Speltyp: kortspel, familjespel Antal spelare: 2 Speltid: 30 min Ålder: 10+ år Tillverkare: GameWorks Jaipur på Boardgamegeek
När det tipsas om spel för två personer nämns oftast Jaipur. Det är sant att det är ett spel för två personer, det är till och med det enda möjliga antalet deltagare. Men det betyder inte nödvändigtvis att det förtjänar sin eviga plats på alla dessa listor över tvåpersonsspel.
Jaipur är för all del en rätt så trevlig aktivitet för två personer att fördriva en halvtimme med. Jag menar, det är inte varje dag man tävlar om att vinna en maharadjas gunst. I Jaipur gör man det genom att handla med varor och samla på sig kameler. Skulle jag försöka mig på det i verkligheten skulle det gå ganska dåligt eftersom jag får ont i magen om jag äter en tikka masala som är för stark och när det gäller ekonomiska färdigheter är nog min starkaste sida att spendera pengar. På så sätt är det roligt att låtsas vara en framgångsrik indisk köpman en stund. Och ja, det är relativt lätt att vara framgångsrik i Jaipur. Slumpfaktorn är ganska hög och strategin inte alltför komplicerad.
Det är här skon klämmer för mig (och inte för att jag i fantasin iklätt mig ett par sidenskor smyckade med en sån där partytuta vid tårna, som man kan se i österländska sagor). Jaipur innehåller helt enkelt för lite variation och intressanta strategiska beslut för att jag ska roas av det i längden. Nåja, nog med gnäll nu. Jag är övertygad om att det finns många därute som inte är lika kräsna som jag i det här avseendet, utan mest bara vill ha roligt och tänka på juveler och kameler en stund.
Jaipur är ett kortspel där korten består av olika handelsvaror (kryddor, tyg, guld, silver och rubiner) samt kameler. Det är ett spel med högt tempo och konstant tävling mot motspelaren. Valmöjligheterna är i grunden enkla: man köper eller säljer kort. Köper gör man från marknaden, som består av fem uppåtvända kort. Att köpa ett kort är gratis (och ersätts från draghögen), men tar man mer än ett kort måste man ersätta dem med lika många från sin egen hand. När man säljer får man markörer med varierande vinst- och bonuspoäng.
Det finns förstås några små krux som gör att man får tänka till. Det lönar sig att vara snabb att sälja eftersom de översta markörerna är mest värda, samtidigt vill man gärna samla på sig många varor av samma sort för att få högre poäng. Men om man väntar för länge i sin iver att samla på sig fler billiga kryddor så kanske man ger sin motspelare möjlighet att plocka på sig massor av dyrbara diamanter. Man får heller inte avsluta sin tur med fler än sju kort på handen.
Kamelerna då? Den som har flest kameler i slutet av varje omgång får fem vinstpoäng. Att ta kamelkort är gratis, men man måste ta alla kameler som finns på marknaden. Det är en intressant balansakt: man vill gärna ha dem, men tar man många på en gång fylls marknaden på med okända kort – potentiellt skimrande ädelstenar som ens motspelare garanterat kommer att lägga sina giriga vantar på.
Spelet pågår under max tre omgångar, det gäller att vara först att vinna två omgångar. Pluspoäng för spänningen i att inte veta exakt hur länge spelet kommer att pågå.
I mitt tycke förtjänar inte riktigt Jaipur den stora uppmärksamhet det får på tvåpersonslistor, på bekostnad av spel som kan ha fler deltagare men som också funkar riktigt bra på två. I grund och botten är det dock ett mysigt litet bagatellartat spel, som även jag gillar i mindre doser.
