Recension: Forbidden desert

Speltyp: strategispel, samarbetsspel Antal spelare: 2-5
Speltid: 45 min Språk: Engelska 
Ålder: 10+ Tillverkare: Gamewright

Öknar. För mig har de aldrig framstått som några trevliga platser att besöka. Stekheta på dagen, iskalla på natten och ett ändlöst pulsande i en enorm sandbläster som, förutom att slipa av ett och annat hudlager, också ser till att du för all framtid kommer att hitta ny sand gömd på din kropp. Robert Broberg sjöng om en öken, Ture Sventon letade efter en kylskåp i en öken och mattespelet Cheops Pyramid utspelar sig i en öken. Så, utan att själv ha besökt en sådan känner jag spontant att nej, jag tycker nog inte om öknar särskilt mycket.

Vart vill jag då komma med detta? Jo, med ovanstående i åtanke förvånar det mig faktiskt lite grann att jag nu sitter här och ska skriva en positiv recension om ett brädspel som utspelar sig i en öken. Inte vilken öken som helst heller, utan en förbjuden öken.

Forbidden desert är det som står på dagens meny gott folk, ett samarbetsspel som går ut på att, på jakt efter en mytomspunnen stad, krascha med sin helikopter i sagda stad (man gör det varje gång av någon anledning), och sedan i panik försöka gräva fram en ännu mer mytomspunnen flygmaskin så att man kan lämna den mytomspunna staden innan den förbjudna öknen gör slut på en i en enormt slutgiltig sandstorm. Läs den meningen på ett andetag om du kan.

Nåväl, Forbidden desert alltså. Spelarna har, som jag nämnde ovan, kraschat i öknen och måste nu försöka ta sig därifrån innan de har druckit upp sitt vatten eller blivit begravda av den härjande sandstormen. Den enda livlina som finns, som bildar spelets mål, är att försöka gräva fram den da Vinci-Myst-inspirerade flygmaskin ni ser på bilden nedan och sammanstråla på den. Problemet med den är bara att dess delar är utspridda över staden och och ingen riktigt vet var de finns. Dags att plocka fram spaden alltså, det blir nämligen mycket grävande framöver.

Spelplanen består av ett antal utlagda brickor och själva utforskandet av området sker genom att försöka vända på dem. Under dem kan man exempelvis hitta hjälpande utrustning, tunnlar eller varför inte lite livgivande vatten? Har man dessutom lite flyt kan man hitta ledtrådar till var de saknade maskindelarna finns någonstans; det finns två ledtrådar för varje maskindel och om man hittar dem båda pekar de ut en exakt plats på spelplanen. En exakt plats som förresten kan flytta på sig om man har otur, det är nämligen så att en djävulsk sandstorm härjar i området.

Vid en första anblick kan man luras att tro att den där sandstormen faktiskt inte är särskilt farlig, men innan man vet ordet av har den flyttat runt alla brickorna på spelplanen och dessutom begravt ett antal av dem i extra lager med sand.  Saker som alltså nyss var lättillgängliga kan plötsligt förflytta sig eller begravas under flera lager med ny sand och det är en enorm käpp i det där flykthjulet som spelarna försöker få fart på. Brickor med extra sand på går inte längre att färdas på och om man vill komma åt brickan som ligger under all sanden måste man först gräva fram den. Det blir ett evigt grävande ärligt talat och lyd mitt råd, ta sandstormen på allvar redan från början.

Som om inte detta vore nog är vattentillgången begränsad för varje spelare har, vid spelets början, bara varsin vattenflaska med vatten i. Vattnet förbrukas snabbt i öknens obarmhärtiga hetta, så förutom att leta efter flygmaskinen måste spelarna dessutom försöka gräva fram nytt vatten att fylla sina flaskor med. Skulle någon spelare bli av med allt sitt vatten tar spelet omedelbart slut och samtliga deltagare har förlorat och det vill man ju inte.

Ni förstår säkert själva. Utgrävningen i öknen blir snabbt både stressig och panikartad och samarbete spelarna emellan är av allra största vikt. Forbidden desert är extremt oförlåtande och det kan räcka med ett enda felbeslut för att förlusten ska vara ett faktum. Som tur är så är spelets regler väldigt lätta få grepp om och det går dessutom att anpassa spelets svårighetsgrad beroende på hur omöjligt man vill ha det; åldersrekommendationen för spelet är 10+ och det tycker jag absolut att det lever upp till även för barn som inte kan engelska.

Jag tycker att Forbidden desert är ett alldeles utmärkt samarbetsspel. Det är spännande, engagerande och sådär lagom omöjligt som samarbetsspel behöver vara för att hålla återspelbarheten hög. Eftersom uppbyggnaden av spelplanen är slumpmässig och sedan härjas svårt av sandstormen kommer man aldrig att kunna känna igen sig från ett parti till ett annat, så öknen är verkligen helt okänd varje gång man tar sig an den.

Vidare är jag svag för mekaniken att vända på brickor och se vad som döljer sig under dem. Självklart kan man ge sig på att den där brickan man har arbetat så hårt för att gräva fram visar sig vara ett blindspår, men det gör bara belöningen i att hitta något bra så mycket större. Jag gillar också att euforin som uppstår över att precis ha hittat en maskindel blixtsnabbt kan förbytas i uppgivenhet när sandstormen delar ut ännu ett hårt slag. I Forbidden desert finns det aldrig tid att fira eller att slå sig till ro, varje drag är livsviktigt och måste hanteras därefter.

Mitt största problem med spelet är att deltagarna lätt kan drabbas av analysparalys i sina försök att planera och kontrollera de livsviktiga dragen. Spelet talar, med sitt slumpmässiga sätt, om för spelarna att det inte är lönt att försöka planera något, men det kan vara svårt att acceptera för vissa och min erfarenhet är att det kan bli en hel del stillasittande diskussioner där en alfaspelare försöker dirigera vad övriga spelare ska göra. Just det här med att någon spelare programmerar övrigas drag är ett generellt problem med samarbetsspel som det så klart är upp till varje spelgrupp att hantera, men jag vill i alla fall varna för att jag upplever Forbidden desert som extra känsligt i det fallet.

Slutligen, det är omöjligt att recensera Forbidden desert utan att nämna den fantastiska spelproduktionen där flera material förekommer i en härlig blandning. Spellådan består t.ex. av en fantastiskt fin plåtburk där spelets komponenter passar perfekt och artworken är sådär härligt mytisk som vi som någon gång har spelat Myst har lärt oss att älska. Flygmaskinen som spelarna ska försöka bygga ihop är ett härligt litet pussel där formgjutna delar av både plast och metall byggs ihop till en färdig maskin som inte går att låta bli att leka med. Produktionsmässigt briljerar Forbidden desert verkligen!

Så, är man sugen på ett lättlärt samarbetsspel med en Mensa-logotyp på kartongen (ja, faktiskt!) är Forbidden desert ett utmärkt alternativ. Logiskt, slumpartat och precis lagom omöjligt. Öknar kanske inte är så dumma ändå.