Ett liv med spelpunch

Att öppna ett nytt spel är en närmast religiös upplevelse. Känslan när man drar av den statiska omslagsplasten, doften när spelets nytryckthet sprider sig i rummet och ljudet av brickor och markörer som landar i splitternya zippy-påsar bildar en symfoni som inte ens Beethoven, Mozart och Vivaldi hade kunnat komponera tillsammans. Självklart ackompanjeras detta av en kopp nybryggt kaffe, en skön sittplats och, om årstiden tillåter, en gosig, sprakande brasa.

En del av mina vänner tycks ha en mer praktisk inställning till spelöppnandet; det är liksom något som måste stökas över för att man ska komma åt själva spelandet. När jag ser någon av dem puncha spel fort och osystematiskt, kasta runt tomma brickramar och behandla regelhäftet respektlöst ryser jag inombords. Vilket slöseri med mys och kärlek! För någon vecka sedan kommenterade jag ett sådant helgerån lite försiktigt och fick kort och gott svaret: ”Jag förstår dig, men jag håller inte med”.  Ett annat skräckexempel är Herr Baguette som bara en vecka efter att han hade lagt vantarna på Imperial hade lyckats riva sönder ett av spelkartongens hörn (förmodligen hade han suttit på reglerna också). Och det bekom inte ens karln!

Ja, jag vet att jag är lite sjuk. Men någonstans, långt inne i era hjärtan, inser ni kanske också att mitt sätt att se på saken är bra för världen. Jag suger ju verkligen ut varje nanogram njutning som går att få av mina inköp och på så sätt skjuts nästa köp upp en tid, vilket är hur bra som helst för miljön! Det här är så klart ett sätt för min vridna hjärna att motivera och normalisera mitt beteende, men låt mig då dra följande skräckexempel:

Min pappa, vi kan kalla honom Tejp-Rolle, är materialist på ett helt annat sätt. Han samlar på filmer och klickar hem ett antal varje vecka som han sedan, utan att ens skänka dem en särskild tanke, sorterar in i sin filmhylla med plasten kvar. Han handlar dessutom filmer som han egentligen inte vill ha, vissa köp baseras istället helt och hållet på att det var billigt. Vilket sätt är då bäst, mitt sjuka eller hans megasjuka? Va, va va?

Men nu har vi visst kommit ifrån ämnet lite här, åter till öppnandet av mina kära brädspel. Tänk er då den ideala situation som jag målade upp i början av texten och addera en 2-årig Meeple till mixen. Ni vet en sån där som vill pilla på allt, oredar organiserade situationer, envisas med att packa upp saker som man nyss har packat ner och dessutom ständigt hotar att Fläska på® allt det goda kaffet. Då blir det stökigt, rörigt och alldeles… alldeles underbart.

Vilket kantigt men kärleksfullt föräldrahjärta kan liksom säga nej när hon, så fort hon får syn på ett spel, släpper allt hon har för händer (iPad inkluderat!) och vill ”spela”? Inte mitt i alla fall. Klart att vi ska spela! När hon sedan glädjestrålande drar av plasten, pillar med komponenter, punchar brickor och sorterar dem in och ut ur påsar inser man att jo, trots en del mindre goda egenskaper (hon kan vråla) så är hon nog min ändå.

Så nu för tiden är Meepeln en viktig ingrediens i mitt religiösa spelöppnande. Det är till och med så att jag har öppnat ett antal spel utan kaffe! Ni som känner mig vet att det är ett helgerån utan dess like, så något har verkligen hänt här. Faktum är att det har gått så långt att jag till och med undviker att öppna några spel när hon inte är med. Hon ska väl inte behöva missa spelandet bara för att hon sover middag!?

Mitt i allt detta när jag naturligtvis ett hopp om att ”spelandet” ska övergå till spelande vad det lider. Jag kan inte tänka mig en bättre pappa- och dottersysselsättning än att sitta och spela spel tillsammans och förhoppningen är så klart att Meepeln, utan att veta om det just nu, går omkring och hoppas på samma sak. Vi kan väl i alla fall säga som så att chansen/risken att det dyker upp fler barnspelsrecensioner på Spelglädje de närmaste åren inte har minskat… <3