Speltyp: familjespel, strategispel Antal spelare: 2-4 Speltid: 30-45 min Ålder: 8+ år Tillverkare: Next Move Games Länk till Azul - Stained glass of Sintra på Boardgamegeek
Välkommen till recensionen av Azul – Sintras befläckade glas! Förlåt, jag kunde inte låta bli. Ibland får jag för mig att fulöversätta engelska titlar till svenska och att det blir roligt då. Det blir det inte alltid. Så för formens och ordningens skull tar vi om det:
Välkommen till recensionen av Azul – Stained glass of Sintra! Kom in! Vi har kakor!
Fast, Azul – Stained glass of Sintra har inte kakor. Det har karameller. Hela lådan är full. I samband med själva locklyftandet, tillfället som många brädspelare brukar förknippa med lust att spela, blir man obönhörligen karamellsugen. Inte vilka karameller som helst heller. Nej, ni vet sådana där stenhårda tanddödare som man kan skära ihjäl sig på om de splittras? Såna är det. Det är bara det vita pulvret som saknas och ibland blir man förvånad över att de inte har klibbat ihop fullständigt när man plockar med dem. När jag tänker efter är det egentligen ganska sjukt att bli sugen på att äta grällt färgade plastbitar, men jag skyller på att min djurart är den enda på jorden som äter konstgjorda grejor.
Nåväl, där lämnar vi godistemat och går över till det riktiga. I Azul – Stained glass of Sintra ska man nämligen samla så många poäng man kan genom att bygga glasfönster. Varje spelare får en grundbricka, 8 fönsterbrickor och en glasmästarpjäs, sen är man redo att köra igång.
På sin tur har man två val:
- Att bygga på ett fönster
- Att flytta sin glasmästarpjäs
Kort sammanfattat kan man säga att man vill utnyttja alternativ 1 så ofta det bara går och för att göra det behöver man bege sig till marknaden. Där ligger de tillgängliga glasbitarna slumpmässigt placerade på cirklar och här börjar det blir finurligt, mina vänner. Man får/måste nämligen välja en av cirklarna, ta alla bitar av den färg man önskar och skjuta in de överblivna i mitten. Mitten blir då också en tillgänglig plats att plocka ifrån och där blir det, efterhand, ofta rejäla mängder likafärgade glasbitar att välja bland.
Bitarna man tar måste man sedan placera på samma rad på sitt bräde (se bild nedan), under eller till höger om sin glasmästarpjäs nuvarande placering. Pjäsen flyttas sedan till den rad man byggde på. Skulle man ha tagit fler glasbitar än man har plats till räknas dessa som tappade i golvet, vilket man får ta konsekvenserna av i form av minuspoäng vid spelets slut. Fattas bara förresten, man tappar faktiskt inte glas i golvet ostraffat.
När man har lyckats bygga en färdig rad är det dags att inkassera sköna poäng. Hur många man får baseras på om man har lyckats använda omgångens utvalda färg och hur många fönster till höger om det nyss färdigställda som byggts tidigare. Här gäller det alltså att smida illvilligt strategiska planer för att maximera poängutdelningen och sköter man sina fönster snyggt vill jag lova att det blir rejäla summor poäng att vältra sig i.
Följer man reglerna, och det gör man ju, så kommer glasmästarpjäsen (som på grund av oförlåtligt slarv inte finns med på bilden nedan) förr eller senare att vara placerad långt till höger på ens bräde och det är då det är dags att fundera över alternativ 2 ovan. Det innebär kort och gott att man sätter pjäsen längst till vänster och därmed har möjlighet att bygga glas i alla sina rader igen. Delen med att flytta sin glasmästarpjäs kan tyckas vara lite tråkig vid första anblick, men efter några partier förstår man att det finns en hel del härlig strategi att begrunda även där.
Är det då krångligt att bli en sådan däringa glasmästare i Sintra? Nej, det är det inte, Azul – Stained glass of Sintra är oerhört lätt att komma igång med. Något som däremot är lite krångligt är att vara bra. I alla fall om man är jag, för jag vinner inte. Men vad roligt jag har! Under de enkla reglerna döljer sig ett härligt och klurigt familjepussel som jag finner ren njutning i att förlora mig (men inte i) i. Hela tiden försöker jag hitta en balans i vad jag själv vill ha, vad motståndarna vill ha och ibland också vad motståndarna absolut inte vill ha. Skadeglada personer kommer här att finna fröjd i att kasta sten i andras glashus genom att försöka tvinga dem att plocka oanvändbara glasbitar med dyra minuspoäng som följd.
Det är härligt taktilt att flytta runt brickorna och låta dem slamra tillsammans och extra gosigt blir det när man har byggt klart ett fönster och får nöjet släppa ned allt i glasinsamlingen (dit använda brickor förpassas) med ett ljuvligt slammer. För er som var med på den tiden, tänk känslan i Super Mario Bros 1 när en bana klarats och återstående tid räknas om till poäng. När jag släpper bitar i Azul – Stained glass of Sintras glasinsamling fylls jag av en känsla att vara duktig, att ha lyckats och att vara lite speciell. I själva verket sitter jag givetvis iklädd mjukiskläder vid mitt bord, gör absolut ingenting av nytta och känner mig nöjd över att släppa onaturligt färgade fossilrester i en papplåda, men det är känslan som räknas! (och speciell kan ju ändå ingen förneka att jag är)
Variationen i Azul – Stained glass of Sintra är i det närmaste oändlig. Ordningen på fönstren man ska bygga är ny och slumpmässig varje parti, vilka glasbitar som hamnar på vilken marknadscirkel är slumpmässigt och dessutom finns det två olika varianter att dela ut extra poäng vid spelets slut på. Ingen runda blir helt enkelt den andra lik! Jag måste också höja mekanismen med glasmarknaden till skyarna. Det är alltid ett intressant ställningstagande när man ska välja glasbitar eftersom de man inte tar åker in i mitten och skapar intressanta möjligheter (eller illvilliga besvär) för personen som sitter efter i tur.
Sen finns det alltid spelare som kommer att ondgöra sig över slumpen när perfekta planer går i kras för att glasbitarna inte landade där de skulle och så vidare, men jag menar att om man känner spelet man ger sig in i så finns det inget att klaga på. Risk finnes för övrigt också att ådra sig onödigt många minuspoäng för att man kan bli tvungen att plocka de där 347 orangea bitarna som råkade bli kvar i mitten i slutet av rundan, men om man bara är lite uppmärksam kan man vara ganska säker på att slippa sådana olycksfall.
Och just ja, om du sitter och väljer mellan att köpa det första Azul och Azul – Stained glass of Sintra så ska du gå på Sintra alla dagar i veckan. Tycker jag, alltså. Här finns mer strategi, en gnutta mindre (o)tur och generellt känns det mer gediget. Och så är det ju så klart det godaste spelet jag någonsin har sett, bara en sån sak.
