Recension: T.I.M.E. Stories: A prophecy of dragons (exp)

Speltyp: äventyrsspel, samarbetsspel, expansion 
Antal spelare: 2-4 Speltid: 90 min Språk: engelska
Ålder: 10+ Tillverkare: Space Cowboys

OBS: Jag ska hålla den här recensionen så fri från spoilers som det går, men om du vill vara fullständigt ovetande om precis allt så kanske du borde låta bli att läsa. Jag säger kanske. Fast… läs ändå, du kan ju missa något!

Som Björn hade sagt: Det har äntligen blivit dags att ge sig på T.I.M.E. Stories igen! Den här gången är det expansionen A prophecy of dragons som står på menyn. Som vanligt när det gäller expansioner tänker jag inte gå in särskilt mycket på hur själva spelandet går till utan hänvisar då istället till min recension av grundspelet.

Om vi reste till 1920 i Asylum och 1992 i Marcy Case så reser vi i A prophecy of dragons till… jag vet inte riktigt. Temat är fantasy, vilket jag älskar, men istället för att låta berättelsen utspela sig i en tid som har utspelat sig får vi istället resa till en alternativ dimension (jag antar att de hade svårt att få in magi i den riktiga världen). För mig som gillar de historiska miljöerna och känslan av att stoppa najsespissen i viktiga händelser från förr var det en liten besvikelse som inledningsvis grumlade min entusiasm.

Men med det sagt så erkänner jag villigt att grumligheten försvann så fort vi började spela. Det räckte liksom med att lägga ett extra vedträ i brasan bakom mig och placera mitt karaktärskort med tjuven Guillem Elrod framför mig för att fantasy-myset skulle gripa tag i mig med full kraft. Det kändes extra finfint att jag kände att jag verkligen hade valt Guillem, det finns nämligen 8 karaktärer att välja på, och valet kändes dessutom viktigt för hur äventyret skulle utspela sig.

Artworken i A prophecy of dragons är inte lika briljant som den i Asylum, men ett klart fall framåt jämfört med bedrövligt fula Marcy Case; förhoppningsvis fortsätter den trenden så att jag åter kan få nöjet att kippa efter andan över vackra miljöer och karaktärer i framtida expansioner. I spel som T.I.M.E. Stories, som bygger på berättande och mystik, tycker i alla fall jag att det grafiska är en superviktig ingrediens som faktiskt kan vara avgörande för om jag gillar äventyret eller inte.

Eftersom jag har lovat att inte spoila något för er tänker jag inte avslöja något om själva berättelsen mer än att den inte direkt är… episk, men eftersom det här är en recension vill jag definitivt pådyvla er lite av mina känslor och tankar kring det hela:

För mig som är uppväxt under tiden då Nintendo 8-bit var det allra hetaste så ger A prophecy of dragons en gohärlig äventyrskänsla av klassiska Faxanadu. Det finns butiker att handla attiraljer i, det finns fiender att besegra på olika sätt och det finns en känsla av att i princip vad som helst kan hända. Faktum är att förvirringen vårt sällskap kände över vad som egentligen pågick var en stor styrka där diskuterande, en detalj som jag verkligen tycker om, fick gott om spelrum. Det gick faktiskt så långt att min bror Anders, högljutt och lite småaggressivt, idiotförklarade oss andra mitt i ett viktigt pussel (jag lär få anledning att återkomma till det i framtiden).

Vi vann på andra försöket och känslan kring det är att vi hade en hel del flyt, vilket jag tror var tur i dubbel bemärkelse i just det här fallet. Jag tyckte verkligen om A prophecy of dragons, men av någon anledning kändes en tredje run som ett stort hinder jag helst slapp bestiga. Kanske berodde det på att jag börjar bli van vid upplägget i T.I.M.E. Stories, att julmusten hade stigit mig åt huvudet, att vedträna i brasan hade blivit något för många (varmt!), att Anders rant hade stuckit hål på ballongen eller att jag inte orkade vara förvirrad över händelserna längre. Jag vet faktiskt inte, men det belyser lite hur beroende av tillfälle, sinnesstämning och miljö spel som T.I.M.E. Stories faktiskt är.

Hur som helst håller jag A prophecy of dragons högt bland de expansioner jag har spelat; det är en gosig och äventyrlig berg-och-dalbana av medeltida stuk. En sån där av trä med grova järnbultar smidda av förslavade dvärgar. När jag läser vad jag har skrivit ovan inser jag att det ger ett lite spretigt intryck, men det speglar faktiskt min upplevelse bra. Entusiasm, förvirring, lite aggression, lättnad och slutligen glädje; A prophecy of dragons.

Och just ja, glöm inte att spela äventyren i den ordning de kommer ut, det kan ju faktiskt ha betydelse…

Min topplista just nu:
Asylum
A prophecy of dragons
The Marcy Case