Recension: Escape from the Aliens from Outer Space

Speltyp: partyspel Antal spelare: 2-8
Speltid: 45 min Språk: Engelska
Ålder: 13+ Tillverkare: Osprey Games

Ute i den mörka, kalla världsrymden håller någonting fruktansvärt på att hända. Rymdskeppet Selva – en medicinsk forskningsstation – har invaderats av ett utomjordiskt virus. Viruset är dock inte vilken förkylning som helst: de forskare som har infekterats intresserar sig nämligen inte längre för att odla bakteriekulturer eller leka med DNA-strängar; istället ägnar de merparten av sin tid åt att försöka sluka sina tidigare kollegor. Denna attitydförändring går givetvis inte hem hos de icke-infekterade som, i ett utslag av sunt förnuft (och gissningsvis efter ett par fackliga möten), bestämmer sig för att lämna sina mikroskop och petriskålar och rusa mot Selvas flyktkapslar.

Kommer de friska att hinna ut innan de blir kvällsmat? Kommer de infekterade att stilla sin hunger? Och vem lämnade egentligen ytterdörren på glänt så att viruset kunde komma ombord till att börja med?

Detta är upplägget i Escape from the Aliens from Outer space – ett klaustrofobiskt spel med hemlig förflyttning och dolda identiteter. Målet är enkelt: Hälften av spelarna är infekterade, och vinner om de slukar de som är friska. De friska vinner i sin tur om de lyckas skjuta ut sig själva i kosmos oändliga mörker, bort från Selvas alla faror.

Lite klurigare än så blir det dock. Inledningsvis är nämligen en spelare endast säker på om hen själv är infekterad eller ej. Hur det står till med de andra spelarna är oklart. Om man spelar som människa gör man därför kanske bäst i att helt enkelt hålla sig långt borta från allt och alla. För vem är vän? Och vem är fiende?

Men. Inte nog med att man inte vet vad de andra spelarna har i kikaren – man har dessutom ganska dålig koll på exakt var på rymdskeppet de befinner sig. Escape from the Aliens from Outer space har nämligen inget egentligt spelbräde med traditionella spelpjäser. Istället sitter varje spelare meden egen liten karta, där hen i hemlighet antecknar sin position.

Som ni kan se på bilden ovanför är kartorna uppdelade i ett rutmönster. Snedstreckade icke-numrerade rutor går inte att beträda. Infekterade och icke-infekterade spelare har separata startpunkter (de svarta rutorna i mitten). Flyktkapslarna finns på några få avlägsna ställen (markerade 1-4 ute i kanterna). Övriga rutor är antingen vita eller gråa. De vita rutorna är säkra miljöer – dit kan man alltså gå utan att göra några ljud som väcker de infekterades uppmärksamhet; man behöver alltså aldrig berätta för motspelarna att man landat på en vit ruta.

De gråa rutorna är lite mer besvärliga. Varje gång man stannar på en sådan ruta måste man dra ett hemligt kort. Kortet berättar sedan om man gör ett ljud på just den ruta där man befinner sig – eller om ett ljud hörs från någon annan del av skeppet. Det senare alternativet är ju klart roligast: här får man chansen att lura motståndarna att tro att man är på ett ställe där man inte är. Eftersom kortet är hemligt kan motspelarna aldrig vara säkra på om man sagt sanningen eller inte. Avslöjade Martin just sin riktiga position eller försöker han bara sig på något slags fint? Motspelarna får alltså försöka luska ut om informationen de hör är tillförlitlig eller inte.

Infekterade kan anfalla rutor. Det är så de dödar, förstår ni. Så om en infekterad kommer till en ruta där hen tror att en icke-infekterad spelare befinner sig ropar hen – med klar och tydlig stämma – ”Jag attackerar ruta G06!” Därmed avslöjar hen sig givetvis som infekterad, eftersom icke-infekterade inte kan attackera (såvida man inte tillämpar specialregler). Förhoppningsvis lyckas den attackerande ha ihjäl en icke-infekterad (som då återuppstår som infekterad och tar del i jakten).

Om en icke-infekterad lyckas ta sig till en flyktkapsel drar denna spelare ett kapselkort. Är kortet grönt så har hen lyckats lämna skeppet. Är kortet rött så fungerar kapseln inte – och spelaren får försöka ta sig till en annan kapsel att fly med. Lycka till med det, är allt jag kan säga.

Escape from the Aliens from Outer space är ett snabbt och roligt litet spel. De deltagande springer runt i det tysta och försöker överlista och finta varandra, samtidigt som de lyhört utvärderar all information. Variation bjuds det också på: Spelet kommer med en åtta-tio färdiga kartor, och om man vill så kan man lägga till olika specialregler, såsom att låta varje karaktär ha unika egenskaper.

En kritik som har riktats mot spelet är att det inte är tillräckligt socialt. Man pratar helt enkelt inte så värst mycket med varandra under omgångarna. Detta upplever jag dock som en märklig kritik eftersom spelet går ut på att hemlighålla information. Varför skulle man då vilja prata en massa? Dessutom är spelet, trots att man inte har så mycket att diskutera, väldigt interaktivt: spelarna lyssnar efter information och agerar utifrån denna.

För en person som jag – alltså en uppskattar regellätta spel som tar 20-30 minuter –är Escape from the Aliens from Outer space galet skoj. Taktiken blir aldrig särskilt tung, men den finns definitivt med i bilden.

Så om ni, kära läsare, är sugna på ett roligt spel som tycks vara ett kärleksbarn till Ridley Scotts Alien och John Carpenters The Thing… tja, vad väntar ni på? I rymden kan alla höra er skratta.