Speltyp: familjespel, samarbetsspel Antal spelare: 1-4 Speltid: 15-45 min Ålder: 12+ år Tillverkare: Venneröd Förlag MicroMacro: Crime City på Boardgamegeek
När jag gick i första klass läste fröken boken Ett fall för Nalle för oss. Den handlade om en nallebjörn som startade en egen deckarbyrå där han lyckades med precis allt utan att egentligen lyckas med någonting alls. Det gick bra oavsett, helt enkelt. Lika bra gick det inte för deckarbyrån som jag och en vän bestämde oss för att starta i samband med bokläsandet. Det grövsta brott vi utredde (och bevittnade!) var när någon körde motorcykel på CYKELVÄGEN. Detta fruktansvärda brott ledde till flera dagars resultatlösa spaningar medelst förstoringsglas, deckarväskor och cyklar med smatter i ekrarna. Jag hade även en piratpistol laddad med knallskott om utifall vi skulle tvingas konfrontera motorcykelskurken. För oss gick det inte bra oavsett, kan man säga.
Men nu, sisådär 32 år senare är revanschens timme slagen, för nu har jag spelat MicroMacro: Crime City och dominerat deckarbranschen! Med förstoringsglaset i högsta hugg löste jag (och Björn) fall efter fall. Försmådda fruar, äkta män och annat löst folk är så satta bakom lås och bom att Crime City nu kan återgå till lugnt småstadsslummer. Undrar du vad jag dillar om? Låt mig förklara.
MicroMacro: Crime City är ett detektivspel som går ut på att lösa något (eller alla!) av spelets 16 medföljande fall. Skådeplatsen för utredandet är en enorm svartvit karta där Crime Citys myller åskådliggörs från ovan. Titta bara på bilden nedan, nästan 1 kvadratmeter sånt där får man, är det inte fantastiskt så säg? Fallen kommer i form av ett antal kort vars framsidor har frågor medan baksidorna visar svaren på nämnda frågor. Själva lösandet går således till så att man väljer ett fall man vill lösa, tar korthögen och läser introduktionen och den första frågan. Det kan exempelvis se ut så här (taget rakt ur luften och utan spoilers):
Herr Padda är en inbiten padelspelare. Han bor i stadens nordöstra del. Just denna dag tog Herr Padda bilen och åkte till PadelCentrum som ligger någonstans mellan Björksäter och Aldos garnaffär. Konstigt nog kom han inte till sin bokade tid som planerat. VAR LIGGER PADELCENTRUM?
En viktig egenskap hos stadskartan i MicroMacro: Crime City är att precis allting pågår och händer samtidigt. I ovanstående exempel kan vi alltså hitta Herr Padda avbildad när han åker hemifrån, hur hans bil kör på väg till PadelCentrum och eventuellt, men mycket troligt, också hur Herr Padda ligger död bakom Pastorellis pastavagn. Varje kortfråga ska besvaras med en specifik scen på kartan, så när vi har lokaliserat Padelcentrum får vi titta på kortets baksida för att ledas vidare i fallet med en ny fråga. Så där håller man på tills man har löst mysteriet och då tar man sig förslagsvis an ett nytt fall, för det vill man.
För att direkt knyta an till det jag skrev ovanför bilden: man tar ett nytt fall när man är färdig med ett gammalt. Jag och Björn spelade hela MicroMacro: Crime City på en dag och i en sittning. Aldrig i Spelglädjes historia har ett spel avverkats i ett sådant furiöst och rasande tempo, men så hade vi också otroligt roligt. Crime City är så fylld av intriger, roliga detaljer och liv att vi helt enkelt inte kunde sluta spionera på invånarna. Trots att de är så små känns det som att vartenda avbildad figur har ett eget litet liv som pågår. Med distinkta utseenden och förvånansvärt mycket detaljer råder det aldrig några tvivel om vem som är vem och om denne någon är ledsen, arg eller glad. De liksom lever!
