I onsdags förra veckan återvände jag från min Japanresa. Trött på att flyga. Trött på att vara ute på äventyr. Trött på folk. Suktandes efter hemmets lugna vrå. Vad gör man i en sådan situation? Suck. Man sticker tydligen till en öde ö med Martin.
I lördags spelade nämligen han och jag Robinson Crusoe – Adventure on the Cursed Island. Igen. Detta spel är onekligen ett av de senaste årens starkaste förvärv från Martins sida. Inte tu tal om saken.
Vi har sedan tidigare klarat av de två första uppdragen tillsammans. Det första gick, om jag inte missminner mig, ut på att man skulle bygga en fyr, och med denna tillkalla hjälp. Det andra handlade om att man skulle kristna infödingarna. Jag väntar fortfarande på uppdrag om att acceptera sitt öde och dö en stilla död. Eller kanske ett på Flugornas Herre-tema?
När vi i lördags slog oss ned för att ta itu med det tredje uppdraget slogs jag av en tanke: Tänk om det är samma personer som återvänder till ön hela tiden? Att de gång på gång ger sig ut till havs, och lika många gånger blir strandsatta på en öde ö? Vore inte det helt galet roligt? Att våra äventyrare egentligen bara är usla sjöfarare som ideligen får betala ett synnerligen högt pris för sin inkompetens? Jag vill tro att det är så. (Precis som jag älskar att föreställa mig att Evil dead II inte är en remake, utan en uppföljade; Ash är alltså så pass korkad att han återvänder till den hemsökta lilla stugan. Hihihi.)
Vilken är då knorren i det tredje uppdraget? Jo, än en gång ska man försöka fly från ön. Duh. Men, denna gång är spelarna inte de enda överlevarna. Nope. En kollega från skeppet vid namn Jenny har också blivit strandsatt – men inte på själva ön. Hon ligger istället på en sten några hundra meter ut i havet. Ungefär som den lilla sjöjungfrun. Innan man kan lämna ön och klara spelet, så måste hon räddas. Detta gör man genom att bygga en flotte och paddla ut till henne.
”Åh vad bra!” tänker ni nu. ”Då är man ju tre personer på ön när man har räddat Jenny! Vilken tur! Det kommer att gå mycket snabbare att ta hand om alla överlevnadsbestyr sedan.” Svaret är nej. Jenny blir nämligen hårt ansatt på sin sten. Vädret plågar henne. Hon har ingen mat. Hennes smartphone har frustrerande dålig täckning. Så om man lyckas rädda henne, då är hon faktiskt mest bara i vägen; hon måste ju ”vila”. Jenny kommer sålunda mest att sitta i lägret och äta av den dyrbara födan – men utan att ge någonting i gengäld. Kort sagt, hon är (1) en rejäl belastning och (2) ett bra exempel på hur jag beter mig när jag är gäst hos folk.
Inledningsvis knorrade jag över Jennys meningslöshet. Min inre Anarkist tittade fram och ville ändra på målet i spelet. Varför, frågade jag Martin, måste vi rädda Jenny? Det mest rationella för våra karaktärer vore väl att försöka rädda sig själva? Jag menar, att rädda två personer och låta en dö, är väl bättre än att tre personer dör? Dessutom: Om vi ändå ska bygga en jätteflotte för att lämna ön, varför inte fokusera på att bygga den – och sedan fiska upp Jenny när vi är på väg bort? Varför slösa resurser på att bygga *två* flottar – en som endast kommer att användads för att rädda Jenny, och en för att sedan lämna ön? Varför inte slå två flugor i en smäll? VA?!
Martin tittade förstående på mig när jag framförde dessa invändningar. Han förklarade sedan att dessa är spelets regler, och att hela poängen i Robinson Crusoe går förlorade om man försöker ändra karaktärernas motiveringar. Jag knorrade åt detta – men accepterade resonemanget. (I mitt inre började jag dock planera ett eldtal som jag skulle hålla om vi dog: ”Ser du? SER DU? Nu har vi slösat tid och resurser på att rädda en person, och som ett resultat kommer vi båda att dö! Är du glad nu, ditt blonda våp?”)
Hursomhelst. Vi insåg snabbt att spelet skulle gå rakt åt fanders om vi slösade bort ett endaste drag. Det gällde för oss att vara effektiva. Martin började därför undersöka ön, i jakt på de resurser vi skulle behöva. Och jag började bygga uppfinningar som skulle underlätta vårt liv. Vårt resonemang löd: Vi *bör* vänta med att rädda Jenny, ty så fort hon sätter sin sargade fot i vårt läger, så kommer hon endast att vara en belastning. Bättre då att hon lider i ensamhet på sin sten, och sedan räddas i sista sekund.
I sin kikare såg Jenny alltså hur vi till synes inte gjorde någonting för att rädda henne. Därmed inte sagt att hon såg oss vara inaktiva. Tvärtom. Vi byggde grejer. Utforskade skiten. Kämpade mot vilda djur. Martin skadade sig i foten. Och jag bringades till dödens rand av olika katastrofer.
Kort sagt, det var kämpigt utav bara helvete att få allt att klicka. För att låsa upp vissa uppfinningar i spelet, måste man nämligen hitta vissa landskap. Våra landskap började dock härjas av skogsbränder och annat bråte. Kul va? Och för att kunna bygga flottar med segel behövs en jäkla massa djurhudar – någonting man bara får om man stöter på vilda djur. Detta var någonting vi med oerhörd expertis konstant misslyckades göra. Och när vi väl gjorde det, så tenderade de vilda djuren att sarga våra arma kroppar.
I slutändan lyckades vi dock. Men det var ren tur. Ren tur, gott folk. Ren tur. Vi drog rätt kort. Slog rätt med tärningarna. Visst, vår strategi hade varit relativt god – men den var så nära att misslyckas så många gånger, att det stundtals var svårt att se någonting berömvärt i den. Och när Jenny väl blev räddad, då var det inte av två muntra gossar som såg fram emot lite tacksamhetssex. Nope. Det var istället två bittra och blödande gubbar – två eländiga krakar med hat i ögonen – som sammanbitet bad henne stiga ombord på flotten.
I min fantasi sparkade vi dock Jenny överbord så fort vi vunnit spelet. För om man ska bli strandsatt, då tycker åtminstone jag att man kan ha vänligheten att bli strandsatt på rätt ö.
Spelet då? Som vanligt var det kul. Och jag inser mer och mer att en av Robinson Crusoes stora förtjänster, är att det tvingar spelare att vara djärva. Man kan inte vänta ut spelet. Man kan inte tro att bättre tider väntar runt hörnet. För ingenting kommer någonsin bli bättre. Åtminstone inte förrän man tagit sig från den jävla ön.
