Recension: Camel Cup / Camel Up

Speltyp: familjespel Antal spelare: 2-8 
Speltid: 20-30 min Språk: Svenska, engelska
Ålder: 8+ Tillverkare: lautapelit.fi

Häromdagen slog det mig att jag numera äger två spel med kameltema och att det kändes lite konstigt. Jag menar, kameler är ju knappast ett stort intresseområde för mig även om jag självklart hade tyckt att det vore häftigt att ha en kamel att rida runt i byn på. Nu är det visserligen inte så att mina övriga spel heller tangerar några speciella intresseområden förutom att de är just brädspel, så jag har valt att acceptera läget och gå vidare med mitt liv. Klart står i alla fall att benämningen ”kamelspelet” inte längre fungerar som benämning på Tomboucto.

Och efter den nonsensinledningen går vi raskt över till att recensera 2014 års Spiel des Jahres-vinnare Camel Cup…

Camel Cup utspelar sig i Egypten och kretsar kring ett kamellopp  som uttråkade överklassegyptier ägnar sig åt i brist på annat meningslöst att ägna sig åt. Spelarna tar sig an rollen som en av de uttråkade egyptierna, och spelets mål är att samla ihop så mycket pengar som möjligt genom att satsa på hur det ska gå för kamelerna i loppet. När en av kamelerna har sprungit/ridit ett varv runt pyramiden och korsar mållinjen tar spelet omedelbart slut och pengarna räknas samman; en vinnare koras.

Camel Cup är indelat i rundor och varje runda pågår tills alla kamelerna har flyttat varsin gång; man spelar alltså okänt antal rundor tills någon av kamelerna går i mål. Distinktionen ”runda” är viktig i Camel Cup, för spelarna kan satsa både på hur ställningen ser ut efter varje runda och hur det ska gå i hela loppet. Vid varje rundas slut kontrolleras satsningarna och eventuella vinstpremier delas ut, det är alltså minst lika viktigt att satsa rätt i rundorna som i loppets slutresultat. För att bringa lite ljus över hur spelet går till kommer här en kort genomgång av vilka handlingar som kan göras när det är ens tur:

• Ta en satsningsbricka. Här tar man en bricka som motsvarar den kamel man tror ska vinna rundan. Det finns 3 satsningsbrickor för varje kamel och ju tidigare den tas desto högre är dess värde om satsningen visar sig vara rätt
• Placera din ökenbricka. Varje spelare har en ökenbricka att placera ut på spelplanen. Med hjälp av den kan de tvinga kameler som landar på den att antingen gå ett steg extra eller gå ett steg tillbaka. Här finns det alltså möjlighet att både påverka loppets utgång och sprida lite kaos.
• Ta en pyramidbricka. Detta innebär kort och gott att en av kamelerna kommer att förflytta sig. Vilken av dem, och hur många steg den ska gå, avgörs med hjälp av tärningar. I pyramiden som kamelerna springer runt finns en tärning för varje kamel, och spelaren som har tagit pyramidbrickan vänder helt enkelt upp och ned på pyramiden så att en av tärningarna ramlar ut. Kamelen som tärningen tillhör flyttar sedan det antal steg (1-3) som tärningen visar. Just kamelförflyttningarna är en av de saker som gör Camel Cup väldigt oförutsägbart och galet. Ni noterade kanske att jag skrev att kamelerna skulle springa/rida ett varv runt pyramiden ovan? Just det, kameler som står på samma ruta på spelplanen staplas på varandra och skulle t.ex. den gula kamelen ha en eller flera kameler på ryggen samtidigt som den ska förflytta sig så tar den med sig de övriga också (kamelen som står överst i stapeln räknas som högst placerad). Detta kan innebära att om bara tärningarna faller rätt/fel under en runda så kan kamelen som låg hopplöst sist plötsligt leda. Eller så står plötsligt alla fem kamelerna ovanpå varandra i en vinglig stapel…
• Satsa på loppets vinnare eller förlorare. Här gäller det att försöka förutse vilken kamel som ska komma först respektive sist i hela loppet. Belöningar delas ut efter målgång och störst belöning får naturligtvis den som satsade på den rätta kamelen först.

Sådär, det var Camel Cup i ett kortfattat litet nötskal. Om det nu går att sammanfatta det i ett nötskal vill säga, för jag undrar om det någonsin går att finna ett mönster i det som utspelar sig på spelplanen. Camel Cup var, som trogna läsare vet, ett av de köp jag gjorde under min abstinensperiod, och förväntningarna var att det skulle vara ett lättviktigt, lättlärt och allmänt skojigt spel. Med de förväntningarna i bakhuvudet levererar det på alla punkter, men jag kan samtidigt tänka mig att Camel Cup hatas av personer som inbillar sig att kvalitet i brädspel är lika med att alla skeenden hela tiden kan kontrolleras (Matematikern, ditt ärkenöt, jag tittar på dig!).

Tärningens makt är i det närmaste total både gällande i vilken ordning kamelerna ska flytta och hur många steg, men för mig är det dock just de galna och slumpmässiga egenskaperna som är Camel Cups stora kvaliteter. Jag har otroligt roligt när planer går om intet, ställningen i loppet vänds uppochned på ett ögonblick och uppgivna suckar korsar bordet i en strid ström; I Camel Cup är vägen till framgång att vara rapp i tanken och våga skjuta lite från höften.

Med det sagt så inser ni säkert att Camel Cup ”bara” är ett filler-spel för erfarna spelsällskap, men jag skulle istället vilja vrida fokus åt vilket fantastiskt familjespel det är. Det klarar av hela 8 spelare om så skulle behövas och artworken tilltalar garanterat både barn och vuxna med barnasinnet i behåll. Visst är det så att en vuxen hjärna antagligen hanterar kamelkaoset och bettingen mer framgångsrikt än en yngre sådan, men av egen erfarenhet vet jag att vinst eller förlust faktiskt inte har så stor betydelse här; det är loppet, röran och kamelerna som klättrar på varandra som är det roliga.

Hade jag ägt Camel Cup när jag var barn är jag säker på att jag, med löfte om ett parti, mycket lydigare hade städat mitt rum och hjälpt till med gräsmatteklippningen (eller så hade jag helt enkelt spelat med mig själv för att slippa städa och klippa gräs, men det tipset behöver ni ju inte ge era barn i förhandlingen).

Hursomhelst, Camel Cup är egentligen ett helt meningslöst spel utan större taktiskt djup vars enda existensberättigande är att det är roligt. Men är det inte där vi borde fokusera lite oftare, så säg? De flesta av oss tänker ju hela dagarna, så varför inte bara tillåta sig att bara ha lite avslappnat skoj då och då?