Ett problem

She hearts her geek by dualdflipflop (Licens: Creative Commons)

Brevlådan som min lokala tidning Kristianstadsbladet levereras i står 200 meter från min tomtgräns. Innan ni förfäras över hur en levande människa år 2015 ens kan acceptera att ha det så odrägligt jobbigt eller ens prenumerera på en morgontidning i pappersformat ber jag er att tänka en gång till. Att gå 200 meter varje morgon (utom söndag) är inte jobbigt och papperstidningen har faktiskt sina fördelar för en läskunnig person med ett uns av samhällsintresse.

Nu var det inte sarkasm och samhällskritik som i första hand skulle komma ur mitt påstående om var min brevlåda står utan vad jag ville belysa var det faktum att när man hämtar sin tidning 200 meter hemifrån så hinns även en hel del läsande med på vägen tillbaka hem. Jag ögnar alltså alltid igenom tidningens framsida på vägen hem för att se vad för ena godbitar till texter som väntar mig vid mitt frukostbord.

En morgon under veckan som gick upplyste en notis på tidningen mig om att en av artiklarna den här dagen skulle handla om ett brädspel ifrån Bromölla. Eftersom jag är så pass brädspelsintresserad som jag är blev jag självklart både glad och lite uppspelt över att mitt stora intresse skulle belysas lite grann i dagspressen, det är ju annars inget som vi brädspelare är särskilt bortskämda med. Ännu gladare blev jag när jag också såg att brädspelsartikeln hade bildat grund för det dagliga inslaget ”Dagens fråga”, där slumpmässigt folk frågas ut om ett visst ämne. Någonstans där upphörde glädjen och övergick till den vanliga uppgivenheten vi brädspelare brukar känna när journalister skriver om brädspel.

Frågan som ställdes i ”Dagens fråga” var något i stil med ”vilket är ditt favoritsällskapsspel?”, vilket så klart är en helt legitim fråga på alla sätt och vis. Tyvärr visade sig de tillfrågade representera de 98% av Sveriges befolkning som bara har spelat Monopol, TP eller Counter strike och svaren blev således ungerfär:

Alchemists är mitt favoritspel eftersom det är så spännande och tävlingsinriktat!

Jag spelar inte sällskapsspel, det är tråkigt. Jag spelar CS.

Jag bläddrade snabbt fram till artikeln om brädspelet ifrån Bromölla och blev lika delar imponerad och besviken. Texten handlade om några personer som hade återskapat 90-talets Bromölla och där spelade ett figurspel på temat zombie-apokalyps. Bilderna visade vackert målade figurer och ett detaljerat landskap som var så ömtåligt att det helst inte skulle flyttas alls. Som sagt, jag var imponerad men samtidig steg min frustration över vad i det här fallet Kristianstadsbladet, men lika ofta andra tidningar, hade lyckats förmedla om brädspelsintresset.

Jag vill påpeka att jag absolut inte har något emot, eller vill rikta kritik, mot de personer som förekom i någon av artiklarna utan det som stör mig så in i bomben är bilden som gång på gång målas upp om brädspel som intresseområde. Populärt finns det finns två lägen som förmedlas:

1. Man tycker att det är roligt med sällskapsspel och spelar därför Monopol, TP eller Alias varannan lördag.
2. Man tycker inte att ovanstående spel är fullt så bra som gemene man tycker och vill därför spela något annat. Då är man ofta en socialt missanpassad person, gärna med loppigt skägg, som ägnar hela sitt liv åt att bygga upp Sagan om ringen-landskap i sin lägenhet utan fönster.

Så är det naturligtvis inte, men jag ställer mig ändå frågande till att vi i Sverige 2015 fortfarande bara spelar Monopol när det finns så oändligt många andra spel att älska (och hata).

Om jag får spekulera lite grann så tycks svaret på varför det är så här vara rent ekonomiskt. Brädspel är ett smalt intresseområde som mångt och mycket har flyttat ut på nätet; riktiga, nischade spelbutiker klarar nämligen oftast inte av alla kostnader som förknippas med fysiska butiker (det finns så klart lysande undantag). Kundkretsen är förmodligen heller inte tillräckligt stor, för när svenskarna ska köpa ett nytt sällskapsspel går de nämligen till den lokala leksaksaffären istället. Att närma sig en sån där nördig brädspelsbutik är väl lite för magstarkt när man kan köpa den senaste utgåvan av TP samtidigt som ungarna trånar efter nytt Lego?

Väl i leksaksaffären presenteras ett skralt spelutbud som består av mängder av finfina barnspel (valfritt JUNIOR-xxxx), ett och annat familjespel (Kasta gris), vuxenspelen (frågespelen) och så självklart partyspelen (Lika par leka bäst). De nyheter som tar sig in i leksaksffärernas utbud är i många fall endast de spel som nomineras och vinner Sveriges Leksakshandlares Riksförbunds pris Guldtärningen i kategorierna barn-, familj- och vuxenspel varje år, och det är bland annat därför som Spelglädjes mest lästa text det här året är en recension på skräpliret iKNOW (som vann årets vuxenspel förra året). Varför finns t.ex. inte Colt Express med i utbudet? Ett internationellt prisat spel som dessutom redan finns i svensk översättning!

Vi som har brädspel som intresseområde vet så klart att den bild som målas upp i leksaksaffären inte är den sanna bilden av vårt intresse, men inte desto mindre är det den som alla ser och därför blir den vedertagen sanning. När jag berättar om mitt brädspelsintresse för personer jag inte känner får jag nästan uteslutande någon variant av frågan ”ehh, jaha, som Monopol då eller?” (det syns ju nämligen på mig att jag inte har ett loppigt skägg och min hudfärg talar för att jag har fönster hemma). När jag berättar lite mer är det precis som att jag öppnar dörren till en helt okänd värld, generellt har folk verkligen ingen aning alls om vad som försiggår bortom leksakshyllan.

Samtidigt är det väl bara att inse fakta. Så länge utbudet av spel till gemene man styrs av leksaksaffärer är det svårt att visa på fler nyanser i brädspelandet och få det socialt accepterat som ett riktigt intresse. Saker som säljs i leksaksaffärer är ju, just det, leksaker och alltså inget vuxna människor bör hålla på med i någon större utsträckning.

Samtidigt finner jag ändå en strimma hopp när jag ser hur marknaden för spel till smartphones har exploderat. Om ni bara visste hur många människor som har skrattat och kategoriserat mig som en omogen barnunge genom åren bara för att jag ibland ägnar mig åt att spela tv-spel, fast att jag är vuxen! Samma personer sitter nu och använder all ledig (och oledig) tid till att spela Candy Crush. Kanske kan man hoppas på en liknande utveckling för brädspelen?

Jag vill avslutningsvis passa på att uppmana alla som har minsta intresse av brädspel utanför Monopol-sfären att ta en titt i valfri riktig spelbutik. Det är inte farligt och det finns så oändligt mycket kul att upptäcka. Ta bara en sådan sak som att ett av de  spel som är nominerade till Guldtärningen 2015 (Takenoko) faktiskt har funnits att köpa sedan 2011…