Speltyp: strategispel Antal spelare: 2-4 Speltid: 30-60 min Ålder: 12+ år Tillverkare: Arcane Wonders Länk till Furnace på Boardgamegeek
Ett av spelen jag köpte på SPIEL21 i Essen var Furnace. Det var en chansning, det ska jag villigt erkänna. Både före och efter min demospelning visade min panna djupa veck och jag tror också att Herr Baguette blev lite frustrerad över min velighet. Samtidigt behövde vi ju något att spela på kvällen och varför då inte bara slå till? Avsaknaden av konkreta anledningar till återhållsamhet ledde till köp och jag kände mig… nöjd. Om chansningen gick hem? Jag… tror inte det.
I Furnace är spelarna 1800-talskapitalister som ska försöka tjäna så mycket pengar som möjligt. Detta gör de genom att investera i fabriker i syfte att bygga en väloljad motor där olja, kol och stål omvandlas fram och tillbaka för att slutligen spotta ur sig den hett eftertraktade kosingen. Den kapitalist som har den största förmögenheten efter fyra rundor koras till segrare. ”Bara fyra rundor?” säger du kanske då. Ja, så sa i alla fall jag första gången jag spelade. Snart gick det dock upp för mig att varken jag, mina medspelare eller spelet hade mått bra av att hålla på längre. Låt mig återkomma till det!
Furnace spelas i två faser, auktionsfasen, där kapitalisterna köper sina fabriker, och produktionsfasen, där fabrikerna får göra sin grej. Här vill jag direkt slå fast att auktionsfasen är helt underbar. I början av varje runda läggs 6-8 (beroende på antal spelare) fabrikskort upp till allas beskådan. Bud lägges med markörer, numrerade från 1-4, och den som har lagt det högsta budet på varje kort blir lycklig och stolt ägare till det. Eller, blev hen verkligen så lycklig och stolt som man kunde förvänta sig? Kanske inte min vän, för här finns en strategitwist som heter mys!
För att förklara behöver vi undersöka varje fabrikskort lite närmare. Förutom den utomordentligt vackra bilden så har varje kort främst två viktigheter. Symbolerna nedtill berättar om vad byggnaden kan göra när man äger den, medan symbolen i ovankant enbart har med auktionsfasen att göra. Det är nämligen så att om jag har bjudit 3 för nedanstående fabrikskort och Björn bjuder över mig med sin 4:a kompenseras jag i slutet av fasen med att 3 gånger, lika många som jag bjöd, få omvandla stål till olja. Likaså kompenseras Herr Baguette med att få göra samma sak 2 gånger eftersom hans 2:a också ligger på kortet.
Du förstår själv, här handlar det alltså inte alltid om att brassa på och bjuda högt på det man vill ha utan minst lika mycket om att tjuv- och rackarspela sig till så mycket kompensation som möjligt. Till saken hör också att det inte är tillåtet att bjuda flera gånger på samma fabrik och att det heller aldrig får ligga två markörer med samma värde på ett kort. Denna cocktail av regler och mekanismer skapar en helt fantastisk budgivning där man egentligen aldrig kan vara säker på någons egentliga avsikter. Jag älskar det!
När auktionsfasen är över och alla har kompenserats och belönats(?) med sina nya fabrikskort är det dags att gå över till tillverkningsfasen. Nu handlar det ”bara” om att utnyttja sina kort och sina resurser på ett så effektivt sätt som möjligt. Varje kort får användas endast en gång, måste göras uppifrån och ned om det finns flera effekter och det går heller inte att hoppa mellan kort för att effektivisera; ett kort i taget är det som gäller. ”Kol blir till stål, stål blir till olja och oljan stoppar jag sedan in där för att få pengar. Eller vänta nu, om jag först stoppar in mitt stål här så kan jag uppgradera den här byggnaden och därefter göra olja.” Du kanske lade märke till ordet ”uppgradera” i föregående mening? Japp, man kan också uppgradera sina fabriker för att göra dem effektivare och man låser då upp den allra nedersta raden på varje kort.
