Så har det blivit dags att drömma sig tillbaka till Essen igen (del 1 i artikelserien hittar du här). Innan jag ger mig in på viktigheter som testade spel och så vidare har jag dock ett löfte från förra inlägget att uppfylla: att berätta om hur man undviker att få chipstuttar under mässan.
En bra början är så klart att bo på ett hotell med riktigt torftig frukostbuffé, även om det verkligen inte är något jag rekommenderar efter att ha blivit rånad på 8€ av Hotel Luise varje morgon. Det onda förde dock något gott med sig för på så vis kunde jag, efter att ha pressat i mig så mycket fattig frukost som möjligt, plocka med mig 1-3 kokta ägg och lite frukt från hotellet utan att lida det minsta av dåligt samvete. Dessa läckerheter levde jag sedan på hela dagen, för att på kvällen mosa i mig en kebab för att fylla på depåerna lite inför nästa dag.
Herr Baguette hade en helt annan strategi. Liksom jag stoppade han i sig enorma mängder frukost, men under mässan fortsatte han sedan att frossa i godis, chokladdoppad frukt, minipizza, mer godis och ungefär ett skålpund tysk korv med pommes. Och ja, han hängde med på kebaben på kvällen också. Resultatet? Se bilden nedan och fundera på vilken diet som verkade fungera bäst.
Från vänster: Jag, Chtulhus skägg, Herr Baguette
Väl på mässan gav vi oss ut på spelprovarstråt. Det första vi provade var Fear, ett av spelen i Friedemann Frieses Fast Forward-trilogi. Testet var en bra start på dagen eftersom allt var väldigt lätt att lära sig, men antingen missade vi något fundamentalt eller så är Fear något man tröttnar på ganska fort. Spelet går till så att man antingen drar kort till sin hand eller så spelar man ned kort på bordet i en gemensam pott; har man tre kort på hand så måste man spela ut. Haken? Att om potten på bordet överstiger 15 så förlorar spelaren som lade ut det sista kortet. Övriga spelare adderar siffrorna på sina kort och den som har mest står (fast förmodligen sitter) som vinnare.
Spänningen för mig fanns i att försöka hålla sig kvar i spelet, men på något sätt blev alltihop mest ett antiklimax ändå eftersom mycket kändes slumpmässigt och väl lättviktigt. Kanske borde jag ge det en ny chans framöver, men där och då kändes det mest… meh…
Därefter flyttade vi över till bordet bredvid och blev introducerade för Nations: The Dice Game med expansionen Unrest infogad. Förutom att mannen som demonstrerade spelet för oss stundtals var nosig och nedvärderande över att vi inte förstod alla mekanismer direkt så måste jag säga att det här verkligen var en positiv upplevelse. Att bygga civilisation är roligt och om man då och då får möjlighet att göra det på under en timme och med hjälp av tärningar så har man, i alla fall för mig, trumf på hand.
Jag hade faktiskt så pass roligt att jag bestämde mig för att köpa Nations: The Dice Game när jag kom hem (Ryanair är ju inte så generösa med bagage). Tyvärr har jag inte fått tag på Unrest-expansionen ännu, men det kommer!
Vårt ganska planlösa flanerande ledde oss sedan rakt in på Herr Baguettes hemmaplan; poker. Ett Dice Tower-tips som jag fångade lite på uppstuds var nämligen Wulong, ett pokerinspirerat spel med ett underbart vackert, kinesiskt tema. Jag själv, som inte alls gillar hasardspel och marker, var försiktigt optimistisk medan Herr Baguette var kallsvettig av upphetsning.
I Wulong turas man om att, dolt, slå spelets tärningar och låta övriga spelare satsa marker på hur de tror att man lyckas. Vad tärningarna innebär rent vinstmässigt går att utläsa på en medföljande tabell och så länge man slår något som går att hitta på den får man fortsätta att slå om man vill. Spelets kött finns i att försöka lista ut hur de andra spelarna tror att det ska gå för en, för vill jag verkligen lyckas bra om jag misstänker att en motståndare skulle tjäna väldigt mycket marker på det? Trots det pokerinspirerade temat gillade jag spelet mycket, medan Herr Baguette så klart gillade det extra mycket. Faktiskt så pass mycket att han köpte ett exemplar och tvingade spelets konstruktör Anselm Ostertag, som vi spelade mot, att signera spelet med texten ”I was beaten in my own game by Herr Baguette”.
Någonstans här började jag undra över hur det egentligen stod till i min plånbok. Jag hade nämligen tagit ut 200€ i en automat dagen innan, gett 100 av dem till Herr Baguette, eftersom han hade betalat en del av mina spel, och nu plötsligt tyckte jag att jag, trots alla mina utgifter, hade anmärkningsvärt många 10€-sedlar kvar. ”Men, så länge det inte saknas några pengar så finns det ju ingen anledning att klaga” tänkte jag och lade ingen större energi på att fördjupa mig i konstigheterna.
