Rapport från Skyttegravarna: Midsommarpokalen 2018

Plats: Inomhus, det hör till. 
Ett spel: Sailing toward Osiris 
Två pigga före detta midsommarfirare och en sliten dito: Björn, Martin och Herr Baguette

Midsommarpokalen är en tillställning som traditionellt har präglats av heta känslor, knivar i ryggen och svågerpolitik. Förra årets midsommarpokal bekräftade den regeln genom att vara den absolut fredligaste som någonsin har spelats och därför förväntade jag mig att årets upplaga skulle återgå till krutrök, lidande och skalperingar.

I god tid skapade jag ett event på Facebook där årets deltagare, undertecknad, Björn och Herr Baguette, skulle kunna diskutera, gnabbas och psyka varandra. Nu ska jag väl vara ärlig och säga att gnabbandet och psykandet egentligen inte var ändamålet med gruppen, men för effektens skull kan vi väl låtsas att det är så, tänker jag. På min fråga om vilket spel herrarna önskade spela midsommarpokal i blev responsen… bedrövligt dålig. Själv siktade jag på rättvisa för att alla skulle ha samma chans att segra, men Björn var som vanligt ett grässtrå i vinden och när Herr Baguette föreslog Twilight Struggle eller Imperial, två av hans paradspel, bestämde jag mig för att bestämma själv.

Mitt kickstartade Sailing toward Osiris hade precis anlänt till Tosteberga och eftersom ingen av oss har spelat det tidigare blev det mitt val. Var är mer rättvist än ett blankt papper, liksom? Inte särskilt, tyckte vissa. När Björn insåg att det handlade om ett strategispel började han omedelbart vifta med den vita flaggan. ”Jag är gärna med och spelar när ni gör upp om pokalen” är inget korrekt citat, men det belyser innebörden i hans retorik väldigt bra. Därefter försökte både Björn och Herr Baguette få mig att gå med på att spela T.I.M.E. Stories istället. ”Vafalls, föreslår ni samarbetsspel som midsommarpokal!? Hädare!” vrålade jag och svingade vilt med lådan innehållande Meepelns Duplo-samling.

Min poäng verkade gå fram och vi satte oss ned vid mitt mattbeklädda bord för att spela Sailing toward Osiris. Efter en kort(?) regelgenomgång kunde kampen äntligen börja och blodet flöt… inte, svordomarna haglade… inte, de arga blickarna skar… inte som laser och ingen kastade kaffe eller jordgubbar i någon annans ögon. Vi hade trevligt. Förbaskat jäkla trevligt och tillfället mitt hjärta slog som mest var när jag insåg hur mycket Sailing toward Osiris uppskattades av både mig och mina motståndare. Förra årets midsommarpokal har alltså nu fått en… överpokal kan man säga. 2018 års upplaga var genuin spelglädje från tårna upp i hårbottnen och jag älskade allt och alla. Kanske var det för att vi återigen valde bort Monopol?

Sailing toward Osiris är ett strategispel för 2-5 deltagare och utspelar sig i faraonernas Egypten. Farao är död och medan hans begravningsflotte sakta seglar längs med Nilen är det spelarnas uppgift att fixa och trixa så att hans utsikt blir så vacker som möjligt. Detta görs genom arbetarplacering, resurshantering, gudafjäsk och byggande av tjusiga monument. Den som, när faraos flotte når Osiris-templet, har samlat flest ärepoäng får den tvivelaktiga glädjen att bli farao och, som traditionen bjuder, antagligen dö i förtid.

Till en början gick det väldigt bra för mig och jag kände att jag hade god koll på både sfinxer, obelisker och pyloner. Herr Baguette bjöd på franskt storhetsvansinne och kallade pylonerna för arc de triomphe och svenskläraren Björn, som så klart inte ville vara sämre, kallade dem H:n. Visst märktes det att Herr Baguette hade förbrukat en del hjärnceller under midsommarfirandet dagen innan, men när de han hade kvar började vakna krympte min ledning snabbt. Inte blev det bättre av att Björn tycktes ha vaknat ur sitt självömkande strategispelstillstånd och även han gick ikapp och förbi.

När det hela skulle till att avgöras var jag avsågad. Allt jag hade planerat att göra var blockerat eller stulet av motståndarna och hjälplöst stod jag vid Nil-stranden och såg farao segla hädan med min midsommarpokal. Herr Baguette såg, som vanligt i slutet av strategispel, självsäker och nöjd ut och man kan nog säga att han stod med armarna utsträckta, redo att ta emot priset. Men då hade han glömt Björn.

Björn visade sig nämligen vara bäst av oss alla på att bygga religiösa monument. På upploppet gled han förbi Herr Baguette och det där nöjda ansiktsuttrycket jag är så van vid byttes ut mot ett förvånat sådant. Tyvärr fick jag bara njuta av förvåningen några korta ögonblick, för nästan direkt kom han på att han ”arbetar på folkhögskola och därför inte tävlar, huvudsaken är att vi gör något tillsammans”. Björn såg ut såhär:

Trots att det bär emot att lämna ifrån mig min pokal så gör jag det någonstans ändå med glädje. Jag har alltid hävdat att Björns självbild om att vara usel på strategispel inte bara är felaktig utan att sanningen också är den diametrala om han bara anstränger sig lite. Midsommarpokalen 2018 bevisade det och därför känns det som att jag också vann, jag jobbar nämligen också på folkhögskola och ”när andra lyckas blir jag lycklig”.

En liten parentes tillägnad Herr Baguette: Jag missunnar dig aldrig en seger även om du är övertygad om motsatsen. Grejen är bara den att du är så förbaskat duktig på att spela spel och då hör det till att det ska blåsa lite på toppen. <3

Ja ni märker, Midsommarpokalen 2018 var den mjäkigaste någonsin. Trevligt! Nu ska jag bege mig ut på nätet för att skaffa en vandringspokal att låna ut till Björn.