Frukta intet, kära läsare! Även om den här texten till viss del handlar om spelandet av Mansions of madness 2nd edition så är den helt fri från spoilers!
Ända sedan jag skrev det här inlägget om att fylla 34 har jag tålmodigt, men ivrigt, väntat på att Blood rage skulle komma i lager så att jag kunde uppfylla min födelsedagsönskning. Väntan blev lång, men för några veckor sedan inföll sig äntligen stunden då jag kunde fira den utlovade andra födelsedagen. Själva firandet blev en succé, även om jag hoppade över både omslagspapper, sång och ljus, för jag passade nämligen på att, förutom Blood rage, beställa både Mansions of madness 2nd edition och The Manhattan project (Letters from Whitechapel som jag också hade önskat mig i födelsedagspresent hade jag redan tvingat mig själv att köpa i förtid).
Spelen levererades till mig ungefär samtidigt som hösten och det tog därför inte lång tid innan jag själv och min bror Anders bestämde oss för att boka träff vid spelbordet. Förhandlingarna om vilket/vilka spel som skulle spelas blev stenhårda eftersom Anders var rejält sugen på att vikingasmiska i Blood rage, medan jag själv, som så klart också gärna ville spela Blood rage, föreslog att vi skulle spela Mansions of madness baserat på att vi bara var två spelare. När Anders presenterade ett förslag om att vi kunde spela båda spelen avbröts förhandlingarna omedelbart och fredskaffet bryggdes till det trivsamma ljudet av plastvikingar under uppackning.
Blood rage är ett snabbt och strategiskt stridsspel där 2-4 spelare tar kontroll över vikingaklaner vars mål är att samla så mycket ära som möjligt innan Ragnarök slukar världen; poäng kan samlas genom att vinna strider, plundra, förlora(!) strider och invadera. Slående detaljer i spelet, förutom de strategiska värdena, är de detaljerade figurerna och den stämningsfulla artworken.
Vikingasmisk beställdes alltså och vikingasmisk levererades av episka proportioner. Tyvärr kom leveransen från helt fel spelare och jag fick vackert finna mig i att både få mina stackars kvinnliga vikingar lemlästade på de mest avskyvärda sätt och att bli varvad i poängräkningen. ”Men hur kan en så värdelös och ful spelare som Anders vinna över en så modellsnygg och skicklig spelare som dig, Martin?” undrar så klart varenda vän av ordning. Ja, det kan man ju verkligen undra. Den utredning jag tillsatte efter det massiva debaclet har visat följande:
Vårt låga spelarantal gjorde att det fanns gott om plats på spelkartan. Alldeles för gott om plats faktiskt, de första rundorna gick på grund av det bara ut på att plundra områden där motståndaren inte var för att på sätt utveckla sin vikingaklans framtida möjligheter. Anders insåg det väldigt fort, medan jag själv bara satt och försökte följa den, i alla fall i mitt huvud, geniala plan jag hade lagt upp för mejandet. Det ledde till att Anders snabbt blev väldigt mäktig, medan jag själv inte kom någon särskild vart alls. Självklart insåg jag vad han höll på med, men samtidigt tänkte jag att spelet inte kunde vara så enfaldigt enkelspårigt och hoppades att min taktik skulle betala sig mot slutet.
Så blev det tyvärr inte. Både lyckliga (för Anders) och olyckliga (för mig) omständigheter gjorde att Anders ryckte ifrån ännu mer på alla plan och till slut återstod bara att rädda min heder genom att spela oberörd. Det var jag självklart inte, men jag inbillar mig i alla fall att jag var som en klippa som ståndaktigt kämpade i en våldsam storm av spott och spe. I efterhand har jag dessutom kommit på att jag, i mitt fokus på att verka strunta i eländet, glömde inkassera några poäng som kanske, kanske hade hindrat mig från att i alla fall bli varvad på poängskalan. Men det bryr jag mig så klart inte om. Jag är en klippa (som förresten hoppas och tror att Blood rage och jag ska komma bättre överens nästa gång).
