Välkommen till Del 2 av rapporten från SPIEL21! Har du inte läst del 1 så hittar du den här.
Jag gick ut stenhårt direkt och köpte… ingenting. Jag fattade nada, kände inte igen mig själv och blev allvarligt orolig för min mentala hälsa. Alla dessa nya spel och så hade jag plötsligt drabbats av köpkramp? Den för(s)lösande faktorn blev till slut Tim Fowers. Han är en amerikansk spelutvecklare, som hade fuskat sig in via England, och som bland annat ligger bakom Burgle Bros. Just Burgle Bros kommer till bords en hel del hemma hos mig och därför hade jag siktat in mig på ett gäng fräcka figurer som ersätter de klistermärkesbeklädda motsvarigheterna i spelet. Vem behöver inte fler figurer att måla liksom? Hälsningar en som har hållit på med Lord of the Rings: Journeys in Middle Earth i två år nu. Hur som helst blev jag själaglad när jag lyckades köpa på mig ett av de allra sista figurpaketen. Inspirationen var tillbaka, handlandet kunde börja.
Jag fortsatte med att spontanköpa Cotton Club 1923, ett spel som handlar om att bedriva nattklubb under förbudstiden i USA. Spelet är vackert illustrerat och fyllt av mängder av riktiga personer vars historier finns återberättade i regelhäftet. Trots min återupptäckta köplust krävdes en rätt rejäl inre övertalningskampanj, men temat, de historiska personerna och det faktum att konstnären fanns på plats för att signera och måla lite på mitt spel knuffade mig över kanten. Just att träffa personer bakom spelen är förresten en av de absolut roligaste sakerna med att besöka SPIEL. Att bära med sig personliga utgåvor av spel hem är vackert på ett sätt jag inte tänker ge mig på att förklara. Antingen känner man vad jag menar, eller så gillar man andra saker helt enkelt. Cotton Club 1923 kom förresten till bords redan samma kväll och jag tyckte att det gav gott om mersmak.
Nu hade jag kommit igång ordentligt och bestämde mig därför för att knyta fast en heliumhjärtballong från MicroMacro: Crimecity i Herr Baguette. Ni anar inte hur mycket lättare det var att hålla koll på honom. Tack för hjälpen Pegasus Spiele!
Glad i hågen fortsatte jag med att köpa på mig Furnace. Här handlar det om att köpa på sig fabriker genom budgivning och sedan få dem att omvandla kol och stål till så mycket pengar som möjligt. Det är rappt, lätt att lära och dessutom sålde de ju en finfin neoprenspelplan i montern. Generellt är jag inte jätteförtjust i just neoprenattiraljer, men eftersom spelet i grunden inte har någon spelplan överhuvudtaget blev den ett tjusigt komplement till ett redan supervackert spel. Jag tror förresten att du kan vänta dig en recension på Furnace inom kort. Vad sägs om den 13 november?
Nästa spel på listan blev Kids Chronicles: Quest for the Moonstones (Boardgamegeek). Det köpte jag speciellt med tanke på jul och min snart 6-åriga Meeple. Det är en vidareutveckling av supersuccén Chronicles of Crime, där en eller flera detektiver hjälps åt att lösa kluriga brott med hjälp av kort, QR-koder och en mobilapp. Kids Chronicles: Quest for the Moonstones är enligt de uppgifter jag fick på SPIEL21 mer inriktat på äventyr och saga än deduktion och jag tror att det kan bli riktigt mysiga stunder med den brädspelsfantast jag försöker odla fram här hemma.
Avslutningsvis köpte jag även Picture Perfect, men det gills knappt. I montern hade de bara den tyska utgåvan och eftersom jag absolut inte, inte under några som helst omständigheter faktiskt, var sugen på att köpa den fick jag förhandsboka den engelska varianten till ett rabatterat pris. Var de engelska Picture Perfect fanns? På ett containerlager i Kina så klart. Spelet är ett mysigt, men smågalet, deduktions- och pusselspel som går ut på att arrangera det perfekta fotografiet utifrån en mängd karaktärers preferenser gällande placering och sällskap. Perfekt att plocka fram en tisdag när min spelgrupp Vardagsvägrarna träffas och dricker kaffe!
