Speltyp: familjespel Antal spelare: 2-5 Speltid: 45 minuter Språk: engelska Ålder: 8+ år Tillverkare: Matagot
”Tupolevs?”
Som liten älskade jag att gå på cirkus. Tyvärr visade sig min mamma vara onödigt allergisk mot det ljuvligt doftande spånet i manegen och det blev därför inte cirkus riktigt så ofta som jag ville. Jag minns också att även jag råddes att hålla mig därifrån för att inte utveckla samma allergi, men det struntade jag så klart i… och är inte det minsta manegespånallergisk idag, ska tilläggas. Nu finns det dock räddning för er cirkustörstande spånallergiker i form av Meeple Circus, ett spel som inte bara går ut på att besöka en cirkus utan också att anordna en alldeles egen föreställning av världsklass.
Det finns några detaljer som är viktiga att veta innan vi går vidare med hur själva spelandet fungerar. Meeple Circus går ut på att fysiskt bygga och stapla konster i sin manege för att samla fler applådpoäng än motståndarna. Vilka konster som ger poäng anges på slumpmässigt valda trickkort (värda olika mycket), och vilka meeples som finns tillgängliga att bygga med väljs i hård kamp med de konkurrerande cirkusdirektörerna. Därefter är det egentligen bara att bygga så bra, djärvt och avancerat som tillgångarna och framför allt fingerfärdigheten och modet tillåter.
Konstbyggandet sker i tre rundor: första repetition, andra repetition och föreställning. Under de två repetitionsrundorna bygger de aspirerande direktörerna simultant, medan föreställningen genomförs en och en. Av den anledningen känns själva föreställningen nästan som på riktigt och jag har upptäckt att nervositet, till följd av att publiken vill att man ska misslyckas fatalt, och behov av stadiga händer inte är något min kropp hanterar särskilt bra. Som om pressen inte redan räckte har man dessutom bara två minuter på sig att bygga, så man är så klart mitt i alltihop plågsamt medveten om att det också är ganska bråttom att bli klar.
Timern förresten, den är ljuvlig! I Meeple Circus består den av en app som spelar cirkusmusik och jag är, trots mina 35 år och med risk för mitt liv, beredd att slå volter över hur mycket atmosfär den bidrar med. Lyssna och njut medan ni kan: (nästa gång ni hör den musiken är ni förmodligen nervösa)
Variationen av olika meeples är både rolig och kreativ. Vad sägs till exempel om tigrar, elefanter, kameler, clowner och en och annan stark Adolf? Sätten man kan kombinera dem på känns oändliga och vissa av dem har, som clownnäsan över… öh, ja… näsan, specifika krav på hur de ska användas för att ge poäng. När man dessutom betänker att trickkorten som finns tillgängliga är olika i varje spel så gör det att återspelbarheten i Meeple Circus är väldigt god. Konstruktören Cédric Millet utlovade dessutom expansioner när jag pratade med honom på Spiel17 i Essen, så i mina ögon är möjligheterna (och de potentiella besvärligheterna) oändliga!
Materialtillgången och kraven på konsterna blir större för varje runda som spelas och när man kommer till föreställningen kan man räkna med att vara innehavare av allt möjligt användbart. Varför då inte krydda det hela genom att stoppa in ytterligare, lite galna, uppdrag? Det tyckte i alla fall konstruktören och jag håller med som bara den. Vad ni än gör, välj inte utmaningen att bygga hela showen med fel hand, den är stört omöjlig att genomföra! Lite lättare är det att låta som det djur man nyss placerade ut, att säga ”hepp!” då och då eller att resa sig upp varje gång man hör ett cymbalslag. Uppdragen under föreställningen fokuserar, till publikens stora glädje, på olika grad av galenskaper och det bidrar dessutom med den skojiga egenskapen att det är väldigt svårt att vara hyperseriös hur mycket man än koncentrerar sig.
Jag förstod ju redan innan att det här med akrobatiska konster var svårt, men såhär besvärligt anade jag aldrig att det kunde vara. Själva reglerna är busenkla, men jag trodde verkligen inte att jag skulle ha så stora problem med att kombinera taktik i mina val av meeples och konster, tidspress och den där stadiga handen som jag faktiskt inbillar mig att jag har (jag målar ju figurer för bövelen!). Sanningen är tyvärr den att jag inte är det minsta duktig på Meeple Circus. Mina händer och resten av min kropp vibrerar som en slagborrsanvändare i en jordbävnings epicentrum och gång på gång får jag börja om byggandet eftersom mina cirkusartister ramlar ned och slår omkull de trick jag, mot alla odds, hade lyckats bygga.
Inte desto mindre har jag vansinnigt roligt varje gång jag spelar Meeple Circus. På något konstigt sätt blir segern underordnad spelglädjen och jag kommer ofta på mig själv med att bygga onödigt djärva (gärna höga!) konstbyggen istället för mer taktiskt smarta. Sen är det sådär barnsligt roligt att titta på när motståndarna sätter ihop sina föreställningar med allt vad det innebär, trots att de i regel gör betydligt färre dundertabbar än jag själv.
Meeple Circus är egentligen inte speciellt märkvärdigt, men temat, musiken och skaparglädjen blandar en livsfarlig cocktail som är omöjlig att stå emot. Största möjliga tystnad är så avlägsen den bara kan bli, hela familjen kan vara med och spela och ni kan räkna med att de där vännerna ni har bjudit in på parmiddag kommer att ha lika skoj. Det är nog bara att acceptera att man, även som vuxen, gillar att bygga, stapla och sedan hjälplöst se på när tyngdlagen gör sin grej. Jag gillar det definitivt, så:
”Ja, gääärna Tupolevs”
