Recension: Splendor

Speltyp: familjespel Antal spelare: 2-4
Speltid: 30 min Språk: Svenska/engelska
Ålder: 10+ Tillverkare: Lautepelit.fi

Det där med smycken och ädelstenar har aldrig intresserat mig särskilt mycket. Säger någon ”juvel” så tänker jag i första hand på herr Omars favoritkamel i Ture Sventon (ni vet den där med ett blått och ett brunt öga?), säger någon ”smaragd” så tänker jag på en annan av herr Omars kameler och säger någon ”rubin” så tänker jag på hans tredje och sista kamel (och i andra hand på det gamla äventyrsprogrammet Jakten på den röda rubinen med Bengt Magnusson).

Ni förstår själva, temat i Splendor, som är starkt ädelstensinriktat, är inget som lockar mig i sig självt och när jag dessutom, av oklar anledning, alltid har känt tvivel när jag har läst om spelet så har köpet uteblivit. Trots min egen tveksamhet har jag så klart inte varit omedveten om att Splendor ständigt hyllas och dessutom finns med på Boardgamegeeks topp 100-lista (91:a), så när jag via Worldofboardgames.com fick möjlighet att låna spelet valde jag så klart ändå att slå till så fort tangentbordet bar mig.

I Splendor tar spelarna på sig rollen som rika smyckeshandlare under renässansen. Här gäller det att investera ädelstensresurser klokt, utveckla sin tillverkning med exempelvis gruvor och transporter och sedan med hjälp av dessa samla prestigepoäng. När någon spelare når 15 poäng spelar man färdigt spelvarvet och den som därefter har flest poäng vinner hela tjottaballongen. Det här säger naturligtvis inte er ett endaste dugg eftersom jag inte har nämnt något om hur spelet går till ännu, men frukta inte kära läsare, för den delen kommer nu.

Spelplanen i Splendor… finns faktiskt inte, utan istället lägger man upp ett rutnät av utvecklingskort i tre nivåer och med fyra kort i varje nivå. Det är dessa kort som spelarna vill roffa åt sig så att de kan utveckla och effektivisera sin ädelstensproduktion och samla de viktiga prestigepoängen. Korten i nivå ett är billigare att köpa än dem som ligger i nivå två och tre, men ger samtidigt färre prestigepoäng. Varför köper man då kort från nivå ett överhuvudtaget? Jo, eftersom att varje utvecklingskort, förutom att ge poäng, även motsvarar en viss typ av ädelsten. Ädelstenarna är spelets valuta, och äger man ett kort med exempelvis en rubin på innebär det att man alltid är ägare till en rubin och kan betala med den varje gång det är ens tur (har man två rubinkort har man två rubiner osv.).

På sin tur kan en spelare i huvudsak göra ett av följande:

• Ta ädelstensmarkörer. Ädelstensmarkörerna finns i fem olika färger och i ett begränsat antal. Markörerna går lika bra att betala med som utvecklingskorten jag nämnde ovan, problemet är att de förbrukas och lämnas tillbaka när de används och alltså måste samlas in igen.
• Köp ett utvecklingskort. Kortens pris varierar och kan kräva flera olika sorters ädelstenar. Betalningen sker ofta genom att insamlade ädelstensmarkörer och redan köpta utvecklingskort kombineras. Efter köp vänds ett nytt utvecklingskort upp på den tomma platsen i rutnätet.
• Reservera ett utvecklingskort. Om man känner sig orolig för att någon annan ska köpa ett utvecklingskort man själv vill ha, eller helt enkelt bara vill förstöra för någon, går det bra att reservera ett kort och ta upp det på hand. Dessa kan man lägga ut senare när man har råd och känner för det (eller så behåller man och låter aldrig dagsljus skina på det igen).

Tricket för att vara framgångsrik i Splendor ligger naturligtvis i att så snabbt som möjligt få igång en självförsörjning av ädelstenar via utvecklingskort så att man slipper att ödsla drag på att plocka ädelstensmarkörer. Lyckas man med det har man bra förutsättningar att få ägna merparten av spelandet till att köpa finare och finare utvecklingskort som i sin tur gör att prestigepoängkurvan pekar spikrakt uppåt. Skulle man bli riktigt framgångsrik kanske man till och med lyckas locka till sig draghjälp av en och annan adelsman…

Det var Splendor det, gott folk, och här finns verkligen många saker att tycka om. Trots det måste jag ge det oförklarliga tvivlet jag nämnde i början rätt, jag är nämligen långt ifrån såld på det här liret även om jag fortdarande har svårt att peka ut den exakta orsaken.

