Speltyp: partyspel Antal spelare: 3-8 Speltid: 15-60 min Språk: Engelska Ålder: 13+ Tillverkare: Cryptozoic
”My name is Fond. Fisk Fond.”
Världen står på randen av ett kärnvapenkrig. När det är över kommer miljoner, ja kanske miljarder människor att stå utan wifi, kebab och fredagsmys. Rentav har de också blivit lite sådär lagom lemlästade och svedda som oskyldigt folk ofta blir när det krigas. Frukta dock inte, räddningen finns runt nästa krök.
Han heter Fond och är en stilrent klädd man i sina bästa år. Hans muskelmassa är försvinnande liten och hårfästet har dragit sig tillbaka till fontanellens epicentrum, men låt er inte luras av hans sköna yttre; han är amatörmässig ända ut i fingerspetsarna, har en fungerande tidsmaskin och framförallt, han har inte den minsta aning om var han är eftersom han är blind som en fladdermus. Jag vet, förutsättningarna kunde sannerligen varit bättre, men i brist på bättre läge får vi helt enkelt nöja oss med det vi har. Välkomna till Spyfall.
Spyfall är ett partyspel för 3-8 spelare som jag hörde talas om första gången när jag skrev mitt inlägg om The Dicetowers bästa spel under 2014. Tyvärr fanns det inte att få tag i som mer än printandplay på den tiden och jag fick, trots att jag försökte tigga till mig en testversion från de ryska spelkonstruktörerna, snällt vänta tills nu i sommar med att stoppa det i det svarta hål jag kallar ”min spelsamling”. The Dicetowers värmande ord om spelet, min långa väntan och den hype som omgav det när jag köpte det bidrog så klart att jag ställde extra höga krav på Spyfall när det äntligen var dags att prova. Hur det levererade? Väldigt bra får jag faktiskt säga även om det, som allt som uppfinns i Ryssland, har ganska tydliga brister. Men först, vad går spelet ut på och hur spelar man?
Upplägget i Spyfall är så enkelt det bara kan bli egentligen, regelläsningen går på ett kick och man kan mycket snabbt komma igång med själva spelandet. En runda går till så att någon, gärna den som ser mest misstänkt ut, drar en av de många små kortlekar som medföljer spelet. I varje kortlek finns ett antal kort som visar vilken plats den kommande spelrundan kommer att utspela sig på och ett spionkort. Korten är i grund och botten rollkort, för spelaren som drog kortleken blandar nu högen och delar ut ett kort till varje spelare. Den situation som uppstår är då att alla spelare utom en har fått kort med en och samma plats på, t.ex. ett korståg, medan en stackars ensam sate har fått ett kort som det bara står ”spy” på.
Uppdraget är lika busenkelt som omöjligt. Spelarna som vet vilken platsen är ska försöka avslöja vem i sällskapet som är spion och spionen har som uppgift att försöka ta reda på vilken plats hen befinner sig på. Detta gör man genom att ställa frågor till varandra. Frågor om vad som helst! En vanlig fråga när vi spelar är ”Varför är du här?”. Vet man då om att man, som i vårt exempel, befinner sig på ett korståg gäller det ju att besvara frågan tillräckligt tydligt så att övriga förstår att man känner till platsen, men tillräckligt kryptiskt för att spionen inte ska förstå någonting alls. Balansgången är ljuvlig och framkallar mängder med skratt, det gäller bara att försöka lista ut vem som skrattar hjärtligt och vem som skrattar av avgrundsdjup ångest och nervositet.
Som om inte detta vore nog går spelet på tid och det gäller att skynda sig med sitt utredande för när som helst kan någon stanna klockan och antingen anklaga någon för att vara spion eller helt enkelt avslöja sig själv som spion och gissa vilken platsen är. Beroende på hur detta går delas poäng ut till spelarna och den som har mest poäng efter, förslagsvis fem rundor, har vunnit.
Nu när ni förhoppningsvis har fått en känsla för hur spelet går till, är Spyfall roligt? Som svar på den frågan utropar jag ett rungande JA! Spyfall är till och med fruktansvärt roligt i sina bästa stunder. Efter hand som spelarna kommer in i tänket blir frågorna och svaren mer och mer roliga och avväpnande. En gång var vi t.ex. i en skola och när jag frågade min kusin Mr Björnebyk varför han hade en snusdosa med sig svarade han ”Skit i det du!”. Svaret utlösta massiva applåder och skratt, för utan att egentligen leverera någon information alls till spionen hade han gjort tydligt att han var en helt vanlig skolelev, ingen spion.
Roligast tycker jag dock att det är att vara spion. Att sitta där och se normal ut samtidigt som man febrilt försöka lista ut var man befinner sig är en bergochdalbana till upplevelse som få spel överträffar. Jag har hört åsikter om att det är allt för pressande och jobbigt att vara spion men om jag får säga mitt, och det får jag ju eftersom det är jag som skriver den här recensionen, så tar man Spyfall på för stort allvar om man känner så inför spionrollen. Spyfall är ett partyspel, man har inget att förlora och dessutom är det så att en framgångsrik spion håvar in en massiv självförtroende-boost och mängder med poäng.
De där ryska bristerna som jag nämnde då? Jo, de gäller framförallt poängsystemet som medföljer spelet. Rollerna slumpas naturligtvis ut vilket innebär att alla kanske inte får möjligheten att axla rollen som spion (det hände mig de första två gångerna vi spelade) under ett parti. Detta innebär att det, eftersom en framgångsrik spion blir rikligt belönad, tar ett antal rundor att samla ihop lika många poäng som spionen kan vinna på en enda runda. När då det totala antalet rundor rekommenderas till fem inser ni ju att om man aldrig får chansen att spionera är det i princip omöjligt att blanda sig i striden om slutsegern. Partyspel eller ej, jag tycker att den inbyggda spelmekaniken måste se till att alla i alla fall har haft en chans att vinna när spelet är slut. Så är inte fallet med Spyfall och jag rekommenderar därför att ni testar det inbyggda poängsystemet och sedan utformar ett eget därifrån.
Vidare har jag spelat omgångar där någon av spelarna har svarat så bra att övriga spelare tidigt förstår att hen känner till platsen. Tyvärr resulterar det i att den personen blir över och sällan får några fler frågor (och därmed heller inte får ställa några) och det är väldigt synd tycker jag.
Självklart är detta också ett spel som bör spelas i ett glatt sällskap där tunghäftor och vinkelvolter lämnas hemma. Stämningen runt bordet blir snabbt ganska besvärad när någon spenderar långa stunder med att tänka ut superlistiga frågor istället för att bara fråga något mindre listigt för att spelet ska kunna fortsätta. Spyfall är helt klart ett spel som gagnas av välsmorda munläder och social kompetens.
Med det sagt kan jag ändå inte annat än lämna mina varmaste rekommendationer om Spyfall. Det är blixtsnabbt att plocka fram, återspelbarheten är hög och framförallt har man väldigt, väldigt roligt när man spelar. Det är, som sagt, inte ett spel att ta på särskilt stort allvar så vågar man bara släppa på sin svenska handbroms kan man räkna med en rejäl åktur.
Vi har ju faktiskt en värld som måste räddas.
