Rapport från skyttegravarna: Survive – Escape from Atlantis och Pandemic

Plats: I höstmörkret
Två spel: Survive - Escape from Atlantis och Pandemic
Fyra vänner: Anders, Frugan, Martin och Micke.

De senaste veckorna har jag kämpat med näbbar och klor för att få till en brädspelskväll med mina vänner. Kampen har tyvärr visat sig vara helt förgäves, för släkttillställningar, japanska café-träffar, ett hem i Stockholm och annat onödigt har fått gå före. Men i lördags gav mina ansträngningar äntligen frukt för då lyckades jag samla ihop mer än en vän samtidigt. Visserligen var det något japanskt dyrkande även i lördags (och en vän bor fortfarande i Stockholm), men trots detta lyckades jag samla ihop gänget i rutan ovan. Lycka!

Turligt nog sammanföll den här lördagen med att både Survive – Escape from Atlantis och Pandemic hade landat i min lantbrevlåda och vi fick därför provspela inte mindre än två, för oss, helt nya spel! Normalt hade det aldrig gått att prova två nya spel samma kväll eftersom regelgenomgångarna hade dödat både den ena och den andra i sällskapet, men nyförvärven visade sig till allas glädje vara extremt lättspelade och lättlärda. Hur gick det då för oss? Det ska jag försöka berätta nu.

Innan jag berättar måste jag förresten be om ursäkt för de extremt värdelösa bilderna. Höstmörkret är liksom ingen idealisk plats att fotografera på om man inte råkar ha en fotostudio hemma. Och en sådan har inte jag som ni säkert kan se.

Survive – Escape from Atlantis
Ett lättviktigt strategispel där spelarna ska försöka rädda så många av sina meeples som möjligt från det sjunkande Atlantis. De kan göra detta genom att åka båt eller simma, men se upp, havet är fullt av glupska hajar och sjöodjur. Varje meeple har en dold poängsumma skriven under sig och den som har räddat mest poäng vid spelets slut vinner.

Jag har haft ögonen på Survive – Escape from Atlantis under en längre tid nu och hela tiden varit övertygad om att det skulle vara ett spel som skulle passa mitt spelsällskap som handen i handsken. Lite hemlighetsmakeri i form av de dolda poängsummorna och mängder av tillfällen att låta havets vilda bestar mumsa i sig motståndare kan liksom inte slå fel här i skadeglädjens högborg.

Det slog inte fel heller, för det första som hände var att Frugan lyckades fylla en hel båt med sina meeples och det andra som hände var att ett sjöodjur slukade båten hel. Jag tror att alla, där och då, insåg att det var allvar och att man nog inte kunde lita särskilt mycket på att övriga spelare skulle försöka flyga under radarn och rädda sina meeples utan att stöta sig med någon. Det var helt enkelt alldeles för roligt att sabotera sina motståndares flyktförsök.

Något som däremot slog fel var systemet med poäng under varje meeple. Missförstå inte, det är en mycket rolig detalj som gör ett annars väldigt lätt spel lite svårare att spela men eftersom man inte får vända och tjuvkika på poängen, inte ens på sina egna gubbar, blev det snart ganska förvirrat. Man börjar spelet med att sätta ut sina meeples själv, och då har man självklart koll på var de mest värdefulla står, men någonstans lyckades alla tappa bort den viktiga detaljen. Jag själv, som vann första rundan, hade inte den blekaste aning om vilka poäng jag hade räddat och ska villigt erkänna min extrema turlighet även om det faktiskt tillförde lite spänning att inte ha någon koll alls. Alla gubbars värde blev också ju plötsligt lika, något som för övrigt skulle behöva överföras på fler områden i dagens samhälle…

I den första rundan blev Anders ohotad hackkyckling eftersom han envisades med att samla alla sina meeples i ett och samma havsområde. Sen hade han mage att se både förvånad och förnärmad ut när hajar, valar och sjöodjur nosade upp honom och plattade till honom som en busslast pensionärer på resa till Ullared. 2 poäng lyckades han rädda. 2 ynka poäng!

Andra rundan gick bättre och det var faktiskt även en lite lättare stämning runt bordet. Kanske hade förvåningen om hur grymt Survive – Escape from Atlantis kunde vara lagt sig och kanske hade alla lite bättre koll på sina värdefulla meeples, vad vet jag? Eller jo, en sak vet jag och det är att jag hade extremt dålig koll på mina poäng även den andra rundan. Trots detta lyckades jag återigen igen ganska bra, och blev tvåa, medan Anders tog en gruvlig revansch och lyckades vinna eftersom ingen tog honom på allvar efter den första rundan.

Sammantaget vill jag säga att Survive – Escape from Atlantis överraskade positivt och var betydligt roligare än jag tror att någon av oss hade förväntat sig. De många slumpmomenten där farliga havsdjur kunde dyka upp lite varstans och tärningen som avgör vilken sorts djur som ska förflyttas varje gång tillför väldiga mängder spänning. Den där tärningen är självklart en tveeggad tingest, men det är aldrig så roligt att spela spel som när man slår ”rätt” med tärningen och, som ett resultat av det, får göra något elakt. Det slutar helt enkelt aldrig att vara roligt att förstöra för andra och att sluka en hel båt med meeples var otroligt kul (förlåt Frugan). Jag misstänker starkt att Survive – Escape from Atlantis kommer att stå på önskelistan även nästa spelkväll om 4 år.