Tillverkningsfasen görs simultant och utan interaktion spelarna emellan och för mig kommer den inte alls upp i samma höjder som auktionsfasen, vilket tyvärr smetar av sig på Furnace som helhet. Trots att det erbjuds ett tillfredsställande motorbygge tilltalas jag inte alls så mycket som jag trodde att jag skulle göra och till en början förstod jag ärligt talat inte varför. Men så ville det sig inte bättre än att jag satte mig med några vänner och spelade Dice Hospital, ett spel med liknande motorbyggande, och plötsligt slog det mig vad Furnace saknade: tema.
Missförstå mig rätt här. Furnace har absolut ett tema (som jag älskar) och designern har gjort sitt allra bästa för att det ska skina igenom. Fabrikskorten är vackra som tavlor och resurserna har lämpliga färger och former men när jag sätter mig ned med min nybyggda fabriksmotor så känner jag exakt ingenting; jag känner inte mig som en kapitalist, jag känner inte att jag tillverkar stål och jag känner ingenting när jag infogar en nyköpt fabrik i mitt imperium. Allt jag gör är att växla kuber mot andra kuber och om allt går som det ska kan jag växla till mig pengar när jag är klar. Det känns… dött på något sätt.
Med det sagt finns det ändå en hel del gott att hämta i Furnace. De lätta reglerna och mängden strategi på så kort speltid gör att det nästan alltid finns tid att plocka fram det även när tiden är knapp. Jag vill dock höja en liten varningsflagg här (också). Väljer man att spela Furnace på sättet där man sitter och beräknar precis allt in i minsta detalj så kommer speltiden att öka markant. Min erfarenhet säger också att om man spelar på det viset så försvinner temat ännu mer i någon sorts matematisk formel och dessutom riskerar snabbare fabrikörer att drabbas av ohälsosamma mängder downtime. I Furnace är det bäst att räkna lagom, tycker jag.
Vill man krydda tillställningen lite, och det vill man nog efter några partier, så kan man tilldela spelarna specialförmågor såsom att någon får en extra budgivningsmarkör eller kompenseras högre vid budgivning. Det går också att spela en produktionskedjevariant där lagt fabrikskort ligger och spelarna alltid måste göra sin produktionsfas från vänster till höger.
Undrar du förresten fortfarande varför man inte vill spela fler än fyra rundor? Jag tror att det har framgått, men vid det laget är din fabriksmotor så pass stor att överblicken är på väg att försvinna. Redan runda fyra upplevde jag något som liknade begynnande analysparalys och fler byggnader och transaktioner hade helt enkelt blivit för mycket.
Så. Vad tycker jag egentligen? Här finns saker jag älskar men också saker som jag helst hade varit utan och ju mer jag skriver, tänker och analyserar desto säkrare blir jag. Furnace är otroligt vackert, temat tilltalar, och auktionerna är briljanta men ändå… når det inte ända fram för mig. Känslan av att vara 1800-talskapitalist kommer liksom aldrig och hur mycket jag än försöker lura mig själv så förblir jag en sliten 2000-talsmjukisbyxa som sitter och flyttar kuber hit och dit. Samtidigt är jag säker på att många kommer att tilltalas av enkelheten, mängden strategi och det tillfredsställande(?) fabriksmotorbygget som jag ändå är tror finns där någonstans. Det märkliga är att jag, just i detta nu, blev jättesugen på att spela men erfarenheten säger mig också att det suget kommer att försvinna någonstans i den första produktionsfasen. Nej, världen är helt enkelt för full av bra spel för att jag ska försöka tvinga mig till att gilla detta. Furnace hamnar i säljhögen men absolut inte utan att det gör lite ont. Det är så vackert och auktionerna är ju så roliga, men… nej.
Och just ja! Om du har lagt märke till den fina neoprenspelplanen på någon av bilderna i recensionen så kan det vara bra att veta att Furnace egentligen inte har någon spelplan. Jag köpte min i Essen eftersom jag tyckte att den förhöjde skönheten så mycket att jag villhövde den.
