Spelartyp: Den dålige förloraren

portrait of a loser by Andrea Allen (Licens: Creative Commons)

[Följande stycke ska läsas med en irriterad, upprörd men också något stött röst]

”Alltså… varför gjorde du sådär? Om du inte hade haft det där kortet så hade du inte tagit allt träet som jag ville ha och då hade du lämnat det så att jag hade kunnat ta det och då hade jag vunnit! Fy f_n alltså, en enda poäng. Och förstår du vilken otur jag hade? Varje gång jag skulle bygga något var det någon annan som hann före i sista stund. Förresten, kommer du ihåg när du tog leran? Jag fattar inte hur du kunde spela så otaktiskt där alltså. Du borde ju ha tagit vassen istället, det hade varit mycket smartare för dig! Hade du bara gjort det så hade jag kunnat ta leran istället och bygga min brunn!”

En naturlag som gäller när man spelar brädspel tillsammans är att det alltid finns en vinnare och en eller flera förlorare. Sådana är förutsättningarna och alla som är med och spelar har frivilligt skrivit sin osynliga lilla kråka på det osynliga speldeltagarkontraktet. Vissa verkar dock ha gjort det under förutsättningen att de ska vinna, annars är de liksom inte med. Det är i den gruppen vi hittar Den dålige förloraren och det är där vi nu ska skrocka, raljera och… känna igen oss själva lite också va?

Det behöver knappast förklaras egentligen, men för formens skull: Den dålige förloraren är en spelare som, när hen misslyckas eller förlorar i spel, blir utåtgagerande verbalt och/eller fysiskt,  och/eller skyller motgångarna på någon annan och/eller vokalt analyserar var allt gick fel kombinerat med överdrivet användande av konjunktionen ”om”. Eller så gör hen helt enkelt som en gammal bekant till mig alltid gjorde och lämnar platsen med förklaringen att ”det är Sinbad på tv nu”.

Jag har stött på väldigt många dåliga förlorare i mina dagar och en av anledningarna till att jag ser det så är rimligen att Den dålige förloraren är väldigt lätt att känna igen. Urvalet begränsas ju till att börja med kraftigt av att det är spelare det går dåligt för som antar rollen, men det är liksom oundvikligt att missa den där typen som sitter och viftar med armarna, fräser, svär och stryper husdjur. I ett försök att kategorisera skulle jag dessutom vilja dela upp De dåliga förlorarna i två typer:

Typ 1, Den dålige förloraren som blir arg när spelet är slut. Denna typ är ganska lätt, och ibland väldigt rolig, att ha att göra med. Själva ”problemet” uppstår först efter att spelet är avslutat och det är riskfritt att antingen kasta mer bensin på bålet eller att helt enkelt bara ignorera. Vad man än väljer kan man räkna med att själva spelandet inte kommer att påverkas i negativ riktning och alla, inklusive Den dålige förloraren, kan förmodligen enas om att man har haft väldigt roligt tillsammans när stridsdimman väl har lättat.

Typ 2, Den dålige förloraren som blir arg under spelets gång. Denna typ är betydligt svårare att handskas med och inte sällan påverkar hens känslor hela spelets gång och utgång. Här gäller det att vara mycket försiktig, för i extrema fall kan förloraren bestämma sig för att ”om inte jag lyckas, så ska ingen annan göra det heller”. I mitt spelumgänge har t.ex. ”Slaget vid Poltava” en alldeles speciell betydelse eftersom min ena kusin, av anledningar jag inte minns, plötsligt gav sig ut på en hämndturné av största Tarantino-mått när vi spelade Svea Rike. I ett avgörande krig med Ryssland spelade han ut ett händelsekort om Poltava som i ett enda slag eliminerade alla våra chanser att vinna. Vi förlorade hela Sverige till Ryssland, Svea Rike förlorade sin glans (vi har inte spelat det sedan dess) och min kusin förlorade ansiktet (han nästan tagit tillbaka det nu).

En inte så lite ironisk detalj i sammanhanget är förresten att Den dålige förloraren brukar förlora i högre utsträckning än vad som faktiskt är nödvändigt eftersom det är så roligt att vinna över hen. I sin, inte sällan, väldigt synliga vilja att vinna drar hen helt enkelt till sig alldeles för mycket uppmärksamhet från de övriga spelarna och blir en tydlig måltavla. Tänk er själva hur ni hade agerat i en situation med två ungefär likvärdiga drag att välja emellan. Hade ni valt det som skadar Den dålige förloraren eller det som skadar Försynte Frank?

Är det då roligt att spela spel med Den dåliga förloraren? Min ringa mening (tack herr Omar!) är att det faktiskt kan vara extra roligt roligt att ha hen med så länge det rör sig om Typ 1. En sådan person är ett mycket tacksamt mål att attackera både verbalt och spelmässigt och är man ett gäng som känner varandra väl kan det bli en fantastisk spelkrydda med lite häcklande stämning runt bordet. Rör det sig om den betydligt ovanligare Typ 2 har man dock större problem och ska hen vara med och spela överhuvudtaget så gäller det nog att vara väldigt tydlig med vad som förväntas. Brädspelande är trots allt en social sysselsättning och ingen har särskilt roligt när någons topplock hotar att flyga all världens väg bara för att pandan åt upp fel bambu.

Jag ser egentligen inga tydliga begränsningar vad man bör och inte bör spela med Den dålige förloraren. Har man med Typ 2 att göra kanske ett samarbetsspel är lämpligast (eller kanske allra helst ingenting alls), medan Typ 1 går att integrera i de flesta spel utan några problem.

Märker ni förresten att jag är ganska positivt inställd till Den dålige förloraren Typ 1? Det beror så klart på att det är i det facket jag i alla fall traditionellt har brukat placera mig själv. Med åldern har jag sansat mig och istället börjat uppskatta spelandet mer än slutresultatet, men det betyder inte att jag inte kan uppskatta en rejäl holmgång med upptrissad stämning och en och annan irriterad blick. Ett brädspel blir så mycket roligare om det inte bara är kindpussar och ”vill du ha lite mer kaffe?” hela tiden…

Slutligen, Den dålige förloraren är inte sällan samma person som Den dålige vinnaren, men den historien sparar vi till en annan gång.