Speltyp: strategispel Antal spelare: 2-4 Speltid: 60-120 min Språk: Engelska Ålder: 13+ Tillverkare: Days of Wonder
Sultanen i Nagala är död. Tråkigt för honom, men roligt för oss brädspelare. Hans position är ju ledig nu, och om vi är snabba kan vi roffa åt oss sagda anställning innan sultanatet ens hunnit utlysa den lediga tjänsten.
Hur lyckas vi med detta? Givetvis genom att manipulera de fem folkstammar som redan bebor området. Det är dags att spela ut de rackarna mot varandra – så välkomna till Five Tribes!
Spelplanen består av trettio plattor som pusslats ihop slumpmässigt. På varje platta står, i spelets början, tre träfigurer i olika färger. Färgerna illustrerar vilken av de fem folkstammarna som träfigurerna tillhör.
När en spelare börjar sitt drag väljer hen en ruta och plockar åt sig samtliga träfigurer som står där. Hen placerar sedan en av träfigurerna på en intilliggande ruta, och sedan nästa träfigur på en ruta som ligger intill denna. De utsatta gubbarna bildar alltså en färgglad kedja. Den sista träfiguren man har på hand måste placeras med större omsorg. Den får nämligen bara ställas på en ruta där det redan står en trägubbe med samma färg. Så om min sista trägubbe på hand är röd, då måste den placeras på en ruta där det redan står en röd gubbe. Sedan plockar man upp samtliga gubbar av denna färg från rutan där man hamnade.
Varför håller man på så här? Jo, den sista färgen som placerades ut aktiverar just den folkstammens särskilda förmåga. Gula gubbar ger en VP. Vita gubbar låter en skaffa en djinn, alltså en ökenande, som ger en särskilda förmågor senare i spelet. Gröna gubbar låter en bege sig till den lokala marknaden och köpa varor. Blå gubbar ger en guldpengar beroende på hur kartlandskapet ser ut. Och röda gubbar låter en mörda andra gubbar.
Om man på ett eller annat sätt tömmer en ruta på trägubbar, då tar man över den rutan för tid och evighet. Detta illustreras med att en kamel placeras där.
I princip allting man gör i Five Tribes ger VP. Jag orkar inte förklara hur poängräkningen sker mot slutet. Äger man land? Palmer? Städer? Pengar? Djinner? Allting är värt något när liret är över.
Som ni märker är Five Tribes en variant på worker placement-mekaniken. Det mest utmanande draget i spelet är att planera hur träfigurerna ska placeras. Företaget som designat spelet, Days of Wonder, brukar göra lättsmält underhållning – spel där tempot är högt och strategierna enkla. Five Tribes är förvisso lätt att lära sig, men kräver en del tankeverksamhet när det väl spelas. Vi som provkörde spelet för någon vecka sedan satt i tystnad och stirrade på kartan; alla funderade över potentiella vägar över spelplanen, hoppandes att ingen annan spelare skulle se den briljanta gubbkedja man just räknat ut. ”Det blev mycket att tänka på,” flämtade någon.
Jag kan tänka mig att Den Paralyserade skulle se Five Tribes som sin absoluta mardröm. The struggle is real, som vi säger på internet. Personligen kommer jag att lösa detta problem med ett tidtagarur nästa gång jag spelar: Två minuter per drag, max.
Men. Även om Five Tribes gav mig huvudvärk, och även om spelet bjuder in alldeles för mycket till att någon ska drabbas av analysparalys, så var det underbart att spela. Ja, man har mycket att tänka på – men inte för mycket. Det gäller bara att vara kreativ, att ha ögonen på sitt mål, och göra sitt bästa. Jag ger också spelet ett stort plus för att det är vackert utformat; alla komponenter är färgglada och snygga – och ökentemat fungerar utmärkt för mekaniken i fråga.
Five Tribes har faktiskt seglat upp som ett av mina favoritspel. Det har inga chanselement, ger möjlighet till många olika strategier, och känns alldeles lagom utmanande. Så för min del får sultanen gärna dö lite oftare.
