Recension: Codenames

Speltyp: partyspel, familjespel Antal spelare: 2-8
Speltid: 15 min Språk: Svenska 
Ålder: 14+ Tillverkare: Enigmagames

På lådan står det topphemligt och ordspel. Och, som det klassiska filmcitatet lyder:

”You had me at ordspel”.

Jag är nämligen, sedan jag och några vänner spelade Alias sönder och samman på grannens garagetak, barnsligt förtjust i spel som går ut på att trolla och vricka med ord. Jag misstänker att det är starkt sammankopplat med min uppväxt där både min far och farfar ständigt indoktrinerade mig med fruktansvärt dåliga ordvitsar, men inget går ju att bevisa. Klart är i alla fall att jag ständigt har en ordvits på lut och att man helt klart har nytta av den sortens tänk i dagens recensionsobjekt Codenames (jag är faktiskt obesegrad hittills!).

I Codenames delar man in spelarna i två lag (Lag röd och Lag blå) med valfritt antal deltagare i varje. Själv tycker jag att det är allra roligast om man bara är två i varje lag, alltså totalt fyra spelare, men det går precis lika bra att vara flera om man känner sig extra sällskaplig och vill lägga till ett diskussionsmoment i spelet. I varje lag utses en person till Mästerspion och de övriga får vackert samlas på andra sidan spelytan där de ska försöka lyda mästerspionens minsta vink. Vänta nu. Spelyta? Lyda minsta vink? Jag förstår att ni är förvirrade kära läsare, men det hör liksom till när man läser om spionspel. Förklaringen kommer, var lugna.

På spelytan lägger man ut 25 stycken ordkort i ett rutnät 5×5. Det är här som Codenames börjar bli rejält agentigt och spionagespännande, för varje ord är nämligen ett kodord för en hemlig agent och det är så upp till respektive lag att hitta just sina agenter. Vilka ordkort som tillhör vilket lag avgörs av ett slumpmässigt draget nyckelkort (se bild nedan) som de båda mästerspionerna har tillgång till. Det är deras uppgift att få sina lagmedlemmar att peka ut de ord som tillhör det egna laget och samtidigt undvika de felaktiga. Pekar man på någon av motståndarlagets ord får de nämligen poäng, pekar man på någon av de beiga orden får ingen poäng och, ve och fasa, pekar man på det svarta ordet har man hittat omgångens lönnmördare och förlorar bums meddetsamma. Det lag som först har pekat ut alla sina kort vinner Codenames (som ni märker är det inte det minsta fult att peka i det här spelet). Det ska förresten tilläggas att varje gång ett lag pekar ut ett av sina ord täcks det över med en lagbricka, så ju längre man spelar desto färre ord finns kvar. Risken blir alltså större efterhand att felaktiga ord pekas ut, samtidigt som det också kan bli lite lättare eftersom valmöjligheterna blir färre.

 

Och så är det ju då den lilla detaljen om hur mästerspionen ska lyckas få sin(a) lagmedlemmar att peka ut rätt ordkort. En liten detalj är fel benämning förresten, för det är här som Codenames exploderar i ett fantastiskt spektrum av kluriga associationskedjor, ordvridande och till viss del också allmänbildning. Mästerspionen får nämligen bara säga ett enda ord (eller egennamn) som ledtråd till vilket/vilka kort hen syftar på. Ledtråden kompletteras med en siffra som anger hur många av ordkorten ledtråden kan passa till. Om jag är mästerspion och vill att min lagkamrat ska peka på orden pirat och Sverige skulle jag alltså kunna lämna ledtråden flagga: 2. Men här gäller det samtidigt att se upp, för slumpens skördar kan göra att betydligt fler kodord passar in på samma ledtråd och man vill ju inte ge bort några poäng eller råka välja lönnmördaren…

Det är i framvärkandet av ledtrådar och utnyttjandet av dem som Codenames har sin kärna och stora behållning. För att bli färdig före det andra laget vill man ju helst kedja ihop många ord till samma ledtråd och det är många gånger betydligt lättare sagt än gjort. Min erfarenhet är att man först inte tycker att något av orden har någon gemensam nämnare, men att man efter att ha smakat på dem en stund plötsligt hittar associationer som man inte trodde existerade. Vad har exempelvis orden skål, järn och pjäs gemensamt? Enkelt, Kenneth Aalborg: 3! Vet ni inte vem han är rekommenderar jag er verkligen att ta en titt på länken så förstår ni dessutom direkt hur jag tänkte.

Just det där med Kenneth Aalborg är ett typexempel på vad man kan lyckas med om man vidgar sina tankebanor lite och känner sin lagkamrat väl. I mitt fall spelade jag med min bästa vän som, liksom jag, är frälst och förälskad i allt som Galenskaparna & After shave pysslar med. Så med det sagt förstår ni att det inte bara är en fördel att känna sin lagkamrat väl, det är också mycket roligare eftersom man då kan få till ännu finurligare ledtrådar.

Codenames är dessutom ett sådant där smidigt spel som går att passa in vid alla tillfällen och i alla sällskap. Är det ett tävlingsinriktat sällskap blir även själva spelet väldigt tävlingsinriktat och sitter man på en parmiddag och äter brie blir det genast en betydligt lugnare tillställning (ledtrådarna blir enligt uppgift även ostigare). Spel som anpassar sig så bra efter spelarna och situationen är inte särskilt vanliga och jag kommer spontant bara att tänka på Bandu när jag försöker hitta fler. Reglerna är enkla att lära sig och att anpassa, spelet är snabbt att plocka fram, spela och städa undan och hållbarheten är evig eftersom ordkorten och nyckelkorten slumpas fram varje runda. Man blir dessutom snabbt skickligare och ju bättre man är på att vricka ord, desto roligare och mer belönande blir det att försöka bygga ledtrådar med många ord i.

Vet ni? Jag skulle vilja utnämna Codenames till den bästa gåbort-presenten någonsin. Skippa vinflaskan, chokladkartongen eller blomkvasten så har ni något att göra också när samtalsämnena börjar sina framåt 21.34. Episkt.