(Faktum är att jag, just i detta nu, har enormt svårt att koncentrera mig på att skriva recension. Bilden ovan suger in mig. Så många detaljer, så många små och stora händelser. Måste… titta… lite… till.)
När sedan fallen är så välskrivna och underfundiga som de är så kommer staden än mer till liv. Vid ett tillfälle var vi besvikna på uppdragsdesignen, annars var det gapskratt, stön och glada aha-rop som målade ljudbilden i rummet. En sak som är viktig att nämna här är att även om MicroMacro: Crime City ser gulligt ut så är det ett utmärkt exempel på hur skenet kan bedra. Rent spelmekaniskt är det här ett spel som skulle fungera ganska långt ner i åldrarna, men berättelserna är långt ifrån barnvänliga. Jag ska undvika att spoila detaljer, men Crime City är mer Rissne än Ankeborg, om man säger så.
De medföljande uppdragen är märkta och sorterade efter svårighetsgrad så om man följer den ordningen blir detektivarbetet lagom mycket klurigare efter hand. Aldrig kände vi oss överväldigade eller att steget från fall till fall var för stort. Jag skulle verkligen rekommendera att spela i angiven ordning för förutom att man blir bättre och bättre på att förstå och räkna ut hur fallen i MicroMacro: Crime City är uppbyggda så blir man också mer hemma och bekväm med staden och kartan. Jag och Björn hade definitivt fördel av att vi hade suttit och stirrat på kartan halva dagen när vi gav oss på spelets hårdaste nöt. Sen hände det vid ett tillfälle att vi kunde räkna ut hur ett fall skulle sluta i förväg på grund av vår goda lokalkännedom, vilket var synd, men det känns i princip oundvikligt eftersom spelet går ut på att söka olika detaljer i en och samma bild.
Produktionsmässigt finns det väl egentligen bara en sak att gnälla lite på och det är själva kartan. Eftersom den är så stor består den av ett jättepapper som är vikt åt alla håll och kanter och här måste det sättas frågetecken för hur många upp- och nedvik den orkar. Saknar spelarna dessutom turistkartevikningsskills (SAOL 2022) blir slitaget garanterat ännu större. Jag förstår att vikt papper kanske var den enda rimliga lösningen med tanke på kartans storlek, men det är inte utan att det skulle känns väldigt tråkigt om det blev hål i någon av Crime Citys skarvar. Och tänk om någon detalj skulle försvinna? Övrig produktion är för övrigt finfin. Både förstoringsglas, kort och de söta små kuverten att förvara fallen i uppfyller sina syften perfekt.
Hur många detektiver kan man då vara samtidigt? Spelet anger fyra och rent teoretiskt skulle man väl kunna vara så många som en slumpmässigt vald corona-restriktion tillåter, men sanningen är nog snarare att man inte bör vara fler än två. Frugan var med och spelade en stund och på tre spelare blev det väldigt trångt och svårt att undersöka kartan. Jag kan också tillägga att det gör väldigt ont att dunka sitt huvud hårt i andras huvuden. Att sådant sker är så klart ett fantastiskt betyg till själva spelets förmåga att frambringa entusiasm, men samtidigt ett tecken på att någon kanske borde gå och göra något annat. På tal om entusiasm så frambringade kartan ett sådant målerisug hos Frugan att jag fick använda min lite stränga röst när jag slog fast att spelet inte skulle målas (fast jag ville egentligen också måla).
Slutligen måste det också poängteras att när man har klarat alla MicroMacro: Crime Citys fall så är spelet slut. När man kan fallen så kan man fallen och så är det med det. Men, mina vänner, Men. Eller ja, här finns egentligen inga men. Om du någon gång har haft en egen deckarbyrå så är MicroMacro: Crime City en no-brainer, enligt mig. Det är engagerande, belönande och fantastiskt mysigt att leka med, ta chansen du också! Under tiden väntar och hoppas jag på 78 expansioner. Minst.
