Speltyp: familjespel Antal spelare: 2-6 Speltid: 40 minuter Språk: Engelska, svenska Ålder: 10+ Tillverkare: Ludonaute
Ah, visst finns det en viss charm i det här med hederliga västern-tågrån? Ni vet, skäggiga, muskdoftande män som viftar med enorma revolvrar, balanserar på tak och aktar sig för både tunnlar och annat som hänger ut över rälsen (eller för den delen en listig kvinna med en extremt pytteliten pistol instoppad i strumpebandet, men hon klättrar så klart inte runt på taket och luktar musk, hon är slugare än så). Alla ni som någon gång har varit på High Chaparral vet antagligen precis vad jag menar, likaså ni som växte upp med North & South till NES. Tågrån är kul helt enkelt, folk skadar sig sällan allvarligare än genomsnittliga slapstick-skådisar och längst fram i loket finns alltid en skatt.
Med ovanstående beskrivning i åtanke kan man ta sig an 2015 års Spiel des Jahres-vinnare Colt Express; allt jag nämnde ovan stämmer nämligen väl in förutom den delen där de kvinnliga rånarna visar sin list genom att hålla sig inne i vagnarna. I ett hejdlöst kaos byter värdesaker ägare, rånare flyger fram och tillbaka, både inne i och ovanpå tåget, och självklart finns det också en jätteilsken sheriff som vaktar spelets mest värdefulla skatt framme i loket. Målet i Colt Express är enkelt att förstå men desto svårare att uppnå; att efter totalt fem spelrundor vara den rikaste banditen. Låt rånet börja…
Varje spelare tilldelas varsin karaktär med tillhörande spelpjäs, revolver- och handlingskort och det enda som egentligen skiljer spelarna åt är att karaktärerna har varsin specialegenskap som de är ensamma om (Tuco nedan kan t.ex. förutom att skjuta vanligt även skjuta genom taket på vagnarna). Handlingskorten är den centrala delen i Colt Express för det är med hjälp av dessa som spelarna programmerar sin rånare ombord på tåget att utföra saker såsom att flytta, skjuta, råna, slåss eller att flytta sheriffen. För er som störde er på att jag nyss använde ordet programmera i en text om ett västernspel kan jag meddela att det var ett ytterst medvetet ordval, för programmering är det ord som kommer närmast vad som faktiskt sker. Låt mig utveckla (om Tuco bara ville flytta på sig):
Varje spelrunda inleds med att ett rundkort dras. Det dragna kortet är det som samtliga spelare har att rätta sig efter eftersom det bl.a. visar hur många handlingskort varje spelare får spela ut och om tåget passerar några tunnlar under rundans gång. Därefter är det bara att släppa tyglarna och kasta sig ut i ett kaos utan dess like för det är här själva programmeringen kommer in i bilden. Spelarna lägger nu i tur och ordning handlingskort i en gemensam hög; skulle jag t.ex. vilja råna på den plats jag står får jag nämligen inte gör det direkt utan får snällt spela ut mitt rånhandlingskort i högen, och skulle jag därefter vilja skjuta Björn spelar jag ut det handlingskortet nästa gång det är min tur.
Handlingskorten spelas ut med framsidan uppåt (om tåget inte passerar en tunnel vill säga för då läggs de uppochned) så det är fullt möjligt att i alla fall hålla hyfsad koll på vad de övriga rånarna tar sig för även om det blir väldigt mycket att hålla reda på. En viss koll är förresten nödvändig att ha, för även om det inte är troligt att övriga rånare har samma handlingskort på hand som en själv (de dras slumpvis inför varje runda) så kommer de förmodligen, medvetet och/eller omedvetet, omkullkasta allt vad man själv försöker göra.
