Speltyp: rollspel Antal spelare: 3-5 Speltid: 120 min Ålder: 14+ år Tillverkare: Bully Pulpit Games
Trogna läsare minns givetvis att jag, i september 2018, bloggade om rollspelet Fiasco, ”a game about powerful ambition and poor impulse control”. När jag skrev den texten hade jag ännu inte provat spelet i fråga, varför jag valde att kalla inlägget för ”en försmak” — en semi-pretentiös formulering som antydde att jag hoppades få smaska i mig huvudrätten inom kort.
Min aptit skulle dessvärre inte ge utdelning på ett tag. Ett bra tag. Ett så pass bra tag faktiskt att Bully Pulpit Games hann släppa en ny version av spelet: Fiasco 2nd Edition (alternativt Fiasco in a Box) — som jag mot slutet av 2021 äntligen fick uppleva.
Fiasco 2nd Edition är i grund och botten samma spel som klassiska Fiasco: spelet inleds med att deltagarna tillsammans skapar en ohållbar situation, vars konsekvenser (som oftast är blodiga, infantila, och kaotiska) de sedan agerar ut som en tragisk komedi i två akter. I varje akt får en spelare två scener som centreras kring hens karaktär. Spelaren kan välja att välja hur scenen ska se ut — eller överlåta den saken till de andra spelarna. Om hen överlåter det till de andra spelarna så får hen sedan själv bestämma om scenen går bra eller ej för sin karaktär. Väljer spelaren å andra sidan att beskriva scenen själv så får övriga spelare avgöra om karaktären lyckas med det vad hen försöker uppnå.
Fiasco är alltså ett rollspel, men inte på det sätt folk kanske tror. Här finns ingen spelledare, inga karaktärsblad, inga tärningsslag som avgör framgång. Och spelet är till sin natur nästan helt kampanjresistent: här finns inget utrymme för de stora episka svepen. Efter två timmar kring spelbordet har ens karaktärer förmodligen släpat sig fram till the bitter end, och sedan återser man dem aldrig igen.
Och tur är väl det. Hela poängen med spelet är att trassla till allting. Att se någon gräva en grop åt någon annan, men ramla ned i den själv, och sedan kravla sig upp, blodig och eländig, bara för att slitas i stycken av en förrymd pensionär som snortat kokain. Det finns en oerhörd charm i att veta att man skapar en berättelse som ganska definitivt kommer att ta slut.
Ett par skillnader mellan den nya versionen och den gamla bör noteras. Där klassiska Fiasco hade ungefär 50 sidor regler, har den nya versionen endast lite över 20. Texten är så pass luftig, och har så många exempel, att den inte är mer svårläst än en barnbok. Med andra ord har regelverket bantats ned rejält — utan att någonting av värde gått förlorat. Det är samma regler som gäller; de är nu bara betydligt mer ekonomiskt formulerade.
Den största skillnaden är dock att Fiasco 2nd Edition är kortbaserat, vilket eliminerar behovet av tärningar och tabeller. Där spelet tidigare använde sig av små papperslappar (på vilka man för hand beskrev relationer, föremål, och platser) erbjuds man nu istället färdigtryckta kort, som de nedan.
Just dessa kort tillhör ett playset som heter Camp Death, och som givetvis lånar inspiration från slasher-genren. (Utöver en playset-kortlek behövs även spelets grundkort. Dessa används när man bestämmer om en scen håller på att gå bra eller dåligt för en karaktär, och man använder samma kort för denna mekanik i alla spel.)
Så här går spelet till: playset-korten, dvs. kort med relationer, föremål, platser, och behov, fördelas någorlunda jämnt mellan spelarna. Man turas sedan om att lägga ut dessa kort, så att varje spelare har två kort på sin vänstra sida (vilka då definierar relationen med spelaren till vänster) och två kort på höger sida (vilka gör precis samma sak, fast åt andra hållet). Det finns några regler kring vilka kort som får ligga var, men vi behöver inte gå in på dylika detaljer här. Alla playset-kort som inte är i spel läggs tillbaka i lådan, där de vilar lugnt och tryggt i vetskap om att de höjer spelets omspelningsvärde.
I mitt senaste Fiasco hade min karaktär två relationer: jag var dels ekonomiskt utsatt styvpappa till spelaren till vänster om mig (som spelade en djurskyddsexpert), och dels drogkurir åt spelaren till höger om mig (som var apotekare). Spelarna till vänster och höger om mig hade i sin tur andra relationer med spelarna på andra sidan om dem, som i sin tur hade något slags relation till varandra. Sedan var cirkeln sluten. Någon drev en sportbar, någon var polis. Någon hade kommit över postsäckar med andras hemliga kommunikationer. Standard stuff.
