Recension: Spela med Fragglarna

Speltyp: barnspel Antal spelare: 2-5
Speltid: ? Språk: Svenska 
Ålder: 7+ Tillverkare: Kärnan

För några veckor sedan besökte jag traditionsenligt Kiviks marknad. Lika traditionsenligt åkte jag därifrån med en last av laktritsremmar, munkar, ett Uti vår hage-album och en känsla av att inte ens en marknad av Kiviks storlek kommer att finnas för evigt. Jag antar att ni redan nu har räknat ut vad som är på väg och jag ska så klart inte göra er besvikna:

”Men!”

Det här året överraskades jag också väldigt positivt av ett stånd som var sprängfyllt av sällskapsspel. Inte vilka spel som helst heller mina vänner, utan gamla utgångna spel från Alga som fortfarande var inplastade. 50 spänn styck var allt de ville ha och jag grottade givetvis ner mig rejält bland de gräspollentäckta rätblocken. Snart visade det sig dock att alla spelen var danska utgåvor fyllda med ord som ”kamelååååså” och ”halvfjärs” och min köplust dämpades rejält. Det slutade med att jag lämnade ståndet tomhänt (mest för att jag inte hittade något jag inte redan hade) men med en nostalgisk känsla i kroppen.

Som alltid så leder det ena till det andra och därför befinner vi oss nu mitt i en nostalgirecension av ett av min barndoms allra roligaste spel, Spela med Fragglarna. Är det förresten någon som vet vad en fraggel är nu för tiden? Jag har nämligen letat med ljus och lykta efter ett Fraggel-gosedjur till min dotter men inte hittat något, så jag får på något sätt en känsla av att fragglarna just nu är lite efter (men garanterat före) sin (nästa) storhetstid. Med det i åtanke tror jag att en liten bakgrundshistoria behövs för att recensionen ska komma till sin rätt, så:

Fragglarna är små färglada varelser med svans som bor i Fraggelberget. De lever ett ganska bekymmerslöst liv och trivs allra bäst när de får dansa, sjunga eller utforska bergets otaliga gångar. Utanför Fraggelberget finns en värld som kallas ”Gorgernas trädgård” och den måste fragglarna då och då besöka för att plocka rädisor eller besöka det allvetande oraklet Skräphögen. Gorgernas trädgård är dock bebodd av tre enorma gorger som ser fragglarna som skadedjur eftersom de lever av rädisor från deras grönsaksland. Speciellt sonen i huset har fraggeljakt som ett av sina största fritidsintressen och även om han sällan eller aldrig lyckas är han ett ständigt orosmoln för de modiga fragglar som vågar sig in i trädgården.

Och där slog jag egentligen två flugor i en smäll för den där lilla berättelsen tillförde inte bara bakgrund utan tog också upp allt som Spela med Fragglarna går ut på (förutom att slå med tärningar). Uppdragen i spelet är sammanlagt tre: att besöka två slumpvis dragna platser i Fraggelberget, att ge sig in i Gorgernas trädgård och hämta en rädisa och slutligen att ta sig tillbaka till fragglarnas pool (startrutan) igen. Av den anledningen är spelplanen uppdelad i två halvor; en för Fraggelberget och en för Gorgernas trädgård.

Så långt är Spela med Fragglarna inget mer än ännu ett, om än vackert men, klassiskt ”flytta-och-gå”-spel med ett roligt tema. Som tur är insåg även konstruktören det när hen satt och knåpade 1984 så det är med en stor nostalgisk glädje jag berättar att det finns ett extra spänningsmoment infogat i spelet. Spelplanen innehåller nämligen ett antal variabla platser som gör att vägen plötsligt kan vara blockerad i Fraggelberget eller, bäva månde, att en av gorgernas fällor slår igen i rädiselandet. Förändringarna sker när man slår en pil med tärningen och tvingas rotera, det på sin tid garanterat banbrytande, hjulet som finns under respektive planhalva. Visst, det går självklart memorera hur de variabla platserna kommer att förändras med varje rotation, men sånt håller man väl knappast på med som barn va? Va? VA!? Nej just det, fällorna är ett väldigt spännande inslag och därmed basta.

Det jag tyckte var allra coolast med spelet (förutom temat) när det begav sig är att det innehåller en delvis 3-dimensionell spelplan. I den utformningen var det helt klart före sin tid och jag envisades ständigt med att prega min fraggelfigur genom öppningen mellan Fraggelberget och Gorgernas trädgård trots att det hade varit enklare att bara lyfta den över. Jag minns också att jag tyckte att det var väldigt dåligt att man inte kunde göra detsamma (prega, inte lyfta) om man lyckades aktivera genvägen i brunnen i Gorgernas trädgård (det finns faktiskt ett hål även där, men det är så litet att inte ens en rädisemarkör får plats). På den tiden var det dock inte tal om att skriva arga tweets eller bloggrecensioner för då fanns nämligen inte internet. Det ni!

Självklart dras Spela med Fragglarna av ett och annat rejält obalanserat moment. Betänk t.ex. om den ena spelaren lyckas dra två platser väldigt nära varandra i Fraggelberget medan den andra drar platser i varsin ände. Visserligen får man själv välja vilken ordning man vill göra sina tre uppgifter i, så det går att spara tid genom att planera sitt trädgårdsbesök osv. effektivt, men även för barn blir det plågsamt tydligt hur orättvist utgångsläget kan vara. Men vem har sagt att livet ska vara så rättvist jämt? Generellt kan man egentligen säga att Spela med Fragglarna lider av precis allt som klassiska tärningsspel brukar göra. Du kan heta Garri Kasparov, Steve Wozniak eller vad fanken du vill, om tärningen tycker att du ska besöka Skräphögen för femtielfte gången så är det så oavsett hur dumt det är rent taktiskt.

Samtidigt är ju det där tärningsspelens stora charm, att vem som helst kan förlora mot vem som helst, när som helst. Att försöka aktivera genvägen från Gorgernas trädgård till fragglarnas pool med tärningen är spännande, att vara rädd för att slå en pil när man står mitt i en fraggelfälla är vansinnigt spännande och väl där blir det dödsföraktande spännande att snurra på hjulet.

Om du är barn alltså. Som vuxen har du absolut inget att hämta här om du inte försöker återvända till din barndom, är en stor fraggelfantast eller spelar med dina barn. För jag skulle faktiskt vilja påstå att Spela med Fragglarna håller alldeles utmärkt som barnspel även idag. Visst finns det alternativ som bättre tränar taktisk förmåga, logiskt tänkande och så vidare, men borde vi inte bara lägga det mesta av det där åt sidan och istället låta leendet som sprider sig över barnansiktet bestämma? Inte för att alla automatiskt ler så fort de ser en fraggel, men ändå.

Som avslutning vill jag passa på att plussa och minusa (jag vet) två obetydliga saker som jag ändå inte kan låta passera obemärkta:

Minus: Spela med Fragglarna, vad är det för namn egentligen? Med den logiken skulle ju t.ex. T.I.M.E Stories kunna heta SPELA MED MENTALPATIENTERNA och det hade ju inte blivit så värst bra.

Plus: Reglerna som är sådär manuellt och snett påklistrade i locket. Antagligen är det någons farmor eller farfar som har klistrat dit just mitt regelblad.