Recension: SET

Speltyp: kortspel, familjespel Antal spelare: 1-20 
Speltid: 20 min Språk: Svenska 
Ålder: 6+ Tillverkare: Enigma Games

Små och lättransporterade spel. Frågan jag ständigt ställer mig är vad man ska ha dem till när man kan välja att fylla hela sitt bagage med 4-timmarsmastodonter. Min omgivning är dock inte välsignad med samma inställning och försöker titt som tätt att övertyga mig om 20-minutersspelens fördelar trots att jag protesterar. Det var därför en något bångstyrig, men absolut inte ovillig, Martin som satte sig ner för att spela några parti SET häromveckan; när det erbjuds sällskapsspelande på frivillig basis gäller det ju att ta för sig menar jag.

SET är ett spel som, ärligt talat, ser fruktansvärt tråkigt ut. Den grafiska utformningen doftar rejält ostigt och jag blir därför inte alls förvånad när jag läser på Boardgamegeek att spelet gavs ut första gången 1988. Trots en rejäl meritlista, spelet har enligt uppgift belönats med mer än 25 olika priser för bästa spel (bl.a. MENSA Select Award som även Forbidden desert har vunnit), imponeras jag absolut inte när regelpresentationen plötsligt avbryts av ett skrytstycke med rubriken ”Prisbelönt!”. Bra spel behöver, enligt mig, inte basunera ut sin förträfflighet (för mig varnar sådant snarare om motsatsen) och det inledande intrycket jag får är därför ungefär detsamma som när valfri dokusåpadeltagare skryter om hur fruktansvärt hyperintelligent hen är.

Men. Det som nu kan tyckas barka åt en sågning av rang kommer, likt mitt inledande intryck av SET, att förändras (så om ni vill ni läsa en kapning rekommenderar jag er istället att läsa Björns recension av Ligretto). Jag märker att jag är ivrig att knacka ner fler åsikter om SET, men för att ni ska få möjlighet att sätta er in i mitt resonemang sätter jag tillfällig munkavle på mig själv och går istället raskt över till att berätta om själva spelandet.

Reglerna i SET är lika enkla som de är svåra. Man börjar med att lägga 12 symbolkort på bordet så att samtliga deltagare både ser och når bra. Korten kan ha olika mönster, symboler, antal symboler och färger och spelets mål är att identifiera de enheter, set, som spelet är uppkallat efter. Hittar man ett set hojtar man till, pekar på de kort man menar och lägger dem sedan i sin hög (om man har hittat ett korrekt set vill säga). Korten på bordet fylls därefter på, letandet fortsätter och den som har flest set i sin hög när draghögen är slut vinner spelet. Skulle någon ha ropat och pekat ut ett felaktigt set utdelas valfritt straff (t.ex. minuspoäng eller förtäring av bruna bönor).

Vad är då ett set? Ja, det kan vara en ganska klurig fråga till en början och för att förklara det på enklast möjliga vis har jag lånat följande citat från regelhäftet: ”Ett set består av tre kort där varje korts egenskaper, betraktade enskilt, är desamma eller olika på varje kort”. Jag kan avslöja att lika enkelt som det där är att läsa, lika svårt är det att genomföra i praktiken. Mängden falsklarm var öronbedövande när vi spelade och gång på gång tittade vi reglerna i vår jakt på korrekta set. Vår förståelse ökade snabbt men till en början kände vi oss inte särskilt MENSA-mässiga om jag säger så.

Mer invecklat än så är faktiskt inte SET, reglerna ryms på tre vykortsstora sidor och det är egentligen bara att slita upp lådan och börja spela. Så innan jag spricker sliter jag av mig munkavlen och säger: ”Jag tycker inte om SET”. För det gör jag inte. Situationen jag upplever när jag spelar det är nämligen densamma som när jag, kissnödig, står vid tvättkorgen och letar efter två matchande strumpor. I SET ska man dessutom hitta tre matchande strumpor (kort) och försök göra det innan ni kissar på er om ni kan. Det blir helt enkelt för mycket för mig att leta efter logiska mönster samtidigt som jag stressar över att andra spelare vill stjäla dem före mig. Precis som när jag spelar Triovision börjar det snabbt flimra för mina ögon och min hjärna alarmerar om förestående härdsmälta innan ens hälften av draghögen har använts.

Samtidigt inser jag självklart att ovanstående åsikt är högst subjektiv och kommer av att jag är en stresshatande person med ett ont öga till matematik. Objektivt skulle jag säga att SET egentligen är ett bra litet spel som går att fördriva många timmar i sommarstugan med. Jag och min bror spelade väldigt mycket Stress (med vanlig kortlek) när vi var små och SET är utan tvekan ett grymt alternativ som också, med sina intelligensmässiga krav, ger logisk träning på köpet.

Mina inledande klagomål om den grafiska utformningen kommer dessutom rejält på skam efter en stunds spelande. Det finns så många detaljer att hålla reda på i jakten på set att de avskalade korten känns som en nödvändighet för att det överhuvudtaget ska gå att spela. Designen är funktionell och fokuserar på det väsentliga och de stora vita ytorna som jag skydde vid första anblicken är en välsignelse när min hjärna hotar att smälta och rinna ut genom öronen.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att SET är ett bra spel som jag inte tycker om. Det har, likt Skip-bo, uppenbara kvaliteter som tidsfördriv och fungerar garanterat bra att spela på stranden, i stugan, på picknicken, på mattelektionen(!) osv. Att spela med 20 deltagare som det står på kartongen är kanske lite att ta i, men samtidigt kan jag inte låta bli att lockas av tanken på 20 konsertköande personer som enats i sällskapsspelande av sin evighetslånga väntan. Trots min egen negativa upplevelse kan jag inte nog understryka att SET är mycket roligare än det ser ut och har ni inte avskräckts av de problem jag upplever vågar jag nästan garantera att ni blir nöjda.