Speltyp: familjespel, kortspel, partyspel, barnspel Antal spelare: 2-8 Speltid: 15 min Språk: Engelska/Svenska Ålder: 6+ år Tillverkare: Asmodée
Sommaren närmar sig med storm… nåja, ganska små kliv (det snöade t.ex. i Skåne i söndags). Tyvärr för de varmare tidernas ankomst (inte snön) med sig att många tröttnar på att spendera sina kvällar inomhus med tunga strategispel och istället kräver frisk luft. Jag, som ändå kräver min dos av spelande varje vecka, måste därför, som alla andra djur i naturen, anpassa mig efter de rådande omständigheterna och leta fram lite lättare och mindre lir ur mitt spelgryt.
Om sanningen ska fram så har det alltid varit ganska ljust i spelgrytet eftersom de där lätta och små spelen ständigt har lyst med sin frånvaro. Det har dock mörknat betydligt där på senare tid eftersom bland annat Dobble har flyttat in i ett pyttelitet hörn (tack Enigma Games!). Det är absolut inte så att jag är snål med plats för nya hyresgäster, men Dobble är så fruktansvärt litet att det inte behöver mer plats än det pyttelilla hörnet det har tilldelats. Tänk er storleken (och materialet!) på en konservburk med tonfisk så har ni den ungefärliga utseendet på spelförpackningen.
Frågan är då, luktar Dobble tonfisk också? Ni får ge er till tåls lite med svaret på den frågan, för innan jag berättar det så vill jag så klart redogöra lite för vad Dobble egentligen är för ett spel och vad det går ut på.
Om jag vill göra det enkelt för mig kan jag nöja mig med att berätta att Dobble går ut på att, så snabbt som möjligt, hitta likheter mellan kort med många symboler på.
Vill jag däremot göra förklaringen lite krångligare och mer utförlig så kan jag berätta att Dobble går ut på att, så snabbt som möjligt, hitta likheter mellan kort med många symboler på.
Svårare än så är det faktiskt inte; hitta den gemensamma symbolen på två kort, agera fortare än dina motståndare och du är ett steg närmare segern.
”Men hur spelar man då? Berätta hur man spelar!” skriker ni nu framför era skärmar, läsplattor och mobiltelefoner. Faktum är att jag inte tänker gå särskilt nära in på exakt hur det går till när man spelar, men Dobble kommer med fem stycken olika spelvarianter som passar olika bra beroende på hur många deltagare man är. Det kan handla om att tömma sin egen hög, tömma motståndarens hög, fylla en motståndares hög… ja ni förstår. Spelvarianterna är egentligen inte särskilt olika varandra och bygger alla, som jag skrev ovan, på att man så snabbt som möjligt ska identifiera likheterna mellan ett eller flera kort. Klart står i alla fall att de olika spelsätten, sina likheter till trots, alla ger olika spelupplevelser och bidrar till olika grad av utåtagerande eftersom man inte alltid ska ta eller lägga kort i den hög som ligger närmast.
Reglerna innehåller tydliga beskrivningar för alla spelsätten och dessutom tillhandahåller tillverkaren förslag på lämplig poängräkning om man väljer att spela på flera sätt, vilket man så klart gör eftersom en runda Dobble är blixtsnabb och över lika plötsligt som den började.
Så hur är det då med doften egentligen. Tonfisk eller inte?
Tja, spelar man det i fel sällskap luktar det definitivt tonfisk, Dobble saknar nämligen allt vad djup och ”mening” heter. Samtidigt vill jag säga att om man hamnar i den situationen så är det inte spelets fel utan skulden ligger hos dåren som plockade fram det till sina Le Havre-älskande vänner. Spelare som kräver upplevelsen av att kunna påverka och planera allt i sina spel göre sig alltså inget besvär här utan kan återgå till Diplomacy.
Men. Är man ett glatt gäng som är ute efter något lätt, snabbt och helgalet så kan Dobble vara ett alldeles utmärkt alternativ till den vanliga kortleken. Jag tänker mig en scen med en falumålad sommarstuga, barn som leker i solen, halvdruckna saftglas och en plötslig regnskur som tvingar alla att gå in och spela spel istället. Efter ett tag uppstår ett mindre bråk eftersom barnen inte kan komma överens om vem som sade den gemensamma symbolen på korten först, men efter utdelning av nytinade kanelbullar blir allt bra igen.
Eller så skulle scenen kunna bestå av en midsommarafton, firare klädda i vinterjackor, urdruckna glas (som självklart bara har innehållit saft!) och när blixten slår ner i midsommarstången så bestämmer sig alla för att gå in och spela något istället. Efter ett tag så blir Börje arg och går hem för att han inte fick ett kort han tyckte sig ha rätt till, men det gör inget eftersom han ändå inte var bjuden.
Ni hör, möjligheterna är oändliga för Dobble. Det är snabbt, enkelt och vansinnigt vansinnigt när deltagarantalet är fyra eller högre. Symbolerna är fantasifulla och snyggt illustrerade och kortens runda form eliminerar effektivt problemet där ett eller flera av korten får skadade hörn efter ett intensivt parti (även om jag tycker att korten kunde varit av grövre kvalitet). Jag, som är en av de där spelarna som helst spelar tyngre spel blev positivt överraskad över hur roligt Dobble var och det är, i alla fall i mina ögon, ett betyg så gott som något.
