Speltyp: familjespel Antal spelare: 2-4 Speltid: 10-15 min Språk: Svenska Ålder: 8+ Tillverkare: Marbles Brain Workshop
Nytt år, nya möjligheter. Vad passar då bättre än att ägna sig åt en recension av Guldtärningsvinnaren för Årets familjespel 2016: Otrio? Eller ja, vi ska inte överdriva entusiasmen här för om jag ska vara ärlig så har jag haft ganska lågt ställda förväntningar redan från start. Kanske inte så mycket för själva spelets skull, även om jag sällan uppskattar abstrakta spel, utan mest för att en variant av Tre i rad går och vinner ett spelpris år 2016. Med den besvikelsen stingande i min själ tog jag mig därför en rejäl funderare på vilka vänner jag skulle bjuda in till speltestandet. ”Otrio, som alla andra spel, förtjänar så klart en ärlig chans att briljera” tänkte jag och såg därför till att boka en dejt med Björn (som älskar Yinsh) och Woody (som har varit en högt rankad mästare i Scrabble).
Otrio har, som jag nämnde ovan, stora likheter med Tre i rad. Skillnaden är egentligen bara att varje spelare har totalt nio pjäser i tre olika storlekar att använda och därigenom har tre olika sätt att vinna på. Lyckas man placera tre pjäser av samma storlek i rad har man vunnit, placerar man en av varje sort i fallande/stigande storleksordning har man vunnit (som på bilden nedan!) och om man har placerat en pjäs av varje storlek på samma plats har man också vunnit.
Det där var nog den kortaste regelförklaring jag någonsin har skrivit på Spelglädje och det beror så klart på att svårigheten i Otrio inte ligger i att lära sig reglerna utan att bemästra strategier och tankesätt. Här finns inget tema att mysa in sig i, det som syns är det som erbjuds, och det är väl där mina problem börjar. Efter ungefär fyra utplacerade ringar i Otrio börjar jag tröttna och tänka på annat och då vet ju alla som någon gång har spelat Tre i rad att det hela tar slut blixtsnabbt och slutar med förlust. Inte för att Otrio är ett dåligt spel, utan för att det helt enkelt passar mig extremt dåligt.
Desto bättre passade det Björn och Woody som hade svårt att sluta hitta på superlativ. Vad sägs till exempel om följande omdöme? ”Skitkul. Jag älskar logiska, abstrakta spel. Bra tempo!” När jag för längesedan hade börjat längta efter att plocka fram Mansions of madness istället så ville de spela igen. Och igen. Och igen. De lade så klart märke till att mina tankar vandrade iväg åt annat håll hela tiden och kampanjade, för att få spela ännu mer, för att vi skulle spela tills jag hade vunnit en gång (vilket så klart aldrig skedde).
Slutsatsen måste därför bli att Otrio är fantastiskt roligt och bra om man tycker om abstrakta spel. Det finns gott om taktiska möjligheter med olika sätt att vinna på och när man spelar 3-4 spelare tillkommer dessutom nyansen att tvinga sina motståndare till att ägna sig åt ”utryckningar” istället för att bygga upp en egen taktik. Det möjliga spelarantalet med upp till fyra spelare är förresten något som jag ser som en stor styrka, men också något som ofta blottar Otrios kanske största svaghet. Man brukar ju säga att en kedja aldrig är starkare än dess svagaste länk och det är definitivt fallet här; om någon av deltagarna är svagare taktiskt kommer nämligen, nästan uteslutande, spelaren som sitter efter i tur att vinna. Det gör att jag vill sätta ett litet frågetecken för hur lämpligt Otrio, som ju benämns som familjespel, egentligen är för en familj att spela tillsammans?
Men med det sagt så vill jag ändå avsluta på ett sätt som gör Otrio rättvisa. Visst, jag tycker inte att det är särskilt roligt, men är samtidigt inte dummare än att jag inser att det här är ett fantastiskt spel för den som gillar abstrakta och snabba spel utan krusiduller. Själv kan jag bara önska att jag befann mig på en logiskt och koncentrationsmässigt jämbördig nivå med er som spelar sådant här till vardags. Då kanske jag hade haft vett att uppskatta Otrio lite bättre och dessutom haft möjlighet att vinna, om så bara en enda gång.