Först efter att instruktionerna på rundkortet som drogs i början är utförda går man igenom den gemensamma högen med handlingskort och utför de programmerade handlingarna i den ordning de ligger. Ni förstår själva, när det väl är dags att utföra min perfekta plan om att skjuta Björn kanske han inte ens står kvar på samma plats längre samtidigt som jag själv har hunnit bli skjuten av sheriffen och rånad av Frugan. Ni som har spelat Roborally kommer att känna igen er här, inget blir vad man från början hade tänkt sig. Lägg därtill att spelet uppmuntrar deltagarna att skjuta så mycket de bara kan, den/de spelare som har skjutit flest skott under spelets gång belönas nämligen med 1000 dollar var.
Det finns en hel del spelmässiga finesser som jag inte har nämnt här (t.ex. vad som händer om man blir skjuten), men reglerna kan ni ju läsa själva när ni har köpt spelet så jag går raskt vidare till att förklara för er varför ni måste köpa Colt Express.
Till att börja med, titta på bilden nedan! Med i kartongen medföljer ett tredimensionellt tåg att klättra runt på vilket, förutom att det är en genialt bra spelplan, skapar gott om skratt runt bordet. De galna skeendena blir så mycket mer levande när de utspelar sig i 3D framför en och dessutom utgör de en utmärkt ursäkt för vuxna att leka med låtsaståg offentligt. Det går heller inte att låta bli att älska att förlaget har skickat med rekvisita, i form av kaktusar och berg, som inte har några spelmässiga funktioner utan endast är med för att förhöja västernstämningen. Starta en spellista med gamla västernklassiker på Spotify så är lyckan fullgjord, jag lovar!
Visst finns det en liiiiten nackdel med den tredimensionella spelplanen i form av att människor med usel motorik eller extremt korviga fingrar får svårt att förflytta sin pjäs utan att spåra ur tåget, men någonstans känns det som att det passar väl in i Colt Express. Vem hade liksom höjt på ögonbrynen om ett tåg i Vilda västern hade spårat ur? Nej, just det.
Colt Express är, som ni säkert har förstått, ett mycket lättviktigt spel som går snabbt att lära sig och dessutom även passar bra att spela med ovuxna barn. 10+-stämpeln på kartongen känns verkligen helt rätt här och skulle man, mot förmodan säger jag, vilja göra spelet mindre kaotiskt och mer taktiskt medföljer även en expertvariant som ställer högre taktiska krav i hanteringen av handlingskorten. Sedan jag köpte det har jag hunnit spela med både 3 och 6 stycken helgalna rånare och kan gå i god för att det blir lika roligt oavsett. Antalet tågvagnar bestäms nämligen av antalet deltagare, så oavsett hur många man är så känns tåget som en ganska trång plats där det oväntade aldrig är långt borta. Jag har inte provat själv, men 2 deltagare kan dock kännas i minsta laget för en viktig ingrediens i Colt Express är ju att försöka, och misslyckas, att hålla reda på vad motståndarna har för sig; har man för bra koll tror jag att mycket av det roliga försvinner.
Sist men inte minst, den största anledningen till att Colt Express borde finnas i era hem är att det är genuint roligt! Spelet är precis lagom snabbspelat för ett så pass lättviktigt spel och oavsett hur det går för en så skakar man bara på huvudet och skrattar. Sist vi spelade blev min bror skjuten totalt 11 gånger, de flesta av dem eftersom han råkade vara på fel plats vid fel tidpunkt, men det gjorde liksom inget eftersom det är just det humoristiska kaoset som är spelets stora styrka enligt mig. Antingen går det käpprätt åt Helsinki, mittemellan eller jättebra, ingen vet oavsett hur taktiskt slipad man egentligen är. Jag själv har förresten oerhört svårt att balansera viljan att ställa till det för övriga rånare kontra att vinna och det får anses som en bra egenskap med tanke på vilken vinnarskalle undertecknad besitter.
Har man svårt för spel som innehåller slump och okontrollerbara skeenden bör man så klart titta åt ett annat håll och glömma bort Colt Express lika fort som man upptäckte det men för alla er andra, bered er på ett värre tågkaos än vad Skånetrafiken och SJ kan prestera tillsammans!
