, så fick han givetvis utföra en mängd farliga uppdrag. Såsom att samla kantareller. Och JA, ens en så pass ofarlig syssla som kantarellsamling är livsfarlig i detta spel; man kan stöta på vilda björnar och allehanda annan skit. Om man satsar fel och drar fel kort, då kan det vara tämligen ödesdigert.
Mina upptäcktsfärder gav dock frukt. Jag utforskade stora delar av ön, och gav oss på detta vis möjlighet att skövla skogen och roffa åt oss välbehövda resurser. Detta lät oss också uppfinna nödvändiga fenomen och objekt – såsom eld, kartor och annat. Vi hade även stor hjälp av det material som flutit i land efter vårt skeppsbrott – i synnerhet en pipa, som hjälpte oss hålla moralen och motivationen hög på ön. (Fråga mig inte vad som stoppades i sagda pipa; nöden har ingen lag.)
Övistelsen var dock ingen dans på rosor, pipan till trots. Vi utsattes för sjukdomar, vilda djur, monsunstormar och snöfall; vårt hyddbygge kollapsade vid ett tillfälle, och eftersom man lider stora skador om man ägnar en natt under bar himmel, så kändes det stundtals som om vi aldrig skulle ta oss levande från ön. De händelsekort vi drog blev allt räligare, och vår framtid på ön tycktes dels vara mycket blek, och dels vara av det alltför kortvariga slaget.
Men kvinnor kan! Och våra två hjältars febrila kamp mot sina prekära omständigheter, höll hoppets låga brinnande. Så pass brinnande faktiskt, att vi lyckades få eld på vår välstaplade fyr. När skeppet passerade oss, såg de röken, och vi undsattes med god marginal, och Friday slog sig ner på stranden för att invänta nästa samling idiotiska européer.
Vad jag förundrades under spelets gång, var hur genomtänkt spelmekaniken var. Allting hänger ihop enligt en logik som känns robust och resonlig. Och vi fick verkligen slå våra kloka skallar ihop för att komma på strategier som skulle låta oss hålla ut tillräckligt länge för att överleva, och detta kändes för en gångs skull som ett co-op spel där man verkligen vann på att fundera tillsammans. Martin kommer givetvis att gå igenom allt detta i större detalj i sin kommande recension, men jag kan redan nu säga att jag knappt kan bärga mig tills nästa tillfälle att ägna lite… ensamtid… på… den där… eh… ön… med honom…
