För snart två år sedan spelade jag Blood Rage för första gången. Kort därefter skrev jag den här texten om min upplevelse och sedan dess har Blood Rage, av ren rage faktiskt, varit skoningslöst parkerat i min spelgarderob. Faktum är att det har varit så hårt parkerat att jag har haft det med på min, i realiteten ej existerande lista, över spel jag kan tänka mig att avyttra till bättre behövande.
Plötsligt infann sig dock tillfälle då Murklan var på besök från Stockholm och Bror Anders hade golftävling på så nära avstånd att han gärna kom förbi när han hade tröttnat på högt gräs och bolletande. Tillfället var i lördags och eftersom både Murklan och Bror Anders är klädda som vikingar när de är nakna tyckte jag att det var ypperligt läge att ge Blood Rage den där andra chansen som jag hade lovat mig själv att ge det.
Mina båda motspelare accepterade förslaget och när kvällen kom och de vikingabyiga stormvindarna hindrade oss från att sitta ute slog vi oss ner vid mitt mattbeklädda spelbord och njöt av Rodney Smiths regelförklaring. Inomhusigheten gjorde att det naturligtvis var alldeles för varmt för att leva utan hjälpmedel, så närmsta golvfläkt startades på högsta effekt. Så där satt vi alltså, med en havsbrusimiterande golvfläkt som spred mustig vikingadoft från överhettade armhålor och faktiskt också den omisskännliga doften av grillat vildsvin eftersom Murklan hade ägnat dagen åt att sola sin stadsbobleka kropp alldeles för hårt. Och just ja, icke att förglömma kunde våra hörselorgan också avnjuta en spellista fylld med låttitlar som Svitjod, I Hels sköte och Helvegen.
Murklan fick äran att börja spela eftersom han har den dåliga smaken att bo i en förort till Birka och så var vi igång. Redan tidigt i partiet insåg jag att Blood Rage på tre spelare är markant bättre än ditot på bara två spelare och jag lät mig tidigt engageras på så pass hög nivå att en eventuell förlust skulle svida onödigt mycket. Som storebror finns det ju dessutom extra krav på att kuva småbröder såsom Bror Anders, så man kan säga att en hel del stod på spel.
Blood Rage är ett snabbt och strategiskt stridsspel där 2-4 spelare tar kontroll över vikingaklaner vars mål är att samla så mycket ära som möjligt innan Ragnarök slukar världen; poäng kan samlas genom att vinna strider, plundra, förlora(!) strider och invadera. Slående detaljer i spelet, förutom de strategiska värdena, är de detaljerade figurerna och den stämningsfulla artworken.
Den första rundan (av tre i ett spelparti) fortsatte på samma spår som min förra upplevelse av Blood Rage. Bror Anders lyckades alldeles för bra med att kombinera kortkombos som gav onödiga mängder poäng och fördelar på kartan. I ett desperat försök att kuva honom i alla fall lite spelade jag ut ett ruskigt troll, vilket visade sig vara både meningslöst och ironiskt eftersom Bror Anders i duschsituationer faktiskt har slående likheter med trollet. Byt ut den stora hammaren mot en golfklubba så är vi där, liksom.
Innan runda två började tog jag tillfället i akt att förklara uttrycket OP (over powered) för Bror Anders och trots att det var han som satt i vinnarhålet tycktes han hålla med om att jag hade en poäng. Poäng som skulle visa sig bli betydligt fler eftersom både jag och Murklan följde upp lektionen med att käka upp hela hans försprång och inför runda tre var matchen om vem som kunde dela ut ruskigast och bäst vikingasmisk helt öppen.
Därmed ska jag inte tråka ut mer med fler detaljer om hur det gick i runda tre eftersom det… saknar betydelse för den här texten. Det finns helt enkelt ingen mening i att gräva ner sig i saker som redan har skett och dessutom har jag hört att man inte ska hälla salt i köttsår efter vikingayxa.
Vad som däremot är superviktigt är att Blood Rage gjorde betydligt bättre ifrån sig den här gången. Partiet svängde fram och tillbaka hela tiden, episka strider blandades med precis lagom mängd tjuv- och rackarspel och en påtaglig mängd stukad stolthet präglade stämningen. Dessutom gjorde de fantastiska plastfigurerna sitt och, om bara tid finnes, så ska jag självklart sätta mig och måla dem. Också. Sen, för tid finnes självklart inte när man bor tillsammans med en 2-årig Meeple.
En viss reservation vill jag ändå fortfarande lämna för att vissa kortkombos är för kraftfulla och att det ibland känns aningen för slumpmässigt, men den utvärderingen får jag ta när jag är redo att recensera. Nu kan jag mest bara konstatera att vi hade vääääldigt roligt och att det faktiskt har större betydelse än vilken eventuell spelbalansbrist som helst.
