Speltyp: äventyrsspel, samarbetsspel Antal spelare: 3-6 Speltid: 60 min Språk: Engelska Ålder: 10+ Tillverkare: Avalon Hill
Det här med att utforska gamla hus, är det inte något som vi alla drömmer om att göra? Ni vet, lite i smyg sådär, bara för att titta efter om det möjligen innehåller några lönngångar, hemliga drycker eller fängelsehålor? Oavsett hur ni tänker så erkänner i alla fall jag villigt att jo, det är spännande med gamla hus där tiden har stått stilla; bara tanken på att tidens tand har fått göra sitt utan att något klåfinger har varit där och renoverat fascinerar mig oerhört mycket. Av den anledningen har jag också en svaghet för spel som behandlar utforskande av gamla hus, jag fullkomligt älskade Maniac Mansion till NES när det begav sig, jag kastar ständigt trånande blickar mot Björns Mansions of Madness och av samma anledning var jag också en aning svettig om händerna i samband med att jag beställde Betrayal at House on the hill. Betrayal at House on the hill går nämligen, i alla fall till en början, ut på att utforska en gammal och övergiven herrgård som innehåller allt en lite äventyrlig husutforskarfetischist kan önska sig.
Vad går då Betrayal at House on the hill ut på och hur vinner man? Ja, här finns det en lite annorlunda spelmekanik än vad undertecknad är van vid, för när partiet börjar så är det faktiskt ingen som vet. Allt man egentligen har klart för sig är att det är en bra idé att utforska så mycket av House on the Hill man kan så att man har koll på så många rum och prylar som möjligt när helvetet bryter lös. För helvetet bryter självklart lös förr eller senare och detta genom att en av deltagarna drabbas av en förbannelse och förvandlas till en livsfarlig förrädare gentemot övriga spelare. Men, nu går vi händelserna lite i förväg här så låt oss skyndsamt återvända till det fridfulla utforskandet av herrgården:
Samtliga spelare börjar i hallen och det är därför det enda rum man känner till vid spelstart. Efter hand som spelarna utforskar sig längre in i huset adderas nya rum med hjälp av rumsbrickor och på så sätt växer herrgården åt alla håll på spelplanen. Självklart är det ingen ”såndär bungalow som Anna-Greta och Kalle har” (hängde ni med på den?) man utforskar, utan huset har även en övervåning och självklart också en otroligt läskig källare. Det fina med rumsbrickemekaniken är att genom den så ser herrgården aldrig likadan ut två gånger; tänk Carcassonne och ni har en väldigt bra bild av hur uppbyggnaden av huset fungerar. Det här är något jag gillar väldigt mycket och gör utforskandet till en ny spännande utmaning varje spelomgång.
Så långt är Betrayal at House on the hill alltså en otroligt fredlig historia. Visst, har man otur kan man få en skyffel i huvudet, men man kan inte dö och spelarna kan heller inte attackera varandra; att utforska House on the Hill är alltså, såhär långt, ett riktigt trevligt litet söndagsnöje. Äventyrarna flyttar helt enkelt bara runt i huset, utforskar, upplever saker, samlar på sig prylar och, nu kommer haken, råkar ut för omen av olika slag. Omen är alltid dåliga i längden och leder käpprätt i fördärvet. Detta är såklart inget som de modiga spelpjäserna känner till utan de fortsätter oförtrutet att utforska och oundvikligen råkar de ut för ännu fler omen…
Varje gång som någon råkar ut för ett omen så måste en så kallad ”Haunt-roll” göras. Spelaren vars tur det är slår med ett antal tärningar, och blir det sammanlagda värdet på tärningarna lika med eller högre än det antal omen som har skett så fortsätter utforskandet på samma fredliga sätt som tidigare. Visar tärningarna däremot mindre än antalet omen så går spelet in i en ny, betydligt mer spännande och intensiv fas i form av ”The Haunt”; därmed är det också dags att sluta beundra House on the Hill och enbart koncentrera sig på att ta sig levande därifrån.
The Haunt innebär, som jag nämnde ovan, att en av spelarna drabbas av en fruktansvärd förbannelse och vänds emot sina forna utforskarkamrater; exakt vem det blir är absolut inte självklart och går inte att förutse. Medföljande i spelet finns inte mindre än 50 st olika Haunts, alla med egna bakgrundshistorier och mål för förrädare respektive hjältar, och vilken av dem man ska spela avgörs genom att avläsa en tabell i regelhäftet som relaterar till de förutsättningar som rådde just då The Haunt utbröt.
