Det här är en kanin som jag har ritat.
Mest för att jag inte hittade någon passande illustration till inlägget.
En av mina målsättningar under 2015 är att designa ett sällskapsspel, och låta Spelglädjes läsare ta del av processen.
Med designa, avser jag givetvis inte att jag ska utforma ett spel grafiskt. Den plågan ska ni besparas. Snarare ska jag komma på ett koncept, och utifrån detta koncept skapa någonting som åtminstone i teorin vore spelbart. Med betoning på ”i teorin”: Jag kommer inte tälja klossar och gjuta tennsoldater, eller vilka komponenter eländet nu än kommer att kräva.
Poängen är att vara kreativ med spelmekanik, och att öppet resonera kring spelskapande – ur en total amatörs perspektiv, givetvis.
”Sjukt ambitiöst, Björn!” tänker någon nu. ”Storartat av dig att på heder och samvete lova att genomföra detta.” Eh… ja. Innan folk pumpar upp sina förhoppningar, så känner jag att en ärlighetspunktering är på plats. Detta inlägg skrivs nämligen av killen som hade som mål att jogga 100 mil under 2014. Såhär mot slutet av november har han avklarat cirka 30 av dessa. Chanserna att han ska klämma in 70 mil under december månad får väl betraktas som ringa. Så var lite försiktiga med att förvänta er att mina årslöften infrias. Själv ser jag det färdiga spelkonceptet som någonting att sträva efter – inte någonting som måste uppnås. Vänta er några inlägg om saken, men inte mycket mer.
Om vi bortser från att min ambition kan tyckas vansinnig, finns det ytterligare fallgropar. Exempelvis kräver speldesign erfarenhet och kompetens – två saker jag saknar.
Visst, jag har spelat och analyserat många sällskapsspel i mina dagar, men det är inte samma sak som att skapa ett spel. Jag kan inte komponera ett mästerverk bara för att jag har lyssnat på ”Bohemian Rhapsody” tvåhundra gånger. Ej heller kan jag bli förbundskapten i fotboll bara för att jag sett någon match på TV (och JA, detta gäller även resten av Sverige, vilket är en sjukt obekväm åsikt).
Så nej, jag har inte förutsättningarna för att prestera någonting fantastiskt. Det var den första poängen jag ville understryka.
Poäng nummer två: Om vi leker med den sinnesrubbade tanken att jag faktiskt kommer på ett bra koncept… tänk om någon annan snor konceptet och gör ett spel av det. Det vore ju tråkigt för mig om någon snuvar mig på min idé, eller hur? Så jag säger det redan nu: Jag förväntar mig avsevärd monetär kompensation om detta händer! Undertecknad är en dyr älskarinna, gott folk.
Summering: Är alla på det torra med vad jag just skrivit? Att jag ska skapa ett ”i teorin” spelbart spel? Att mina löften egentligen bara är en fis i vinden? Att ingen bör hålla andan inför ett kommande storverk? Att min idé är min och att jag kommer att bli en juridisk plåga för vem som än försöker stjäla den?
Bra. Då kan vi gå vidare.
Jag har så klart redan ett par idéer på gång. Det tror jag alla brädspelare har; vi är ett drömmande släkte. Men jag kommer inte att skriva om mina planer ännu. Ni kommer att få några grovskisser i nästa inlägg, med en liten analys gällande för- och nackdelar med dessa spel. Våra läsare skriver inte så många kommentarer här i bloggen – och det är helt okej! – men jag skulle verkligen tycka det vore ap-roligt att få lite respons på idéerna. (Ni kan få ett tack i regelboken, om spelet någonsin kommer så långt.)
En liten sak hade jag dock tänkt avslöja redan nu: Jag vill inte göra ett skämtspel. Det finns så många spel där speldesignern – som jag misstänker varit ganska oerfaren – verkar ha satsat på att skriva några roliga spelkort, och sedan trott att hen skapat ett bra spel. Jag håller inte med. Roliga spelkort är inte fel i sig, men man kan inte bygga ett spel på dem. Det är inte däri återspelningsvärdet ligger. Jag vill göra något som är spelbart. Någonting som dryper av… ja, spelglädje.
