Recension: Vampyrjakten

Speltyp: barnspel Antal spelare: 2-6 
Speltid: 30 minuter Språk: Svenska
Ålder: 5-99 år Tillverkare: WOW!

Så är det då här, det där ögonblicket vi alla har väntat på sedan mitten av oktober förra året. Under pompa och ståt utlovade jag recensioner av Guldtärningsvinnarna 2015, varpå recensionerna lyste med sin frånvaro på ett extremt tydligt vis. Men, efter svåra logistiska prövningar och i kamp med en hord av spelsugna småbarnsföräldrar har jag nu, i samarbete med Worldofboardgames.com, lyckats lägga vantarna på vinnaren i kategorin Årets Barnspel 2015: VAMPYRJAKTEN. Juryns motivering och mina tankar när vinnaren offentliggjordes kan, om man är intresserad, läsas här, för sådant finns varken tid eller plats att redovisa nu. Här ska det nämligen bli recension!

Men Martin, tänker ni. Hur ska du, som snart är 34 år gammal kunna recensera ett barnspel på ett rättvisande sätt? Du har ju inte ens några barn att spela med och din testpatrull består av en Fruga och en extremt skadebenägen handbollshögernia!

Frukta dock intet, kära läsare! Förutom att jag själv besitter ett barnasinne utan dess like kan jag meddela att testet visserligen genomfördes med de personer som nämnts, men att Frugan befinner sig i ett något höggravidt tillstånd och därmed lyder sin invärtes parasits minsta vink och att den skadebenägna högernian, som är min bror, fortfarande behöver hjälp med att städa sitt rum. Jag vill alltså påstå att testgruppen i det närmaste  är optimal.

Vampyrjakten alltså. Spelets tematiska grund bygger på att en grupp barn, av oklar anledning, har villat bort sig till den milda grad att de har hamnat i Rumänien. Där upptäcker de ett slott som lockar deras nyfikenhet så mycket att de bestämmer sig för att gå in och utforska det. Vad de inte vet, men snart blir varse om, är att de har råkat hitta Greve Draculas hemvist…

Just i det ögonblick när slottets portar slår igen bakom de äventyrslystna barnen börjar spelet och uppgiften består kort och gott i att ta sig därifrån (eller att äta upp sina vänner, men det kommer vi till senare). För att ta sig ut måste de först hitta en fackla, sedan gå till det mörka kapellet och hämta en nyckel, och slutligen ta sig till någon av slottets utgångar utan att bli bitna av Greve Dracula. Man kan lockas att tro att en grupp rädda barn i ett slott skulle försöka sig på någon form av samarbete för att överleva i slottet, men så är det inte, var och en sköter sitt och behöver alltså varsin fackla och nyckel.

Varje gång det är ens tur slår man med tärningen två gånger; en gång där man flyttar sin egen spelpjäs och en gång där man flyttar Draculas spelpjäs. Här finns det alltså hela tiden utrymme att flytta Dracula bort ifrån sig själv medan motspelarna självklart försöker göra detsamma. På spelplanen finns även hemliga luckor att utforska och i dem kan man hitta alltifrån vitlök, lönngångar och blodpölar till de hett eftertraktade facklorna.

Så långt är Vampyrjakten ett ganska enkelspårigt spel där spelarna egentligen bara försöker hamna på så många hemliga luckor som möjligt samtidigt som de försöker undvika Dracula. Men, så fort någon har blivit biten av den gamle greven går spelet in i en helt ny fas: då förvandlas den bitne spelaren nämligen också till vampyr och ska nu, istället för att försöka ta sig ut ur slottet, försöka bita sina forna vänner och på sätt förvandla dem också. Plötsligt kan det alltså finnas inte bara en, utan flera spelare i Draculas lag! Därför skulle jag vilja leverera en liten utveckling av det spelmål jag angav ovan:

Den spelare som först tar sig ut helskinnad ur slottet, eller den vampyr som förvandlar den sist kvarvarande spelaren vinner Vampyrjakten.

Låt mig säga så här, jag hade väldigt roligt med Vampyrjakten. Spelets utforskardel, där spelarna tävlar om att hitta en fackla så fort som möjligt, påminner mig väldigt mycket om ett av mina gamla favoritspel Den försvunna diamanten. Det är helt enkelt väldigt spännande att försöka landa på speciella rutor och vända upp okända brickor och jag kan tänka mig att det lockar barn idag lika mycket som det lockade mig en gång i tiden. En gång i tiden förresten, jag tycker fortfarande att det är väldigt spännande…

När någon sedan blir biten blir spelet egentligen bara ännu bättre. Plötsligt kan faran komma ifrån flera håll och även om det inte är en spelmässig katastrof att bli biten, man kan ju vinna ändå, tror jag att man försöker undvika vampyrödet in i det allra sista. Visst kan det snabbt bli en övermäktigt att både leta efter en fackla och undvika flera vampyrer, men det är trots allt tärningen som bestämmer hur pjäserna får gå och därmed är det egentligen aldrig omöjligt att klara sig undan oavsett utgångsläge.

Rent utseendemässigt tycker jag inte att det finns något alls att klaga på i Vampyrjakten. Spelplanen hade lätt kunnat bli en ganska fyrkantig historia, men formgivarna har istället valt den lite besvärligare, men betydligt trevligare, vägen med att försöka skapa sneda och vindlande gångar åt alla håll. Jag vill också dela ut en stor guldstjärna till personen som hittade att på man ska vända sin spelpjäs ut och in när man förvandlas till vampyr. Vampyrversionerna av varje barn är dessutom riktigt roliga och vi skrattade gott åt varje barns vampyrmotsvarighet.

Det enda klagomålet jag egentligen har är att jag skulle vilja sätta ett litet frågetecken kring kvaliteten på spelbrickor och spelpjäser. Brickorna är kanske i tunnaste laget för att tåla ivriga barnhänder; mycket av spelet går ju förlorat om t.ex. en fackelbricka skulle bli märkt genom en skada. Vidare är spelpjäserna geniala i sin utformning på det vis att man vänder dem ut och in, men jag undrar samtidigt hur många gånger de tål att vikas och pressas ned i sina plastfötter igen innan de kollapsar i ett moln av pappersdamm?

Slutligen skulle jag ändå vilja avsluta den här recensionen på ett positivt sätt. Varje parti av Vampyrjakten är ett oskrivet blad där det är okänt vem som är vän och vem som är fiende och utforskardelen där spelarna ska leta efter facklor bygger på ovissheten och spänningen ännu mer. Spelets allra största styrka som barnspel tycker jag dock är att alla deltagare hela tiden har chansen att vinna oavsett hur ”dåligt” det går. Slog du dåligt och blev biten? Bit de andra spelarna och vinn på så sätt! Vampyrjakten är helt enkelt ett väldigt spännande och roligt spel där alla hela tiden har chansen att vinna. Varma rekommendationer!