Sen var jag färdig tyckte jag. Allt som återstod var att utnyttja den jättesmidiga fraktlösningen som SPIEL21 tillhandahöll. Både dumdristigt och rutinerat höll jag dock på själva skickandet in i det sista utifall nya nödvändigheter skulle framträda, och därmed bestod lördagen av ett ganska plågsamt och snedkroppsvridet kånkande på alla mina spel medelst tygkasse. Som tur var blev jag rikligt belönad när jag snubblade över Nanty Narking, ett spel som jag hade tittat en hel del på redan för två år sedan på SPIEL19, men då i en utgåva så full av plast att det kostade som en mindre swimmingpool. Denna nya version var njutbart fri från fossil och dessutom mycket vackrare i papp.
Sen satte jag stopp. Någon måtta får det ju liksom vara, tänkte jag och sprintade mot fraktmontern. I farten lyckades Herr Baguette både köpa och skicka med en tysk utgåva av Blitzkrieg! (Boardgamegeek), vars tyska titel tydligen inte var tillräckligt tysk (eller kanske lite för historiskt belastad) så på tyska heter Blitzkrieg! istället Weltkrieg!. Jag måste erkänna att jag fascineras lite i smyg över tyskarnas ambition att förtyska allt samtidigt som jag har väldigt roligt åt att inte ens en tysk speltitel var tillräckligt bra för att behålla.
Medan sedlarna lämnade mina fickor höll jag givetvis utkik efter kändisar, vilket visade sig vara knepigt av flera skäl. 1) Det var alltid minst ett munskydd i vägen och 2) jag upplevde inte att det var jättemånga där (eller så var de där allihop men missades av skäl 1)). Jag lyckades i alla fall identifiera Paul Grogan på så vis att han började prata precis bredvid mig. Samtidigt konstaterade jag att han bar (läs?)glasögon och var rutinerad nog att ta av sig skorna när han var på speldemonstration. Som bonus lärde jag mig reglerna till 3,48 Vital Lacerda-spel bara genom att höra hans röst. Som du kan se på bilden nedan så var han förresten också noga med att ange hela sitt namn så att ingen skulle missa att han var där. Undrar om han hade gjort samma sak med ett sämre resultat? Jag får fråga honom någon gång.
Avslutningsvis, lite ris och ros!
Årets ros vill jag ge till Essen-kvällarna. Efter ett par års SPIEL-mässande upptäcker jag mer och mer hur viktiga de är och hur mycket av SPIEL som faktiskt sker på kvällstid. Glädjen att sätta sig i en hotellrestaurang tillsammans med likasinnade från hela världen och spela spel, prata om dagens händelser och bara må gott är enorm. Mässan liksom fortsätter när dagens inköp kommer till bords och det är inte ovanligt att under korta stunder få publik vid bordet. Kärleken till spelen för oss alla samman!
Årets ris går till tyskarnas envisa motstånd till kortköp. Trots att exempelvis restauranger tar emot kortbetalning tycks ingen egentligen veta hur det fungerar. Vid ett tillfälle blev mitt kortköp nekat inte mindre än fem gånger trots att jag kontrollerade saldo i internetbanken och att servitrisen i panik bytte terminal. När jag slutligen frågade vad det stod på kvittot maskinen spottade ur sig berättade hon att det stod att jag hade slagit in fel kod. Till saken hör att jag hade blippat mitt kort och därmed inte ens krävts på någon kod. Ridå. Tack för informationen. Nåväl, jag slapp i alla fall att diska.
Som bonus vill jag också dela ut årets tistel till servitören i baren/spelrummet på Ghotel. Maken till kort och bastant översittare i serviceyrke får man leta efter. Jag ångrar att jag brydde mig om att hämta ut dryck för mina 8 Euro, det hade känts bättre att bara vaska pengarna.
Och ja, boende är redan bokat till nästa år (INTE på Ghotel). Väntan på SPIEL22 har börjat!
