Recension: Busungar

Speltyp: barnspel, familjespel, nostalgispel Antal spelare: 2-5
Speltid: okänt Språk: Svenska 
Ålder: 6+ Tillverkare: Alga

Kära läsare, det har åter blivit dags att gräva ner sig i barndomsminnen och nostalgiskt bjäfs. Detta med anledning av att jag häromdagen tänkte tillbaka på min brädspelsbakgrund och kom fram till att det faktiskt förekom en hel del spel i min närhet redan när jag var liten. Med ett gyllene skimmer mindes jag att ett av mina favoritspel hette BUSUNGAR och gick ut på att palla äpplen från en elak gubbe. Mer mindes jag egentligen inte om det, men min nyfikenhet hade fått tillräcklig näring för att tvinga mig ut på en upptäckarexpedition i mina föräldrars förråd…

Väl i förrådet stötte jag oväntat på en svensk utgåva från 1988 av Sherlock Holmes: Consulting Detective, ett spel som jag har tjatat om här hemma i över en månad och dessutom önskade mig i födelsedagspresent för bara två veckor sedan. Ingen kritik riktad mot mina kära föräldrar, men det hade ju inte skadat om de i alla fall hade haft vett att stötta sin arbetslöse, brädspelsnördige son genom att ha koll på om något av spelen på hans önskelista redan låg och skräpade i ett av deras skåp.

Nåväl! I samma skåp hittade jag även, självklart längst in och underst, mitt kära gamla Busungar. Till min glädje hade det stått emot tidens tand bra och jag log diskret för mig själv när jag betraktade kartongen och framförallt klottret som prydde planket på omslaget. Det är inte utan att jag tänker att ”Kåldolmar är gott”, ”Per älskar Camilla” och ”Nä usch” är uttryck som borde förekomma betydligt oftare när dagens ungdom klottrar. Könsord börjar liksom bli lite slitet och då tycker jag att ”Jag gillar Knutte” känns betydligt trendigare i den retroromantiserande era vi nu befinner oss i. Jag noterade också att Busungar blev utnämnt till årets barnspel 1986 och att den, som brukligt, vansinnigt överdimensionerade kartongen pryddes av en svensk flagga med texten ”Svensktillverkat” (ja, vi har faktiskt tillverkat saker i Sverige en gång i tiden). Ah, ljuva dåtid.

För att uppdatera mig lite om hur Busungar gick till så tvingade jag Frugan att ställa upp på ett parti i helgen. Hon var inte helt förtjust i idén från början, men jag tyckte mig ändå se att hon mjuknade och smålog efterhand som vi spelade. Saken var definitivt klar när hon sedan visade sig vara min överkvinna i äpplepallning och tog hem spelet i överlägsen stil; BUSUNGAR levererade nog lite över förväntan.

Min ursprungliga tanke med den här recensionen var att dela in den i två sektioner, en del skriven av 33-årige Martin och en skriven av 7-årige Martin, men efter provspelet faller den idén fullständigt platt. Undertecknad är nämligen en 33-åring med gott om barnasinne i behåll och jag blev väldigt överraskad av att Busungar, trots sin ålder, lyckades framkalla samma känslor av spänning och frustration som jag minns att det gjorde på den gamla goda tiden. Det blir alltså bara 1 del i den här recensionen och den är skriven av 33-årige Martin som uppenbarligen är innehavare av en hjärna som kan luras att tro att den är 7 år gammal. Håll till godo.

Busungar handlar om ett gäng barn som gör var busungar gjorde innan laserpennan, luftpistolen och Beyblade uppfanns; nämligen att palla äpplen – vad äpplena i slutändan ska vara till vet jag inte (någon paj lär det ju knappast bli), men antagligen så används en stor del av dem till att kasta prick på lyktstolpar och annat. I trädgården där äppelträdet är placerat finns självklart en sovande hund och en dito elak gubbe. Vad Elaka gubben (ja, han benämns faktiskt så i reglerna) har gjort för att få den stämpeln framgår inte, men jag antar att det räcker med att han inte vill att hans äppelträd ska bli länsat av ett gäng snorungar som inte ens ska äta äpplena. Jag menar, hur snål får man vara? Det växer ju ut nya äpplen nästa år…

Spelets mål är alltså att hämta så många äpplen som möjligt inne i trädgården och säkra dem på gatan utanför; den som har flest äpplen säkrade när äppelträdet är tomt vinner.