Utifrån alla våra relationer, och de olika föremål, platser, och behov som sedan lades till relationerna, skapade vi en startsituation som sedan, när själva spelet hade börjat, ledde till döda tvättbjörnar, skjutningar på ett lokalt tvätteri, en polis som (relativt oskyldig) arresterades av sina egna kollegor, och en massa andra trevligheter.
Jag måste säga att kortsystemet är genialt. Det går snabbt och enkelt att använda, och understryker (precis som tabellerna och tärningarna i originalversionen) att man som spelare bara måste vänja sig vid att inte ha kontroll. Improvisation är vad som står på dagordningen.
Fiasco 2nd Edition levereras med tre färdiga playset-kortlekar. Ett har fantasy-tema, ett handlar om ett köpcentrum, och ett utspelar sig i den amerikanska förorten. Bully Pulpit Games har dessutom släppt ytterligare 15-16 andra playsets, och fler är planerade. (Dock råkar jag tro att man skulle kunna spela Fiasco med ett enda playset säkert tio gånger och drabbas av en unik berättelse varje gång. Likväl: omväxling förnöjer.)
Så vad tycker jag då om Fiasco?
Ingen av oss som skriver här på Spelglädje är särskilt intresserade av att slänga sig med superlativer. Det finns recensionssidor som gör sådant, och det är outhärdligt. Det slutar nämligen oftast med att man sitter på en mängd texter som alla påstår att det ena eller andra spelet är bäst eller sämst, snyggast eller fulast, och så vidare, och sådana påståenden ger inget vidare seriöst intryck. Med det i åtanke: Jag utropar härmed Fiasco till mitt favoritspel.
Det är kort och gott det roligaste spel jag spelat. Det slår an alla strängar hos mig, med sina enkla regler, sitt fokus på improvisation, och sin till synes oändliga förmåga att skapa unika, minnesvärda situationer.
Jag älskar idén att spelet inte har någon spelledare, utan att alla delar på det ansvaret. Varje minut — även de där man själv inte står i centrum — tenderar engagera alla kring bordet.
Därmed är det även ganska givet att spelet, som alla andra bra spel, måste spelas med rätt människor. Själv har jag insett att det finns många människor, även sådana jag annars trivs att spela med, som jag inte ens tänker föreslå Fiasco för, av den enkla anledningen att jag inte tror de skulle se poängen; istället skulle de tvinga mig att se mitt favoritspel spelas av folk som inte känner det minsta entusiasm inför det. Och det vill jag alltså inte.
Den som enbart vill lira tunga strategispel, någonting som jag personligen inte längre får ut någon som helst glädje av, finner gissningsvis ingenting att uppskatta här. På samma sätt är spelet inte det minsta upplagt för taktiker: här finns inga regler att utnyttja, inga finurliga tricks att dra fram i desperata stunder. Faktum är att alla som går in i spelet med något slags föreställning om att vinna, eller att ens kunna kontrollera vad som händer, lär bli gruvligt besvikna. Jag tänker dock att spelet inte är gjort för sådana människor, och lägger därför inte någon vikt vid denna invändning.
En annan negativ sak skulle jag dock vilja lyfta, en som egentligen inte har med själva spelet att göra utan snarare handlar om hur det landar hos spelets community: kortsystemet är, trots sin ljuvliga enkelhet, mer begränsande än tabellerna i den första utgåvan. Tabellerna i klassiska Fiasco har inspirerat hundratals människor att sno ihop sina egna playsets och gjort dem tillgängliga för allmänheten (kolla bara in den guldgruva som är fiascoplaysets.com). Det var ganska enkelt att skapa ett playset när allt man behövde veta var hur man skapar en pdf. Men den biten känns lite knepigare att lyckas med i den nya utgåvan; kort kräver mer arbete.
Det är dock en petitess i sammanhanget. För mig — Björn, som skriver denna recension — är spelet tamejfan perfekt, och jag kommer att ta varje chans jag får, under resten av mitt liv, att spela det.
En plan som helt enkelt inte… eh… kan misslyckas?
(Observera: Min avsikt är att skriva en Rapport från skyttegravarna om Fiasco, när det blir dags — förutsatt att resultatet inte blir för groteskt och stötande.)
