Speltyp: kortspel, partyspel Antal spelare: 3-6 Speltid: 30-45 min Ålder: 10+ år Tillverkare: Pegasus Spiele Kyoto på Boardgamegeek
HOW DARE YOU!
Björns underläpp darrar när han uttalar orden. Han lutar sig oavbrutet fram och tillbaka på sin stol och gestikulerar vilt samtidigt som han fäster sin bläcksvarta, blixtrande blick på oss. Fast det hjälper så klart inte. Björn passar inte i fläta och har otrovärdigt mycket skägg. Dessutom är det roligare att räkna pengar än att krama träd och rädda koalor. Jorden? Ja, den gick så klart under.
Ungefär där har ni premissen för Kyoto, ett förhandlingsspel som handlar om miljökonferenser, pengar, lite plastpåsar och en gnutta om jordens undergång. För er som undrar heter spelet inte Kyoto för att japanerna är extra elaka miljöbovar utan för att det just i Kyoto, 1997, slöts en internationell överenskommelse om minskning av växthusgasutsläpp. Målet man kom överens om där skulle vara uppfyllt 2012 men… ja, sen kom man överens om att skjuta upp det till 2020. Och det var ju förra året… så… ja.
Nåväl. Deltagarna i Kyoto befinner sig alltså på en miljökonferens och premissen är enkel: de har samlats för att förhandla om hur de ska kunna rädda jorden så mycket som möjligt (samarbete) samtidigt som de själva försöker skaffa sig så mycket poäng som möjligt (inte samarbete). Med sig har de vars två personliga agendor, som exempelvis kan ange en viss sorts industri spelaren vill skydda, och en hand med 8-15 välståndskort beroende på spelarantal.
Manegen är därmed krattad och det är dags för den första talaren att göra entré. Denne tar två projektkort, väljer ett av dem och presenterar innehållet för övriga deltagare. Det kan exempelvis, som på bilden nedan, handla om att minska avsmältningen av polarisar och att det därför behövs 4.000.000 pengar och en liten utsläppsminskning på 200 ton koldioxid. Låt förhandlingen börja, 90 sekunder från och med… nu!
Förhandlingen går till så att deltagarna helst inte bidrar till projektet genom att spela ut pengar och/eller välståndskort. Både korten och pengarna är nämligen värda poäng i slutet av spelet och då är det väl bäst om någon annan offrar sig? Fast vänta nu. Björn har verkat väldigt skyddande kring stålindustrin och om jag spelar ut ett välståndskort som angriper den kanske han vill ge mig lite kosing under bordet för att jag ska dra tillbaka mitt kort? På så sätt verkar ju jag vara helhyvens samtidigt som jag roffar åt mig extra pengar och dessutom får jag ju behålla kortet!
Ja, ni läste rätt. Man får mutas. Man får också käbbla, kniva och bete sig allmänt jävligt. Allt till gagn för sig själv, men gärna med att ansiktsuttryck som säger att man gör det för allas bästa. Samtidigt deltar alla i ett 90 sekunders chicken race om hur lite man törs bidra till varje projekt utan att det misslyckas. För misslyckas vill ju ingen, det skulle ju skada jorden som vi alla har ansvar för. Fast… om man bara skadar den lite kanske det inte gör något?
Själva jorden representeras i Kyoto av den lilla spelplanen som syns nedan. På den finns djur-, termometer- och molnbrickor som representerar olika sätt som jorden kan skadas på. På kortet med polarisarna innebär ett misslyckat projekt att en termometerbricka ska vändas upp, men också att en hemlig effekt (som endast talaren i förhandlingen känner till) i form av ytterligare en termometerbricka och en molnbricka ska vändas. Lägg därtill att vissa av brickorna har symboler som innebär att ännu fler brickor ska vändas upp så förstår du att jordförstörandet kan eskalera väldigt fort (hej 2022).
Kyoto kan ta slut på två sätt:
- Korthögen med projekt tar slut och då vinner den som har samlat flest poäng via pengar, välståndskort och agendor.
