Passion Fruit by Máirín (Licens: Creative Commons)
Minnet är extremt tydligt: 2012 satt jag på O´Hare Airport i Chicago och läste boken The Element – How finding your passion changes everything av Ken Robinson. Ärligt talat så famlade jag i mörker och hade ingen aning om vilken min passion var, däremot visste jag vad jag ville att den skulle vara. Om man utbildar sig till grafisk designer måste man liksom vara passionerad för att lyckas i yrkeslivet och jag var mer och mer orolig för att inte vara varken tillräckligt duktig eller nog passionerad.
När klockan nu har blivit 2017 behöver jag inte Ken Robinsons bok längre. Jag oroar mig inte heller för om jag är tillräckligt passionerad för att kunna arbeta som grafisk designer för det är jag nämligen inte. Istället jobbar jag som assistent på folkhögskola, undervisar i brädspel och driver mitt hjärtebarn Spelglädje, en blogg om… ja brädspel.
Hur det kommer sig att något som är så tydligt 2017 inte ens märktes 2012 kan jag inte svara på, men när jag tittar i backspegeln så faller alla pusselbitar på plats. Att jag skulle bli en tvättäkta brädspelsnörd är bara så fruktansvärt logiskt.
När jag var liten spelade jag alltid Fia med knuff tillsammans med min farmor. Bataljerna var stenhårda och hon jämrade sig högt varje gång jag knuffade hennes pjäser av banan. Ofta låg det en 1-krona eller två i potten, pengar som jag faktiskt köpte en hel soffa och en golvlampa av henne för (att det förmodligen var så att farmor och mina föräldrar redan hade kommit överens om att de där möblerna skulle flyttas hem till oss är ju en annan sak).
Vidare var det så att min familj ofta umgicks med en annan familj där pappan alltid hade en väska full av spel med sig. När våra föräldrar på kvällarna satte sig för att spela spel, medan vi barn fick ägna oss åt film och godis, sneglade jag avundsjukt mot köket där spelhärligheten pågick. Att flytta runt pjäser på en spelplan såg så oändligt mycket roligare ut än att sitta still och se en film flimra förbi. Men vad visste egentligen jag? Jag var ju barn och skulle tycka om film och godis, vilket jag självklart gjorde. Också.
Sen kom tiden då varje släktkalas innebar att vi kusiner snällt åt våra grönsaker och sedan skyndade iväg för att ägna resten av tiden åt att spela Rappakalja eller Svea Rike. Spelandet var så naturligt att jag inte ens märkte att det hade börjat smyga sig in i mitt liv på allvar, det fanns ju alltid där och var precis lika förutbestämt som att vi skulle äta.
Så nu sitter jag här. En helt vanlig, 35-årig människa uppväxt med Nintendo 8-bit, Pentium 75 och ett brinnande intresse för idrott… och har konverterat till ”den mörka sidan”. Inget kan längre mäta sig med min kärlek till kartonger proppfulla av formpressad papp (om vi bortser från allt familjerelaterat förstås, men det är ju inte därför vi är här), och inget kommer heller att knuffa ner dem från sin tron.
När jag, i denna stund, stannar upp lite för att försöka förklara min brädspelskärlek och varför den existerar har jag svårt att formulera mig. Vi liksom bara är, spelen och jag. Meant to be, liksom. Men om jag ska försöka vara lite mer konkret så landar jag nog främst i det faktum att brädspelen är analoga. Det finns något lugnande i att de inte blinkar eller flimrar, inte kräver uppdateringar, inte går fort och inte förändras utan förklaring; spelet bara ligger stilla framför mig och fortsätter göra så tills jag bestämmer mig för att ändra på något. Allt som sker är initierat av mig eller mina med- eller motspelare och resultatet är kopplat till oss själva snarare än vem som googlade snabbast, genomförde mikrotransaktioner för mest pengar eller hade flest Facebook-vänner.
Sen är jag så klart också hopplöst förälskad i tävlingsmomentet. Det finns något vackert i att försöka besegra andra människor med strategi, list, skicklighet eller rent av ren jäkla bondtur. Att få se deras reaktioner. Att själv reagera. Känslorna som byggs upp under ett parti brädspel går, till skillnad från mycket annat idag, in på djupet och ger långt större tillfredsställelse eftersom de grundas i den där bondgården, pengahögen, berättelsen eller vad det än må vara som man har ägnat både tid och kraft åt att skapa.
Slutligen, det fysiska. Ett brädspel doftar ljuvligt av trycksak, ockuperar köksbordet, slamrar på ett dämpat, nästan poetiskt vis, känns både inuti och utanpå kroppen och dessutom bär det med sig smaken av kaffe. Går det ens att tänka sig något bättre och vackrare? Jag tycker inte det och trots att min nördighet kostar mig ganska stora summor varje år kan jag inte tänka mig ett liv utan pjäser, tärningar, kuber och minst sju garderober fulla av kärleksfullt scoutade spel.
På tal om liv förresten. När jag dör kan min familj hoppa över det där med kista; jag föredrar en spelkartong. Mansions of madness, tror jag. Men det lär säkert ändras, det finns ju tusentals spel till att uppleva.
Speltips för brädspelsmugglare:
- Citadels. Antalet personer som varsamt har letts in i brädspelandets underbara värld med hjälp av detta spännande stadsbyggarkortspel, innehållande hemliga roller, räcker förmodligen till månen och tillbaka.
- Sheriff of Nottingham. Bluffa, muta, manipulera eller rent av vara ärlig? Allt är tillåtet när man som fattig handelsman på väg till marknaden ska ta sig förbi stadsporten där sheriffen av Nottingham regerar.
- Takenoko. Med en matglad panda i trädgården är det svårt att få ordning på sin bambuodling… men det gör väl inget om den äter upp rätt bambu? Planera trädgård, odla bambu och mata en panda i detta enkla men ändå kluriga strategispel.
Ovanstående text publicerades först i fanzinet Stardust, ta en titt vettja! Tack också till chefredaktör Maria som ledde förvandlingen av lilla mig från simpel digital skribent det lite coolare tryckta ditot!