Busungar spelas genom att deltagarna förflyttar sina pjäser i Elaka gubbens trädgård med hjälp av en tärning (det är ju tros allt ett Alga-spel det här) i syfte att ta sig längst in i trädgården där äppelträdet står. Väl framme vid trädet är det fritt fram att börja plocka på sig äpplen genom att slå ytterligare med tärningen (som sagt, Alga). Varje gång en spelare passerar en röd prick på spelplanen eller tar äpplen från trädet måste ett händelsekort dras och det är här som själva spänningen i spelet kommer in i bilden. Bland korten gömmer sig nämligen både köttben, hundar och galna farbröder bland en stor mängd neutrala kort som innebär att inget speciellt händer.

• Drar man ett hundkort startar, om man inte har ett köttben att kasta, en galen hetsjakt där det gäller att ta sig ut ur trädgården innan hunden hinner ikapp en. Blir man ikappsprungen tappar man alla sina äpplen och hunden biter ett stort hål ens byxbak. Lyckas man bli biten tre gånger blir man så ledsen att man springer hem till mamma för omplåstring och utgår ur spel.
• Om man drar ”Elaka gubben” blir man handgripligen utkastad ur trädgården och äpplena beslagtas med undantag för ett tärningskast äpplen som man får behålla.
  Det här med att bli utkastad från någons trädgård kan förresten tyckas lite konstigt idag, men förr i tiden fanns det inget som hette att bli kränkt. Betedde man sig olämpligt eller befann sig på en plats där man inte hade att göra accepterade man att, medelst utskällning och/eller fysisk kontakt, bli avhyst utan att gnälla om rättigheter hit och dit.

Och sådär går det till när man spelar Busungar. Ni märker själva, det här är inget spel med tillstymmelse till strategiskt djup. Allt handlar om att slå med tärningen, därefter flytta sin pjäs/palla så många äpplen som den visar och sedan i de allra flesta fall dra ett händelsekort från korthögen. Jag finner mig nu sitta och fundera på vilka faktorer i spelet man egentligen kan styra och kommer fram till att det förmodligen bara är valet av spelpjäs innan man börjar som är helt och hållet befriat från slump (om man nu inte lottar om det eftersom alla vill ha killen med keps).

Men det har faktiskt ingen som helst betydelse för det är just slumpen som gör Busungar så infernaliskt spännande ibland. Att dra händelsekort när man har mössan, tröjan och alla fickor fulla med äpplen är plågsamt jobbigt eftersom man med stor, men egentligen väldigt liten, sannolikhet kommer att dra antingen Elaka gubben eller hunden. När jag och Anna spelade hände det mig två gånger att jag råkade väcka hunden med det maximalt tillåtna antalet äpplen på mig och i båda fallen blev jag av med allihop, blev ikappsprungen och fick plocka en byxbaks-bricka. Till saken hör också att när hunden vaknar så är det spelaren till vänster som tar kontroll över den; den enes död och den andres bröd som man säger.

Jag antar att ni har märkt att jag fortfarande gillar Busungar? Oavsett vilket, jo, jag gillar Busungar mycket även när jag ser bortom det nostalgiska skimret från barndomen. Alga må vara experter på att tillverka spel som är fullständigt hjärndöda rent taktiskt, men barnspel har de ofta riktigt bra koll på enligt min uppfattning. Just i denna mening var det förresten meningen att jag skulle tipsa er om att gå in på Tradera och fynda hem era exemplar för en guldtia styck, men liksom planen med den 7-årige Martin så gick det rejält i stöpet. Busungar tycks nämligen vara på väg att bli ett samlarobjekt, så istället får jag rekommendera er som redan har spelet att hålla hårt i det och absolut inte låta det samla för mycket damm eftersom det förtjänar att spelas.

Har du inte Busungar? Tja, du kan ju alltid fråga dina föräldrar…