Eftersom klockan började bli ganska mycket packade vi raskt ihop de mosade vikingarna och gick över till att packa upp Mansions of madness 2nd edition. I det läget hade jag redan glömt allt elände som Blood rage hade inneburit och istället utvecklat en blandad spänning och oro för om Mansions of madness skulle motsvara mina förväntningar eller inte. Det hör nämligen till saken att Björn äger den första versionen av spelet och att jag dyrt och heligt, med hans Indiana Jones-affisch som vittne hade lovat att inte blanda mig i Mansions of madness-träsket alls utan överlåta det till honom. Så nu när jag hade brutit mitt löfte ville jag ju så klart att spelet skulle vara allt jag hade hoppats på och lite till.
Mansions of madness 2nd edition är ett app-drivet samarbetsspel för 1-5 spelare, fyllt av Lovecraft-mysterier och äventyr. Spelarna ikläder sig rollerna som utredare vars mål är att bringa klarhet i märkliga händelser på diverse olika platser och det enda de kan vara säkra på är att uppdraget inte kommer att bli lätt. Med hjälp av tillhyggen, magi, ledtrådar, pussellösning och en rejäl portion tur kan spelarna komma närmare varje scenarios individuella lösning, frågan är bara om de vågar?
Säg såhär, Mansions of madness var allt jag hade hoppats på och inte bara lite till, utan mycket till. Den sena timmen, kaffet, höstrusket och den märkliga herrgården vi undersökte i äventyret Cycle of Eternity skapade en mix som i alla fall fick mig att gå igång så våldsamt att jag inte riktigt visste vilken rumphalva jag skulle sitta på.
Trots att det till en början kändes som att vi hade det flesta av händelserna under kontroll så gick det så klart, på klassiskt Arkham Horror-vis, snabbt utför. Efter en hård kamp där vi faktiskt nådde ända fram till slutmålet i scenariot råkade min figur, miljonären Preston Fairmont, få en mental skada för mycket och blev galen. I sin nyfunna galenskap var han fortfarande intresserad av att uppdraget skulle lyckas, men eftersom han var så svårt sargad ville han först dö för att slippa uppleva efterbörden. Sagt och gjort, jag såg till att gamle Preston dog en ärofylld död och väntade på att Anders och hans dödgrävare William Yorick skulle lösa resten. Fast då skedde det som absolut inte får hända i den här typen av spel; en användarvänlighetsbrist i appen lurade oss att avsluta scenariot i förtid och därmed fick vi aldrig veta slutet på vårt äventyr. Nu var det ingen katastrof just den här gången, men jag vill inte ens tänka på vad som hade hänt om jag hade råkat avsluta mitt i scenariot Rising Tide som är beräknat till 240-360 minuters speltid…
Appen, ja. På förhand var jag lite orolig att den skulle ”stjäla” hela brädspelet och göra de fysiska delarna mer eller mindre meningslösa. Den oron hade jag verkligen inte behövt lägga energi på, äventyret utspelade sig verkligen på bordet framför oss och appen kompletterade det hela med både text och ljud på ett fantastiskt sätt. Nu ska jag bara måla alla figurer så kommer upplevelsen att bli ultimat!
Sammantaget så kan man säga att min första bekantskap med Mansions of madness gav mig något som känns som en omättlig mersmak. Flera gånger har jag haft långt framskridna planer på att spela om Cycle of Eternity själv för att se vilka variationer som finns, men Spädbarn och annat har kommit emellan. Och tur är kanske det, för jag tror nog att Anders är minst lika sugen som jag på att sätta tänderna i vårt gemensamma äventyr igen. Dessutom har jag ju bokat in en heldag med Björn och Mansions of madness på Alla helgons dag. Jag har svårt att tänka mig ett bättre tillfälle att utforska herrgården på nytt faktiskt, hoppas att vädret blir riktigt ruskigt.
