Hur är det att spela brädspel med Martin, mannen som driver denna blogg? Hur är det att slå sig ner mittemot hans blonda tonårslugg, stirra in i de blå bebisögonen, och försöka föra ett vuxet samtal med hans päronformade huvud?
Länge har Martin velat att jag skriver ett inlägg om detta ämne. Varför? Jag vet inte. Allt jag kan säga är att hans önskemål påminner om storyn i filmen Bullworth från 1998 — där en politiker beställer ett lönnmord på sig själv. Martin vet nämligen mycket väl att jag tänker vässa min penna och hugga den rakt genom hans hjärta. Han är typen som välkomnar en sådan behandling.
Bakgrunden till Martins önskan att utsättas för ett karaktärsmord medelst min penna får dock förbli dunkel; jag tänker inte spekulera i den. Istället slänger jag på mig mina ninjakläder och beger mig ut i bloggmörkret för att göra som han vill.
Inledningsvis måste jag tyvärr sänka hela mitt projekt genom att hylla Martin. Ja, ni läste rätt: hylla honom. Det är beklagligt, men hedern kräver det. Martin är nämligen ytterst trevlig, engagerad, och skötsam. När jag vet att spel med Martin är på gång, då vet jag att jag har en gemytlig stund framför mig. Han kommer att ha preppat allt som behöver preppas: Hans kalender är tom. Han har en plan för kaffet. Kanske har han till och med borstat tänderna. Om det är ett helt nytt spel som står på schemat, då har han läst reglerna och med all sannolikhet även tryckt ut alla markörer och lagt dem i passande små påsar. Om spelet dessutom ska spelas hemma hos honom, då kan man vänta sig att spelet redan är framställt när man kommer. Allting sköts, med andra ord, exemplariskt.
När spelet väl är igång kommer han inte att sitta och pilla med sin mobiltelefon. Ej heller skulle han någonsin få för sig att ha igång en fotbollsmatch i bakgrunden. När han spelar, då är det fokus på spelet. Matchen kan han spela in och titta på senare. Tänk om alla andra hade vett nog att bete sig så?
Vidare är Martin väldigt öppen för olika spelupplevelser. Om han har en favoritgenre så är det inte någonting han visar; han är till synes lika beredd att kasta sig in i ett löjligt partyspel som i ett tungt strategispel. Och när han säger att han kan tänka sig att spela vad som helst, då menar han det verkligen — till skillnad från många andra sällskapsspelare, som säger att de kan tänka sig allt möjligt, men sedan snabbt skjuter ner alla konkreta förslag.
Kort sagt: Många av de småsaker bland brädspelare som jag irriterar mig på är obefintliga när det kommer till den gode Martin. Han är alltför rutinerad. En van brädspelare. Ett proffs. Ni som i skrivande stund har läst denna blogg i flera år kan alltså dra en lättnadens suck: den recensent ni har litat på vet vad han gör. Och det är därför jag och så många andra vill spela med honom.
Vid det här laget har jag förmodligen övertygat er, kära läsare, om att jag är fullt förmögen att ge en balanserad bild av Martin och hur det är att spela mot honom. Jag ber er ödmjukt att minnas detta under de kommande raderna.
Ni förstår, det är inte enbart en dans på rosor att spela mot honom. När han ska förklara nya regler sitter han med regelboken i hand, vilket är det AVGJORT tråkigaste tänkbara sättet att förklara hur ett spel ska spelas. Jag menar, vem vill titta på ett kockprogram på TV om kocken bara har näsan i en kokbok? Ingen. På samma vis bör regelförklararen ge blanka fan i att stirra i regelsamlingen. Var lite pedagogisk istället.
Vidare kan Martin få för sig att argumentera för de mest orimliga saker. Ett exempel gäller ett av hans favoritspel, Republic of Rome. Jag avskyr detta spel, efter att endast ha spelat det en enda gång. Martin menar att jag egentligen inte alls avskyr spelet; det är nämligen, resonerar han, ett spel som borde passa mig. Det heter då att jag ”bara råkade spela spelet vid fel tillfälle”.
Detta imbecilla argument biter givetvis inte på mig, som ni förstår. Gällande mina känslor har nämligen jag – och inte någon förvuxen, blond bebis – tolkningsföreträde. Om jag säger att jag avskyr någonting, då kan ingen annan påstå att jag inte känner så. Så tänker dock inte Martin. Och han ger sig inte: ”Du gillar egentligen spelet,” upprepar han, som om det absurda påståendet blir mer sant om han säger det igen. Vid det laget blir jag oftast förbannad och förklarar att mina attityder är mina attityder är mina attityder. Men han vill alltså inte lyssna på det örat.
Ni förstår, Martin är nämligen sådan att om han en gång har bestämt sig för någonting, då håller han sig till det. Han själv skulle förmodligen säga att det rör sig om något slags principfasthet, medan alla andra snarare skulle beskriva det som en enerverande, åsneliknande envishet. Detta yttrar sig även i spel: har han bestämt sig för något, då kommer han att följa den linjen om det så innebär hans, och alla andras, bleka död. Han kan mycket väl tänka sig att straffa en annan spelare bara för att visa dem att de nyss gjorde ett dåligt drag.
Ett annat problem jag har med karln är att han inte greppar det här med tempo. Han och Herr Baguette kan, mitt under en pågående slutstrid (såsom när vi spelade Gloomhaven), ägna sig åt utdragna regeldiskussioner. Vid det laget har jag, som ärligt talat inte bryr mig fullt lika mycket om reglerna, mest fokus på att vi ska komma vidare, att det ska hända något i spelet. Men vi kommer ingenvart. Ty Martin och Herr Baguette har snurrat ner sig i en ond spiral av hårklyverier. Så jag får ofta helt enkelt nöja mig med att känna frustrationens blomma slå ut inne i mitt bröst.
Slutomdöme: alla basfärdigheter är på plats, men vissa justeringar krävs innan Martin får fem tärningar av fem möjliga.
