Speltyp: strategispel Antal spelare: 2-4 Speltid: 60-90 minuter Språk: engelska Ålder: 14+ år Tillverkare: Renegade Game Studios
Jag köper aldrig spel på ren vinst och förlust; nej, varje nyförvärv är resultatet av noggrant och inbitet forskande (jag vill tro det iallafall). Men så dök Pie Town upp och jag bara köpte det rakt upp och ner. Varför? Jo, för att det handlar om att baka paj. Inte vilken paj som helst förresten, nej här handlar det om superhemlig paj vars recept man vill hålla hemligt för motståndarna samtidigt som man försöker stjäla och kopiera deras diton. Ni hör ju själva, temat i Pie Town är omöjligt att motstå.
En parentes i sammanhanget är förresten att jag, när jag tålmodigt och ytterst svenskt köade för att köpa spelet i Essen, träffade två personer till med paj i tankarna, och för att lugna den del av mig som tvekade inför köpet frågade jag dem vad de baserade sina köp på. Här väntade jag mig naturligtvis insatta och kloka ord att cementera mitt beslut med, men svaret jag, på knagglig engelska, fick var ”för att det handlar om att baka paj, ett sådant tema kan väl ändå inte misslyckas?”. Jag kunde alltså bara konstatera att jag inte var ensam om att vara utsvulten på pajbakarspel och att jag fick lita på min intuition.
Så, är Pie Town något att ha eller smakar det Eldorado-mat? Ge mig några minuter så ska jag berätta. Jag tror att det redan framgår vad Pie Town handlar om i stora drag, men lite mer fruktkött på benen tycker jag ändå att ni behöver, så:
Varje spelare har ett alldeles eget, ytterst charmigt, pajbageri att sköta; där kan man baka paj (ja…), bygga ut sitt ingredienslager, uppgradera sin ugn, uppgradera sitt kök och anställa nya arbetare. Arbetarna består av stora och rejäla tärningar vars siffror anger vilken nivå varje individuell arbetare har, men innan alla tärningshatare går i taket vill jag skynda mig att poängtera att man aldrig slår med tärningarna, man vänder dem kontrollerat och oslumpmässigt efter hand som de upp- eller nedgraderas via de arbetsuppgifter man använder dem till (på bilden nedan går det t.ex. att se att man får uppgradera sin tärning ett steg om man väljer att baka).
Förutom bagerierna finns det ett antal gemensamma platser för arbetartärningarna att besöka: fruktträdgården för att plocka… ja frukt, pajmarknaden för att sälja… ja paj och pajkonventet där man har möjlighet att förändra sitt hemliga recept (mer om varför strax). Allt detta bakas ihop till en härlig smet där den som har samlat flest poäng efter 9 spelrundor vinner.
Vad som otvivelaktigt är det mest spännande med Pie Town att varje spelare inleder spelet med att välja ut tre ingredienser som bildar receptet till den ultrahemliga superduperspecialpajen hen ska försöka sälja så mycket som möjligt av (den ger nämligen flest poäng). Problemet är bara att vid varje bak visas ingredienserna som används upp offentligt, så det gäller att dölja innehållet genom att baka den hemliga pajen samtidigt som man också svänger ihop lite helt vanlig standardpaj. Skulle en motståndare få nys om receptet är det nämligen fritt fram för hen att samla värdefulla poäng genom att, förutom att baka sin egen hemliga paj, baka din specialare också och det vill man verkligen inte!
Spännande är det också att försöka spionera på varandra i fruktträdgården. Här har det alltid stor betydelse vilken nivå arbetartärningarna har; man får plocka lika många ingredienser som siffran på tärningen säger, men det gäller samtidigt att se upp för eventuella högre tärningar hos motståndarna. Om Björn, som den patet han är, lägger en 2:a i trädgården så har jag, som är mycket vackrare och smartare, möjlighet att placera en högre tärning ovanpå hans. Lägger jag då en 3:a innebär det att han måste visa mig mellanskillnaden, alltså 1 i det här fallet, av sina hemliga receptingredienser för mig. Vad värre är att han själv inte får veta vilken av dem jag har sett, så det är inte bara att åka till pajkonventet och byta ut ingrediensen efteråt. I slutet av spelet kan man förresten stjäla åt sig lite bonuspoäng genom att vara välinformerad om övriga spelares recept, så spionage är alltid aktuellt, som Putin hade sagt.
Jag tycker att Pie Town är ett mysigt och lagomt spel som ligger på en alldeles perfekt nivå för att leda in nya spelare i strategispelsgenren. Den charmiga artworken, interaktionen mellan spelarna när det kampas om både ingredienser och recept, de lätta reglerna och temat gör liksom att de flesta kan (och vill!) ta till sig spelet på ett helt annat sätt än om det hade handlat om exempelvis järntillverkning eller elproduktion. Jag vill dessutom dela ut hederspris till komponenterna; rundmarkören bestående av en brödkavel är den sötaste (och minsta!) markör jag någonsin har sett, fruktträdgården är formad som ett stort träd, ingredienspåsen är av rejäl och broderad sort, lådorna man förvarar sitt hemliga recept i ökar spelcharmen i kvadrat och de stora rejäla tärningarna har inte bara siffror utan också köksredskap på sig.
När spelet är så pass lättillgängligt som det är följer det så klart med några nackdelar som framförallt vana och inbitna spelare kan reagera på. Jag tycker att det är värt alldeles för lite poäng att gissa rätt på de andras pajrecept i slutet av spelet och man kommer också till en nivå där man har uppgraderat sitt bageri och sina arbetare så långt att man faktiskt inte kan göra särskilt mycket mer. Efter lite surfande noterar jag att det är många fler än jag som har tänkt på det viset och därför spånat fram lite husregler i ämnet (följ länken). Mitt nästa parti Pie Town ska definitivt innehålla någon eller några egna regler, allt för att öka spänningen och de taktiska möjligheterna.
Med det sagt vill jag verkligen vara tydlig med att Pie Town är både bra och roligt att spela i sitt originalutförande. Ett roligare gateway-spel i strategi- och arbetarplaceringsgenren har i alla fall inte jag stött på tidigare och det är bland nybakade brädspelare som jag uppfattar att den stora målgruppen finns. Sen att jag, som inbiten och van spelare, tycker så pass mycket om Pie Town att jag funderar på sätt att lägga till fler lager av strategi är ju enbart positivt.
Så nej, Pie Town är inte Eldorado-mat, med lite extra krydda kan det faktiskt bli rena Markus Aioli av den här pajen.
