Recension: Escape – The Curse of the Temple

Speltyp: familjespel, samarbetsspel, äventyrsspel, tärningsspel 
Antal spelare: 1-5 Speltid: 10 minuter 
Ålder: 8+ Tillverkare: Queen Games
Escape - The Curse of the Temple på Boardgamegeek

Jag har länge haft ögonen på spelet Escape – The curse of the Temple och när jag, via Worldofboardgames.com, fick möjlighet att prova slog jag till fortare än en fredagsfirare vid taco-hyllan. Spelet åkte nästan lika fort upp på mitt spelbord och efter ett antal spelomgångar med både 2 och 3 spelare känner jag mig nu redo att plita ner och offentliggöra lite åsikter om liret. Med sina positiva och negativa egenskaper staplade i vågskålarna slår vågen mest över på den negativa sidan för mig, men jag ska inte gå händelserna allt för mycket i förväg här utan vi börjar som brukligt med en liten presentation om spelets tema och mekanik:

Escape – The curse of the Temple är ett 10-minuters realtidsspel som går ut på att spelarna tillsammans ska fly från ett sönderfallande tempel; blir någon kvar när templet har rasat förlorar samtliga spelare. När jag skriver realtidsspel syftar jag på att spelet aldrig pausas eller avbryts förrän de 10 minuterna speltid har passerat eftersom dessa mäts upp med hjälp av en cd-skiva som spelas samtidigt som tempelflyendet pågår. När den uppsatta speltiden har gått rasar templet oundvikligen samman över spelarnas huvuden, vilket kungörs av ett rejält brak i soundtracket; det hela fungerar alltså på ungefär samma sätt som den gamla Kiefer Sutherland-serien 24, frånsett reklampauserna (är det förresten någon som vet vad terroristerna gjorde under reklamen?).

Spelarna har varsin spelpjäs att utforska templet med, ett utforskande som är absolut nödvändigt eftersom utgången så klart måste hittas. Själva uppbyggnaden av spelplanen fungerar på samma sätt som i Carcassonne och Betrayal at House on the hill där spelarna drar nya rumsbrickor efter hand som de har tillåtelse, och utgångsbrickan är då, beroende på hur många deltagare man är, inblandad långt ner i draghögen. Det är alltså av största vikt att så fort som möjligt utforska stora delar av templet (eller tömma draghögen, vilken vinkel man nu vill se det ur) så att utgångsbrickan dyker upp. På rumsbrickorna finns också en mängd kristallpiedestaler, vilka, utan att gå in för mycket på hur de fungerar, är livsviktiga för att spelarna ska kunna använda utgången när (om) de kommer så långt.

Allt väl hittills, men hur gör man egentligen för att utföra handlingar i templet? Är det bara att, visslande, jogga runt som man känner för?

Nej, självklart inte. Allt, och jag menar verkligen allt, man gör i templet avgörs med hjälp av de 5 tärningar som varje spelare har blivit tilldelad. Dessa avbildar en mängd olika symboler och för att t.ex. få lägga ut en ny rumsbricka eller förflytta sig till ett annat rum behöver man slå en viss kombination av symbolerna. Varje tempelutforskare agerar för övrigt helt på egen hand och utan turordning (man spelar samtidigt!), men spelare som befinner sig i samma rum har i många fall möjlighet att hjälpa varandra genom att kombinera sina tärningar.

Ni förstår själva vartåt det här lutar. Samtidigt som cd-skivan spelar sitt stressande soundtrack sitter varje deltagare och slår hysteriskt med sina tärningar i jakt på de rätta kombinationerna och stressnivån under en omgång kan bara jämföras med när man, på väg till en anställningsintervju, är fast på ett Skånetrafiken-tåg som står stilla mellan två stationer. Lägg därtill att det finns symboler på tärningarna som förtrollar och tillfälligt sätter dem ur spel och ni förstår att paniken aldrig är långt borta. Det hände flera gånger när vi spelade att någon fick samtliga av sina tärningar förtrollade och därmed blev handlingsförlamad tills någon hade tagit sig fram för att hjälpa till. En hjälpare som alltså i sin tur har fått sitta och slå fram rätt tärningskombinationer för att kunna förflytta sig till samma rum…

Jag kan alltså inte nog understryka hur stressigt Escape – The curse of the Temple är och som inte mängden rumsbrickor och de värdelösa tärningsslagen vore hindrande nog så måste spelarna dessutom vid två tillfällen under de 10 spelminuterna ta sig tillbaka till startrutan när soundtracket på cd-skivan uppmanar dem. Utforskare som inte är tillbaka i tid blir av med en tärning och har alltså ännu mindre möjlighet att bidra till en framgångsrik flykt.