Efter två omgångar Survive – Escape from Atlantis lyckades jag övertala alla utom Frugan att också testa Pandemic. Det kändes väldigt skönt att föreslå ett samarbetsspel där alla kunde se på varandra med solsken i blick hela partiet efter efter allt dolkande i ryggar…

Pandemic
Pandemic är ett samarbetsspel som går ut på att rädda mänskligheten undan fyra otäcka virus. Varje spelare får en roll (t.ex. forskare) med en specialegenskap och ska sedan resa runt i världen, bygga forskningsstationer, punktbehandla sjukdomar och, viktigast av allt, forska fram botemedel till virusen. Lyckas man upptäcka medicin för alla fyra virus vinner samtliga spelare tillsammans.

Nydumpade av Frugan valde vi andra så att lämna allt det onda som hänt på Atlantis bakom oss och istället koncentrera oss på att utföra smittskyddande hjältedåd i Pandemic. Vi kände oss dessutom extra trygga eftersom det inte finns någon förrädarmekanik i grundutgåvan av spelet, så nu var fullt fokus på att använda våra gedigna erfarenheter av lagsamarbete. Efter bara 10 minuters regelgenomgång på Z-man games hemsida var vi redo att sätta igång och jag är fortfarande ganska förvånad över hur lätt det var att lära sig spela Pandemic.

Lätt att spela eller ej, att bota de där sjukdomarna visade sig vara extremt svårt. Vi spelade tre gånger och inte någon gång lyckades vi vinna även om vi är rörande överens om att vi slarvade bort segern i två av omgångarna.

Den första omgången blev som första omgångar av samarbetsspel lätt blir; man har inte riktigt koll på spelets mekaniker och hamnar lätt i en situation där man fokuserar på fel saker. Så blev det självklart och även om vi nästan direkt lyckades bota en av sjukdomarna klarade vi inte av att dra nytta av det. Istället för att i panik försöka punktbehandla övriga sjukdomar spenderade vi alldeles för mycket tid på att försöka utrota vår botade sjukdom helt. För många drag gick åt till onödigheter och omgången fick ett abrubt slut när en av de andra sjukdomarna exploderade över kartan innan vi ens hade hunnit dricka upp den första koppen kaffe. Kommentarer som ”jävlar vad fort det gick!” blandades med monotont mässande i moll och vi bestämde oss omedelbart för att göra ett nytt försök.

Gick då den andra omgången bättre? Ja, den gjorde ju faktiskt det även om vi förlorade minst lika abrupt den gången också. Botande av sjukdomarna gick som en dans och med inte allt för stor ansträngning lyckades vi forska fram botemedlet för inte mindre än tre av de fyra virusen. Övertron på oss själva och självsäkerheten i hur bra det gick blev emellertid (det är nog första gången jag använder det ordet!) vårt fall. Jag spelade som läkare i partiet och jag tror att vi överskattade de egenskaper jag besatt; jag kunde nämligen resa runt i städer och automatiskt bota de sjukdomar som vi redan hade upptäckt botemedel för. Detta gjorde att vi inte punktbehandlade så många sjukdomshärdar som vi borde ha gjort och därför förlorade vi lika plötsligt som i det första partiet när en av spelets negativa mätare gick i taket och avslutade spelet. Slarvigt!

”Tredje gången gillt”, tänkte vi så slutligen och bestämde oss för att göra om den snabba setupen igen. Anders verkade dock inte ha särskilt bråttom för han lyckades blanda korten fel 3-4 gånger, så vad som normalt hade tagit några ynka minuter tog en kvart, minst. Det gjorde dock inte Micke något eftersom han under tiden både hann göra ett toalettbesök modell längre och kolla Stryktipskupongen.

Den här gången gjorde vi faktiskt riktigt bra ifrån oss, vi byggde forskningsstationer på taktiska platser, punktbehandlade farliga smittohärdar och ja, vi gjorde nog egentligen allt rätt utom en enda sak. Felet vi gjorde var att låta Anders försöka bota det blåa viruset, något som han behövde 5 blåa kort till, men han misslyckades konstant med att dra sitt 5:e blåa kort och tiden bara gick. När han slutligen lyckades dra kortet han behövde insåg vi att draghögen skulle hinna ta slut innan det var hans tur nästa gång. Som av en händelse innebär tömmandet av draghögen att man förlorar i Pandemic och vi fick åter erkänna oss besegrade. Med ett enda drags marginal.

Även Pandemic överraskade mig positivt med sin korta inlärningskurva och mekanikerna som gör att virusen, precis som på riktigt, kan sprida ut sig med blixtens hastighet. Trots att jag nu bara har spelat tre gånger börjar jag redan kasta giriga blicka på de expansioner som finns att köpa. Vore det liksom inte lite roligare om man stoppade in en bio-terrorist i leken också?