De två lagen som nu har bildats (förrädaren vs. hjältarna) får de medföljande häftena ”Traitors Tome” och ”Secrets of survival” och förrädaren lämnar rummet så att hjältarna kan diskutera fritt. I häftena står nämligen, förutom lite bakgrundshistoria, vilka mål och förutsättningar respektive sida har att rätta sig efter i det fortsatta spelet. Målen står såklart mer eller mindre i direkt motsats till varandra så nu börjar en spännande kamp i att dels lista ut vad motståndaren vill göra, förhindra detta och i samband med det uppfylla sitt eget mål. Det lag som sedan klarar sitt mål först vinner Betrayal at House on the hill och kan lämna House on the Hill med livhanken, och kanske också sitt samvete, i behåll.
Nåväl, där har ni en kort förklaring i hur Betrayal at House on the hill går till och vad ni i grunden kan förvänta er. Frågan är bara, är det här ett bra spel?
Svaret är att JA det är ett bra spel. Ett mycket bra spel till och med när det har sina bästa stunder. Jag tycker fantastiskt mycket om att så många parametrar är okända från början och själva utforskandet blir därför just ett utforskande eftersom det inte är någon mening i att försöka förbereda sig. Den där kniven som visade sig vara så kraftfull i det förra partiet kan visa sig vara helt värdelös i nästa och därför finns det ingen anledning att försöka leta efter just den.
Vill man vara cynisk kan man säga att speldelen innan The Haunt utbryter är en förklädd setup där man i princip slumpar ut förutsättningarna inför framtiden, men jag väljer att istället förlora mig i utforskandet och njuta av det vackra (artworken är fantastisk!) och mystiska House on the Hill. När väl The Haunt sedan utbryter stiger mina adrenalinnivåer och jag finner mig ständigt funderande kring vad motståndaren har för mål och vad det kan tänkas innebära för mig själv. Betrayal at House on the hill är spännande, panikartat och klaustrofobiskt på ett alldeles lagomt sätt som skonigslöst suger in mig.
Återspelbarheten är också väldigt hög. Som jag nämnt ser House on the Hill aldrig likadant ut två gånger och det finns inte mindre än 50 olika Haunts att spela igenom. Just återspelbarheten var, vid mitt köp, något jag var ganska orolig för eftersom Betrayal at House on the hill är story-drivet och att det därför, i värsta fall, skulle kunna vara begränsat till 50 spelomgångar (en för varje Haunt). Så ser jag inte på det efter några partier, historierna är inte särskilt djupa och minnesvärda och jag är därför övertygad om att man glömmer både dem och de medföljande uppdragen efter hand. Skulle man ha bra minne finns det dessutom nya Haunts att ladda ner från olika fan-sidor. Ovanpå det är man sällan eller aldrig samma personer om spelar, så skulle en spelare minnas något gör garanterat inte de andra det.
Över till det negativa då. För det första är tyvärr plast-clipsen som ska markera egenskaper på varje karaktärskort hopplöst dåligt producerade och ramlar av i tid och otid. Det finns så klart hemma-fix som löser problemet, men sådant tycker jag inte att man ska behöva hålla på med när man betalar ganska dyra pengar för ett spel.
Vidare kan slumpen spela deltagarna ganska stora spratt, vilket inte alltid behöver vara fel, men det händer faktiskt att utgångsläget i en Haunt visar sig vara helt hopplöst, eller orimligt fördelaktigt, för något lag beroende på hur mycket av huset som utforskats, hur samlade äventyrarna är osv. Mitt första parti slutade med en jordskredsseger där förrädaren egentligen aldrig hade någon chans att vinna och det kan jag tycka är synd (även om jag villigt köper detta för att få uppleva variationen i t.ex. husuppbyggnaden). Till följd av detta kan vissa Haunts också kännas lite ”rumphuggna” och känslan när något lag har vunnit kan vara ”jaha, var det inte svårare alltså?”.
Även om reglerna inte är särskilt avancerade i sig så kräver Betrayal at House on the hill ganska goda kunskaper i engelska, framförallt om man råkar bli utnämnd till förrädare och måste klara av att läsa och förstå sitt Haunt-uppdrag själv. Självklart finns det sätt att avhjälpa detta om man är lite kreativ, men man bör i alla fall vara medveten om att det finns risk för att få sota för skolkandet på engelskan.
Det blev en del negativt på slutet där, men det handlar mest om småsaker i mina ögon, för jag tycker att Betrayal at House on the hill är ett väldigt bra spel. Jag älskar att förlora mig själv i utforskandet av House on the Hill för att sedan avnjuta och plågas av spänningen i The Haunt. Att nästan alla förutsättningar är okända från början bidrar extremt mycket till spänningen och är en, för mig, annorlunda egenskap som blir en klockren homerun.
Jag vågade chansa och utforska Betrayal at House on the hill. Vågar du?