Det var först när jag kom hem och skulle handla för den svenska 50-lapp jag visste fanns i min plånbok som jag förstod att jag hade handlat för den i Essen och att någon stackars tysk hade tagit emot den som 50€. Med den insikten borde mitt laglydiga och moraliska samvete genomgå helvetets alla kval, men eftersom jag inte har en aning om var det har skett och att det faktiskt var ett ärligt (men brottsligt) misstag så blir det mest en bra historia att dra i efterhand. Frågan är bara om förväxlingen (som blir omåttligt ordvitsigt i det här sammanhanget) är en olycklig effekt av vårt svenska sedelbyte eller om Stefan Ingves försöker öka kronans värde på ett dunkelt sätt?
Nästa spelbekantskap blev Loot Island, ett spel som jag egentligen inte var särskilt intresserad av. Fast om man är på Essen Spiel och kan testa hur många nya spel man vill har man ju inte så värst mycket att förlora, så det var med den inställningen vi snällt köade för att komma åt en demonstration.
Väl nedsatt vid bordet presenterade sig Loot Island som ett ganska trevligt strategikortspel med precis lagom mängd av ”take that” (inte pojkbandet). Spelets mål är att plundra en ö på så mycket skatter som möjligt, samtidigt som man aktar sig för att samla på sig allt för många förbannelser på vägen. Detta görs i stenhård kamp med de andra öplundrarna och jag gillade verkligen de strategiska besluten som spelet innehöll. En speciellt rolig detalj, förutom att man kan förstöra rejält för sina motståndare, är att man får samla på sig hur många förbannelser man ”vill”, men att man måste ha färre än 12 stycken när spelet avslutas för att ens få vara med och räkna sina poäng.
Nyrik som jag var slog jag, trots att jag förlorade testpartiet och att jag misstänkte att min Ryanair-anpassade väska började bli full, till direkt när vi var färdigspelade. Jag blev så klart också extra till mig när jag upptäckte spelets konstruktör Aaron Haag var den som stod för försäljningen.
När Herr Baguettes mat- och matklocka ringde för jag vet inte vilken gång i ordningen bestämde jag mig för att dumpa honom en stund för att bege mig till Renegade Games och se om de hade fått in en av mina förhandsfavoriter Pie Town (alla deras spel hade nämligen fastnat i tullen).
Till min glädje var deras monter full av kartonger, men till min lite mindre glädje hade också en ganska rejäl kö börjat forma sig. Någon gång då och då har dock även jag tur och när jag fick syn på holländaren vi hade spelat Liberatores med dagen innan smet jag dit och började prata. Både holländaren och resten av kön svalde betet med hull och hår och vips så hade jag försäkrat mig om att komma fram innan alla spel var slut. I kön, några platser bakom, visade sig även tysken stå och när vi sammanstrålade efteråt visade det sig att spelet vi alla hade köpt, helt osett och på dunderchans, var Pie Town (utom Herr Baguette som hade köpt en riktig paj). Vi var rörande överens om att ett färgglatt spel som handlar om att baka paj och försöka lista ut varandras hemliga recept väl inte kan vara dåligt? Nyfikna på hur det egentligen låg till bokade vi Pie Town-träff på hotellet framåt kvällningen.
Träffen blev en succé för Pie Town visade sig vara så charmigt, taktiskt och spännande som pajbak någonsin kan vara. Spelet är ett arbetarplaceringsspel där tärningar representerar den arbetskraft man har och beroende på vad man väljer att göra får man addera eller subtrahera (lite snappade jag upp på matten!) deras värden. Trots att jag brände allt för mycket kraft på att försöka stjäla Herr Baguettes hemliga pajrecept och att holländaren visade sig bli ganska tjurig när trötthet och spelförlust kombinerades var vi eniga om att vår chansning inte bara hade gått hem, utan också varit en hejdundrande klang- och jubelföreställning.
Jag är medveten om att jag hoppar lite i tiden nu, men eftersom tidsresande är något jag gärna skulle vilja prova någon gång passar jag på att i alla fall simulera lite genom att berätta om dagens sista insats på mässan (alltså innan ovanstående pajbak utspelades).
I min iver att inte komma spellös från Spiel hade jag förhandsbokat Photosynthesis hemifrån. Bokningen var inte förknippad med några krav på köp och därför såg jag det som en riskfri försäkring. Såhär i efterhand förstår jag inte alls hur jag skulle ha lyckats komma spellös hem från Essen, men man lär ju så länge man lever.
Photosynthesis, som är ett fantastiskt vackert spel om att odla träd, visade sig vara så populärt att kön för att prova var oändlig och alla spel som inte var förhandsbokade redan var sålda. Nöjd spatserade jag fram för att hämta mitt exemplar och ännu mer nöjd upptäckte jag att spelets illustratör Sabrina Miramon fanns på plats för att signera spelen. Eller, signera förresten, hon ritade träd istället och därför har jag nu nedanstående teckning i locket till mitt spel. Nöjd är bara förnamnet på mitt tillstånd!
Därmed har det blivit dags att avsluta den här ösregnslånga redogörelsen för dag två på Essen Spiel. I nästa del (som är den sista, jag lovar!) ska jag, förutom att kort redogöra för dag tre, försöka mig på att lista mina bästa och värsta minnen från resan.