I söndags kväll skulle jag för första gången titta på en TV-sändning med min nya smart-TV. Jag hade utnyttjat TV:n till allt möjligt de senaste två veckorna. Exempelvis hade jag spelat PS4, tittat på film, och så vidare. Men jag hade inte tittat på en endaste liten sändning.
Tillåt mig nu att skryta en smula med min TV. Det är en femtiofemtummare. Ultra-HD. 3D-funktion. Bilden är… obegripligt bra. Tro mig, om så den sexigaste person ni någonsin ens hört talas om satt bredvid er i soffan, så skulle ni inte kunna slita er från TV:n. Om Angelina Jolie dansade sensuellt i mitt vardagsrum, så skulle jag helst av allt bara spela in det och sedan glo på det på TV:n. Så bra är min nya burk.
Så vad valde jag att titta på?
Bingolotto. Via Sveriges sämsta antennmottagning.
Det märkliga här är dock att detta var första gången någonsin som jag tittat på Bingolotto. Mhm. 32 år gammal. Första. Gången. Någonsin.
Varför gör man så? Varför väljer man vid min aktningsvärda ålder att börja titta på ett program som enligt alla mått borde vara bedrövligt?
Många vill nog svara följande: Björn har en gång för alla givit upp om att ha en plats i människosamhället, och har resignerat sig vid tanken på att bara spela Bingolotto.
Det är förvisso sant att jag tagit ut skilsmässa från resten av mänskligheten, men det är inte det korrekta svaret på min fråga. Snarare är det så att Martin och jag kommit överens om att en recension vore på sin plats. Bingolotto är ju ett spel. Ett sällskapligt sådant. Och sällskapliga spel är trots allt vad vår blogg handlar om.
Faktum är att programmet stinker av sällskaplighet: Bakom ett träbord sitter Sveriges meste mysfarbror, Ingvar Oldsberg, och skrockar åt sina egna skämt. Hans röst låter som en kaffebryggare. Visst har han en behaglig röst? Lite skrovlig. Som om han håller på att svälja sig själv.
Bingolotto går till som så, att en person – oftast en fet, åldrad, vit herre – läser upp siffror. De som spelar har köpt minst en lott var. På varje lott finns en massa siffermönster. Varje gång den fete, åldrade, vite herren läser upp ett av sina nummer, så markerar spelarna detta nummer på sina lotter. När någon får fem markerade nummer – antingen lod- eller vågrätt – då har hen fått bingo, och kan vinna ett pris. (Under tiden numren läses upp sitter Robert Wells och klinkar atonalt på ett piano. Han gör tydligen detta istället för att klippa sig och skaffa ett jobb.)
Spelet låter enkelt, eller hur? Det är det också. En idiot kan spela Bingolotto. Det är faktiskt vad de gör också. De spelar Bingolotto i mängder. Just denne idiot – er recensent – spelade via sin iPhone. Han köpte en digital lott som han satt och petade på. Varje gång Oldsberg knorrade ur sig ett nummer, duttade jag med pekfingret på skärmen, varpå en lila plutt registrerade att det där numret hade jag minsann prickat in. Med min andra hand spelade jag rysk roulette med en laddad .45:a.
Det märkliga var att min lott verkade rätta sig själv. Hade jag kommit åt någon skum inställning? Så fort Oldsberg bräkt ur sig någonting så duttades det numret för automatiskt på min lott. Jag drabbades av en mindre existentiell kris vid det här laget: Här satt jag nämligen och kände mig överflödig. Tänk er ett spel där ni inte ens behöver spela, och ni har en klar bild av vad som hände mig vid Bingolotto-programmet i söndags. Vem är då JAG i allt detta? (Och jag var ändå tvungen att se programmet, för annars kunde jag ju inte skriva en recension! GUDARNA ÄRO GRYMMA!)
Oavsett hur enkelt spelet än må vara i teorin, så lyckas Bingolotto dra ut spelandet i det fucking jävla oändliga. Det tar NITTIO MINUTER för Oldsberg att ta sig igenom de tre spelplanerna som finns på varje lott. Nittio minuter! Och tro inte att det är spel hela tiden. Åh nej, han ska intervjua gäster, se vad som händer i förenings-Sverige, och presentera dassig musikunderhållning. Allt med sin knorriga, trevliga kaffebryggare till röst. Programmet går plågsamt långsamt.
Hursomhelst. Det gick bra för mig i början av programmet. Så pass bra att jag trodde jag hade chans att vinna någonting – typ ett knivset eller en parasoll eller ett par falukorvar, eller vad de nu än bjuder ut. För mitt inre började jag fantisera om hur jag ringde in och fick prata med Oldsberg. ”Och var bor du någonstans?” skulle han fråga mig. Och jag skulle svara något om hans ändtarm. För vad skulle han kunna göra? Neka mig min vinst? Knappeligen, herr Oldsberg.
Av någon märklig anledning var stressen i programmet påtaglig. Kanske var det den meningslösa hissmusiken som orkestern spelade? Eller det faktum att mina siffror började vibrera på det digitala spelbrädet? Nej. Snarare berodde min stress på det faktum att jag visste, att varenda kärring i Sverige satt med sin snurrtelefon redo, och att det skulle bli en kamp på liv och död att få kopplas fram till studion.
Men det gick så klart åt helvete. Jag vann ingenting. Inte en fis. Var inte ens i närheten. Istället fick jag sitta i min soffa, framför min Ultra-HD-TV, och titta på en brusig sändning där en avdankad underhållare öppnade luckor och snurrade på hjul och hade sig. Någonstans i den flimriga bilden tyckte jag mig se den svenska folksjälen falla död till marken.
Så vad är då mitt omdöme? Bingo är i sig ett meningslöst spel. Det enda man gör är att köpa en lott som man sedan duttar på. Det där med att sitta och dutta är dock ett helt onödigt moment! Man kan rätta skiten digitalt nuförtiden. Faktum är att om ni någonsin ser mig sitta i en bingohall, då är ni välkomna att klubba ner mig. Jag förtjänar inte bättre.
Hur är då programmet Bingolotto? Allt jag kan konstatera är att jag har sålt min TV igen. Vi visste för mycket om varandra.