- Alla djur-, termometer-, och/eller molnbrickor har vänts upp och jorden går därmed under. I detta fall utses den spelare med flest poäng till syndabock och istället vinner den med näst flest poäng.
Vi har nu kommit till delen av recensionen där jag ska berätta vad jag tycker om Kyoto, men eftersom jag lägger tid och plats på att skriva de här nonsensraderna så kanske du anar att jag befinner mig i någon form av trångmål. För ärligt talat, jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Kyoto. Mitt intryck är att svängningarna nog är ganska stora och att det lika lätt kan vara en fullträff som en fullständig flopp. En bra utgångspunkt när man ska göra något brukar i alla fall vara att börja, så jag börjar väl med det jag gillar och så ser vi var vi hamnar.
Till att börja med uppskattar jag den politiska pekpinnen och satiren i Kyoto. Vi befinner oss på en miljökonferens där vi i första hand vill försvara våra egna intressen och bara i andra hand värnar planeten, precis som i alla fall jag tänker mig att det går till på riktigt. Det är bara champagnen och stripporna (av alla könen!) som saknas. Välståndskorten är fulla av produkter vi känner igen från vår vardag och är man på det humöret går det bra att rannsaka sig själv över den mängd snabbmat, tv-spel och kosmetika man konsumerar. Träffsäkert!
Jag tycker också att förhandlingsmomentet är väldigt roligt. 90 sekunder är en precis lagom tid att muta, munhuggas och manifestera sin egen förträfflighet. Agendakorten skapar en spänning som gör att man aldrig kan känna sig helt säker på vad som är vad och en ointresserad förhandlare kan plötsligt bli otroligt engagerad när ett visst välståndskort spelas ut. Konsekvenserna och dess eventuella följdkonsekvenser för jordklotet är också bra, för det gör att spelarna aldrig kan känna sig säkra på att det är ofarligt att misslyckas med ett projekt. Jorden kan kort och gott gå under nästan hur fort som helst…
…men bryr jag mig egentligen? Och här menar jag att ett av Kyotos stora problem finns. Det är aldrig en så ödesmättad stämning som det borde vara när jorden står på randen till sin undergång och trots att det kan vara skillnaden mellan vinst och förlust för en själv så tycker jag aldrig att det blir riktigt spännande. Ligger man under utan chans att komma ikapp kan det till och med vara strategiskt rätt att bara låta allt fallera och hoppas att en eller flera spelare slås ut på det viset. Även om jag verkligen gillar själva mekanismen där den med mest flest poäng plötsligt förvandlas till förlorare så blir det bara väldigt, väldigt märkligt rent tematiskt, vilket i sin tur är väldigt, väldigt synd eftersom Kyotos stora styrka fram tills dess är just temat.
Och där har vi nog kärnan till min osäkerhet. Är Kyoto en träffsäker och rolig pik till kapitalism och verkningslösa miljöavtal eller är det ett rätt alldagligt förhandlingsspel med en samarbetsdel som inte riktigt fungerar och engagerar? Jag lutar faktiskt mest åt det senare för när jag tänker efter hittar jag inte riktigt någon anledning att spela igen. Vill jag ha politisk satir spelar jag hellre Swärje eller Världsregeringen, mekanismen där ledaren slås ut finns i Council of Blackthorn och episk, stressig och rolig förhandling kan jag hitta i både I´m the boss och Genoa. Kyoto har liksom ingen uppsida på något av nämnda spel och då blir dess existens mest… slöseri med jordens resurser.
Nu låter det här som en jättesågning, vilket jag vill vara tydlig med att det inte är. Kyoto är ett helt okej och stundtals väldigt roligt spel, men för mig personligen faller jorden ganska platt eftersom jag har tillgång till alla spelen jag nyss nämnde. En tröst i sammanhanget är i alla fall att den här recensionen skrevs på en dator driven av miljövänliga hamstrar i hjul. De får nästan ingen mat heller så koldioxidutsläppen är minimala. Glöm vindkraft och sånt, hamstrar är framtiden. Håller du inte med?
HOW DARE YOU!