Har det nu framgått att Escape – The curse of the Temple är stressigt? För säkerhets skull så säger jag det igen, Escape – The curse of the Temple är fruktansvärt stressigt! Men låt oss nu inte dröja kvar vid stressen längre utan vi går raskt vidare till mina tankar om spelet.

Flitiga Spelglädje-läsare vet att undertecknad är en sucker för spel där man får utföra någon form av utforskande. Jag finner en oerhörd spänning i att utforska städer, gamla hus och för all del också gamla tempel. Men i Escape – The curse of the Temple blir utforskandet aldrig ett särskilt spännande sådant eftersom man knappt har tid att titta på de nya rumsbrickor man lägger ut; man har helt enkelt för bråttom. Därför försvinner hela upptäckardelen för mig här även om templet aldrig ser likadant ut två gånger och det, via tilläggsmoduler som ingår i grundutgåvan, både finns gömda skatter och förbannelser att hitta. Jag kan tycka att det är synd att det är så, även om jag förstår varför, för spelets artwork är så pass snygg och funktionell att den är värd lite mer uppmärksamhet än den får under ett parti.

Tilläggsmodulerna som jag nämnde nyss förresten, de tillför, genom sina skatter och förbannelser, både ytterligare utmaningar och faktiskt också lite humor. Det är t.ex. ganska roligt när en av spelarna drabbas av en tysthetsförbannelse och helt plötsligt slutar att prata (även om det tar en stund innan de andra märker det eftersom de är så upptagna). Jag förstår att de är infogade redan i grundutgåvan, för efter ett par omgångar blir Escape – The curse of the Temple ett ganska repetitivt spel där spelarna egentligen bara behöver fokusera på att öppna nya rum och aktivera kristallpiedestaler. Jag vill dock höja ett varningens finger för att infoga modulerna allt för tidigt i sitt spelande, för de brickor som medföljer skatter och förbannelser saknar förklaringstexter och har man då inte hunnit lära sig deras effekter utantill måste man alltså slå i reglerna. Och nej, det har man inte tid med.

Slutligen så måste jag ändå återkomma till det här med stressen. Hela grejen med Escape – The curse of the Temple är så klart att framkalla maximalt med stress eftersom det antagligen är så man känner sig när man försöker hitta utgången i ett sönderfallande tempel, men för mig blir det faktiskt för mycket. Jag blir stressad till den grad att jag mår dåligt vilket jag inte var ensam om i mitt spelsällskap och en halvtimme efter att vi hade slutat spela kände vi fortfarande av stressen i våra kroppar. Det kan vara vi lantisar som är mesiga och inte är vana vid storstadspulsen, men jag frågar mig verkligen om ett vuxenliv i Sverige behöver mer stress än den som redan finns i vardagen?

Som barnspel är jag däremot övertygad om att Escape – The curse of the Temple är ett utmärkt spel som kan hålla rastlösa barn sysselsatta i timmar; jag själv hade garanterat spenderat åtskilliga ljusår med det om det hade funnits på min tid. Man kan spela ensam om man vill, reglerna är lätta, setup-tiden är obefintlig och speltiden på 10 minuter är som gjord för att ta en omgång mellan tandborstningen och läggdags. Haha, vem försöker jag förresten lura här? Försök att natta ett barn som just har spelat detta…

Hursomhelst, det verkar som att jag har gått och blivit för gammal för att uppskatta Escape – The curse of the Temple trots att det i grunden är ett mycket bra spel. Min recension kan kännas negativ, men jag ska vara ärlig och säga att det som ensamt dödar min vilja att spela det är stressen det framkallar hos mig. I övrigt ser jag en stor potential i spelet och det finns dessutom, i skrivande stund, 10 stycken expansioner att utöka upplevelsen med. Vad jag försöker få fram är att jag absolut rekommenderar er att ta en närmare titt på Escape – The curse of the Temple, kom sen bara inte och skyll på mig när ni ligger i ambulansen med smärtor som strålar ut i vänsterarmen…