Recension: Pandemic

Speltyp: strategispel, samarbetsspel Antal spelare: 2-4 
Speltid: 45 minuter Språk: Engelska 
Ålder: 8+ år Tillverkare: Z-man Games

Kära läsare, i helgen satt jag och funderade på vad jag skulle skriva på Spelglädje den här veckan. Jag behövde inte fundera länge, det räckte med att jag tittade ut genom fönstret för att det skulle te sig självklart. Sittande i höststormen Frejas öga, och med grannens bortblåsta studsmatta bara några meter från min altandörr, kommer man nämligen osvikligt att tänka på stora mänskliga katastrofer. Om ni inte redan har lagt ihop två plus två av det här inläggets titel, eller för den delen min katastrofbeskrivning ovan, så kan ni sluta räkna nu och bara läsa att det har blivit dags att recensera Pandemic.

Pandemic är ett spel som jag tycker borde ha letat sig in i min spelsamling tidigare och det känns nu som en liten befrielse att jag äntligen både får äga och spela det (recensionen gäller förresten den utgåva som kallas Second edition). Utan att avslöja för mycket, jag vill ju faktiskt att ni ska läsa hela texten, så kan jag säga att jag är väldigt positiv till spelet men har samtidigt också någon fundering.

Okej, ett katastrofspel alltså. Pandemic går ut på att spelarna ska samarbeta för att besegra fyra otäcka virus som sprider sig över världen. Till sin hjälp har de, förutom sina välsvarvade hjärnor, varsitt rollkort med specialegenskaper som kommer väl till pass i spelet. Väl så långt är det egentligen bara att låta pandemihelvetet braka lös och göra sitt bästa för att besegra virusen genom att resa runt i världen, punktbehandla sjukdomshärdar, bygga forskningsstationer och forska utav bara fanken för att vinna. Vinner gör man nämligen genom att forska fram botemedel för samtliga av de fyra virusen. I vanlig ordning i samarbetsspelens värld finns det flera sätt att förlora på så det gäller att hålla spelets negativa mätare nere och samtidigt skynda på så att inte draghögen tar slut.

Det finns flera saker som jag verkligen gillar med Pandemic. För det första är jag svag för samarbetsspel eftersom mitt spelsällskap är ett ganska tävlingsinriktat sådant. Det är liksom en fantastisk andningspaus för oss alla när vi för en gångs skull får koncentrera oss på att vara snälla mot varandra och förtvivla tillsammans. För förtvivlar gör man ju så klart. Allra oftast förlorar man nämligen, vilket jag tycker är helt i sin ordning i spel där man möter spelet självt. För att det ändå inte ska bli tröstlöst alá Shadows over Camelot har Pandemic tre olika svårighetsgrader man kan använda beroende på hur stursk man känner sig. Att bygga in svårighetsgrader i den här typen av spel tycker jag är fantastiskt bra och det borde, i alla fall i mitt tycke, vara speltillverkarlag på det.

Pandemics komponenter är genomtänkt utformade. Lådan är fylld med markörer och kuber i hållbar plast och även artworken tycker jag håller hög klass som passar ypperligt till spelets virusfyllda innehåll. Även korten tycker jag håller hög kvalitetsnivå, vilket samtidigt är nödvändigt för att Pandemic ska hålla i längden. Det är nämligen ett rysligt blandande och korthanterande och skademärkta kort hade snabbt förtagit en stor del av spänningen och spelglädjen. En detalj som jag gillar lite extra mycket är att de plastkuber som medföljer, och som läggs ut för att markera sjukdomshärdar, är genomskinliga. Jag vet inte varför, men jag inbillar mig att virus är genomskinliga och de där kuberna gör liksom att härdarna syns sådär lagom mycket på kartan; de finns där men är egentligen helt osynliga liksom. Oavsett hur det ligger till i verkligheten med virus genomskinlighet är det en snygg touch i utformningen som jag gillar skarpt.

Hur svårt är då Pandemic att lära sig? Åldersmärkningen på kartongen är 8+ och den känns faktiskt helt rätt även om en åttaåring förmodligen hade blivit en ganska passiv deltagare med äldre spelare. Spelet är mycket lätt att lära sig och använder man sig dessutom av Z-man games drygt nio minuter korta regelvideo lär man sig spelet på ett litet kick. Trots enkelheten vågar jag utlova gott om hjärngympa och även en del sannolikhetslära för den som gillar sånt däringa matematiskt.

Trots allt positivt jag nu har nämnt så finns det ändå något med Pandemic som gnager i mig. Jag tror, jag är ännu inte riktigt säker, att det handlar om att spelet är så vansinnigt lätt att lära sig. Det finns helt enkelt inte särskilt mycket djup i de handlingar man kan göra utan i de flesta fall är det ganska uppenbart vad som behöver göras och vem som kan/bör göra det. Rollkorten som varje spelare blir tilldelad tillför en del värdefullt djup, men det räcker liksom inte riktigt till i mitt fall. Utan att veta säkert, eftersom jag inte har provat dem, tror jag att det finns goda anledningar till att det finns ett gäng expansioner till Pandemic. Självklart, expansionsgalning som jag är, kommer jag att skaffa en (alla) av dem, min förhoppning är nämligen att de kommer att krydda till spelet lite och blåsa bort den räliga lilla gnagaren som tuggar på min hjärna.

Helhetsmässigt tycker jag ändå att Pandemic är ett väldigt trevligt litet spel. Slumpmässigheten i allt kortblandande gör att sjukdomarna sprider sig på olika ställen och olika explosionsartat varje parti, precis som man tänker att riktiga virus gör. Spänningen är det heller inget fel på även om jag vill lämna lite reservation för avsaknaden av speldjup. Jag har spelat Pandemic med både två och tre deltagare och visst var det lättare att vinna med två, men det är ändå när man kommer upp i minst tre personer som jag tycker att samarbetsspel lyfter på riktigt.

Så för att recitera texten på kartongen: ”Kan du rädda mänskligheten?”. Eller som jag, i min misstro på människosläktet, brukar säga: ”Vill du rädda mänskligheten?”. Valet är ditt.