Gotland by Geert Schneider (Licens: Creative Commons)
Fråga: ”Vilka två landskap i Sverige består av öar?”
Mitt svar: ”Ehh, det måste vara Öland och Småland?”
Det började med att en person på det sommarläger jag arbetade på frågade om jag ville spela spel med honom. ”Jajemensan!” tänkte jag, ”Då har du kommit till helt rätt person, jag är nämligen en livs levande brädspelsbloggare vars största fetisch i livet är att spela spel in på småtimmarna!”. Jag har tidigare skrivit om mina sommarjobbsbataljer i Fia med knuff här och jag tänkte mig naturligtvis något liknande nu; ett enkelt och lättspelat spel där man kan dricka kaffe och bara åka med medan slumpen sköter själva spelandet.
Tji fick jag, för innan jag visste ordet av satt jag vid ett bord, utan kaffe, och skulle spela Junior-Geni med en funktionshindrad person. Min omedelbara tanke var ”Och hur i hela fan gör jag nu!?”.
Många av er tänker säkert att det bara är att svara fel på massor av frågor så att min motståndare vinner och går därifrån med en positiv spelupplevelse. Men se, så enkelt fungerar det inte i min ibland briljanta men ofta gravt otursförföljda hjärna. Trots att det har dämpats rejält med åren så tillåter nämligen inte min vinnarskalle mig att idka sådan välgörenhet och samtidigt ställer jag mig också frågan om sådan välgörenhet egentligen är välgörenhet överhuvudtaget?
Vad har min funktionshindrade motståndare (eller för den delen ett barn!) för nytta av att jag lägger mig och förlorar med vilje? Jag vill tro att det kan leda till en skev världsbild där personen i fråga vänjer sig vid att alltid vinna och tror att hen är världsmästare eftersom det blir vinst varje gång. Tänk sedan den självförtroendeknäck som blir när verkligheten kommer ikapp och vinsterna blandas upp med förluster?
Nej, att göra så tror jag faktiskt inte ett dugg på. Det jag istället försöker göra är att framkalla en så jämn tillställning som det bara går samtidigt som jag gör mitt allra bästa för att faktiskt ta hem segern. Ett parti UNO mot en underlägsen motståndare kan faktiskt bli otroligt spännande och roligt om man ägnar den första stunden åt att spela så dåligt som möjligt. Den typen av upplägg väcker entusiasm och intresse hos mig, något som jag är övertygad om lyser igenom till min motståndare och ger en långt mer positiv upplevelse för hen än den där pliktskyldiga, ointresserade personen som förlorar med vilje. Det jag alltså försöker göra är att kontrollera spelet i den mån det går och framkalla en så jämn och spännande omgång som möjligt där jag själv ändå gör mitt bästa för att avgå med segern.
Så, tillbaka till GENI-partiet på sommarjobbet; jag bestämde mig alltså för att göra som vanligt och följa ovanstående tillvägagångssätt. Nästan genast stötte jag dock på ett dilemma som jag inte hade mött tidigare. För hur svarar man egentligen fel på en busenkel fråga utan att det märks att man svarar fel med vilje? Det hör till saken att personen jag spelade med var en ny bekantskap för mig och jag därför inte hade någon koll alls på hur duktig han kunde tänkas vara på frågespel. Antalet felsvar jag var tvungen att lämna för att få till en jämn omgång var ju direkt sammankopplat med hans förmåga att leverera rätta svar och jag hann bli rejält svettig där en stund eftersom frågorna jag fick nästan uteslutande var av karaktären:
”Vad äter Bamse för att bli stark?”, ”Vem har skrivit böckerna om Emil i Lönneberga?” och ”Vilken färg hade Napoleons vita häst?”.
Min stora skräck var naturligtvis att min motståndare skulle märka att jag svarade fel med mening eftersom jag kan tänka mig att den ultimata förnedringen för en vuxen, funktionshindrad person är att inte bli tagen på allvar. Som tur var dök det då och då upp en ”svår” fråga där jag kunde svara fel utan att behöva oroa mig särskilt för att min motståndare skulle märka något, och som ännu mer tur var visade han sig vara ganska skarp på frågespel; jag kunde därför ganska enkelt navigera mig fram till en kontrollerad situation där han ledde med 3-2 i vinstpoäng.
Väl där bekräftade han min farhåga om att han hade valt ut GENI i spelhögen på grund av dess kartong, prydd med dinosaurier, städer och djur, genom att försiktigt berätta att han nog inte ville spela mer eftersom han hatade frågespel. Alla polletterna trillade på plats. Jag insåg att han förmodligen hade velat sluta ganska tidigt men av ren artighet hade fortsatt att spela eftersom han märkte att jag hade roligt. Så där satt vi alltså, personal och brukare, och anpassade oss till varandra för att den andre skulle ha så roligt som möjligt. Även om jag hade lyckats värdera hans kunskaper och förståelse ganska bra hade jag alltså gravt underskattat hans sociala kompetens (något som jag fick bekräftat i många situationer under vår tid tillsammans).
Det blir aldrig riktigt som man har tänkt sig, det är ett som är säkert.
Och ja, jag vet. Ovanstående låter som ett sätt för mig att försöka rättfärdiga ett förkastligt beteende från min sida där jag inte kan tillåta mig själv att förlora i spel mot varken barn, vuxna eller funktionshindrade. Jag vill dock ändå tro att jag är något på spåren här? Rätta mig gärna om jag har fel!