Men om vi börjar med det positiva så är Splendor, precis som ryktet säger, väldigt lättlärt och är, likt Ticket to ride, ett perfekt spel att lura in mugglare i brädspelsvärlden med. Eftersom rutnätet med utvecklingskort slumpas fram varje spelomgång blir varje nytt parti, just det: nytt, och variationerna är naturligtvis oändliga. Det gör också att det finns mängder av vägar mot de 15 prestigepoängen och det är inte troligt att flera spelare kommer att tampas om exakt samma väg dit (även om hälsosam konkurrens självklart förekommer).

Möjligheten att reservera utvecklingskort är också en bra (och nödvändig) krydda till spelandet eftersom det i alla fall i viss mån skapar interaktion mellan spelarna. Sen går det så klart inte att låta bli att berömma den vackra artworken och de magnifika ädelstensmarkörerna som är tunga, gedigna och… alldeles underbara.

Därefter börjar faktiskt de positiva superlativen ta slut för min del och jag har nu oundvikligen kommit till den punkt då jag måste försöka formulera varför det inte stämmer mellan mig och Splendor. Och det är svårt. Mycket svårt faktiskt, för jag har aldrig känt mig såhär förvirrad kring en spelåsikts ursprung förut. Här kommer hursomhelst ett försök:

Jag saknar tillräcklig belöning för gedigna grundbyggen av utvecklingskort. Visst är det så att ju fler kort man har, desto fler ädelstenar har man ”gratis”, men det känns ändå som ett parti Splendor går alldeles för fort för att det ska vara värt att lägga tid och energi på att grunda. När vi spelade lyckades jag t.ex vinna trots att jag fullständigt struntade i grunden och bara jagade så snabba poäng som möjligt. Självklart kan man då kritisera mina motståndare för att inte ha varit mer vaksamma och försökt stoppa mig, men då kommer vi direkt in på mitt nästa problem:

Interaktionen mellan spelarna är väldigt begränsad. Visst går det att försöka hålla koll på vad motståndarna gör och eventuellt också reservera kort man tror att de vill ha, men eftersom köpmöjligheterna är så många (och att det dessutom genast vänds upp nya kort) blir sådana drag väldigt kortsiktiga och potentiellt verkningslösa. Man slösar helt enkelt bort drag, som kunde använts till att förbättra de egna förutsättningarna, på chansningar, för vad är det som säger att det kort som ersätter det man tog inte är ännu bättre för motståndaren? Av den anledningen upplever jag att var och en helt enkelt sitter och sköter sitt och den enda spänning som motståndarna ger är om de ska råka köpa ett kort man själv ville ha eller inte.

När jag sitter och skriver det här slås jag faktiskt av vad det där oklara tvivlet till Splendor, som jag har haft så svårt att fånga, egentligen består av: Det är helt enkelt alldeles för likt Ticket to ride i sin spelupplevelse; reglerna är busenkla och man spelar mer bredvid varandra än mot varandra i kampen om att hinna först med en viss sak. Jag förstår att jämförelsen med världserövraren med tågtema kan vara positiv för många, men för mig är det definitivt inte så (läs min recension så förstår ni).

Sammanfattningsvis kan man slå fast att Splendor tyvärr inte lever upp till hypen för min del. Samtidigt kan jag inte annat än att rekommendera det för er som gillar det förbenade tågspelet jag har jämfört med några gånger nu, och/eller för er som söker ett smidigt gateway-spel att plocka fram när era icke brädspelsfrälsta vänner kommer på besök.

Nu när mina tveksamheter kring Splendor äntligen har blivit utredda och klara återstår förresten ändå en fråga: Ska jag fortsätta kalla mina tveksamhetsintuitioner för ”lex Ticket to Ride”, eller ska jag byta namn till ”lex Splendor” för att det är lättare att säga?