Speltyp: familjespel, kortspel Antal spelare: 2-6 Speltid: 50 min Ålder: 10+ år Tillverkare: Ravensburger Länk till Disney Villainous på Boardgamegeek
Har du någonsin drömt om att vara en Disney-skurk? Det har inte jag, för vem, vid sina sinnes fulla bruk, suktar efter att mörda oskyldiga flickebarn och flå dalmatinervalpar? Trots detta var det en gång en samling spelkonstruktörer på designstudion Prospero Hall som räknade fram att det nog fanns en stor mängd potentiellt ondskefulla klantarslen i gruppen brädspelare, och att nämnda målgrupp gärna ville ha ett brädspel att leka med. Disney Villainous var fött.
I Disney Villainous är det nämligen så att spelarna iklär sig rollen som varsin mer eller mindre ikonisk Disney-skurk. Målet är givetvis att förgöra allt och alla för att den egna, ondskefullt ondskefulla, vanföreställningen om lämplig världsordning ska gå i lås och bli verklighet. Hur detta ska gå till är individuellt för respektive skurk; Disney Villainous är alltså ett spel med asynkrona grundförutsättningar där spelarnas sätt att nå seger och evigt mörker ser olika ut.
Disney Villainous är i grunden ett kortspel där elakingarna, på sin tur, spelar ut ett eller flera skurkkort framför sig. De kan också om de känner sig extra ondskefulla, och det gör de ganska ofta, spela ut ödeskort framför sina motståndare för att hindra deras framfart. Reglerna och förutsättningarna för detta, vart respektive kortsort ska placeras och så vidare avgörs av skurkarnas individuella spelbräden.
Var nu så vänlig att kasta ett getöga på bilden ovan. Den föreställer Vladimir Pu… hrm, Prins Johns personliga bräde och genom att undersöka det lite närmare kan vi faktiskt lära oss i princip allt vi behöver för att förstå hur ett parti Disney Villainous går till. Längst till vänster hittar vi, förutom en bild på fähunden i fråga, Prins Johns vinstmål; han ska kort och gott börja sin tur med minst 20 power. Power är spelets valuta, vilken främst används till att betala för att spela ut kort.
Därefter följer fyra platser, med tillhörande handlingar, som den tumsugande barnrumpan kan besöka med sin spelpjäs. Jag ska inte slösa er och min tid på att gå igenom dem alla, men i Nottingham kan han spela ut ett ödeskort framför en motståndare, ta 1 power, besegra en hjälte och spela ut ett kort från hand (förutsatt att han har tillräckligt med power att betala med). Det fina i den här kråksången är att nästa gång det är Prins Johns tur så kan han inte stanna kvar på samma ruta, utan måste välja en annan. Här blir det härligt strategiskt att fundera på vart man ska gå och i vilken ordning.
Korten då? Skurkkorten som är till gagn för den egna smutsiga byken lägges i brädets nederkant och kan bland annat addera fler handlingar på varje plats. Ödeskorten, som ju på illvilligast möjliga sätt spelas ut av motståndarna, lägges istället i ovankant och täcker över handlingar såsom Robin Hood (och Allan i Dalen) har gjort på bilden. Detta är givetvis inget en seriös skälm kan tolerera i längden och i Prins Johns fall kan det innebära att stora mängder noshörningar behöver spelas ut i brädets nederkant för att driva bort den onödigt vänlige rävjä… räven. (Allan i Dalen. Haha…)
Och sådär går det till. Man flyttar sin spelpjäs till en ny plats och utför handlingarna tills någon har uppnått sitt personliga vinstmål, vilket tar uppskattningsvis en timme.
När jag nu ska gå in på vad jag tycker om Disney Villainous är det väl lika bra att börja med att nämna de asynkrona grundförutsättningarna som jag kan tänka mig skrämmer en del. Men var inte rädd! Reglerna är lätta och logiska och även om varje skurk fungerar och spelas på vitt skilda sätt blir det aldrig komplicerat eller rörigt att hålla reda på någonting. Under hela spelets gång har man visuell koll på hur det går för alla och symbolerna är tydliga och kombineras pedagogiskt med player aids. Dessutom kommer varje skurk med en smidig liten guide där det tydligt förklaras vad man behöver göra och vad man ska tänka på för att bli så framgångsrik som möjligt.
Något som alltid diskuteras när man spelar med asynkrona förutsättningar och som givetvis bör diskuteras även i Disney Villainous är om vissa ogärningsmän (och kvinnor) är lättare att vinna med än andra. Detta är alltid svårt att avgöra om man inte har en magistersexamen i matematik, men jag kan i alla fall säga så mycket som att vi, i mitt sällskap, inte har reagerat på några större orättvisor. Alla kanaljer är roliga att spela och de skänker dessutom en finfin variation där det krävs ett stort antal spelningar innan alla är bemästrade och/eller utslitna.
En av mina favoritdelar av Disney Villainous är mekanismen där man flyttar sin pjäs på spelbrädet. Den ger mig ständigt en känsla av att vara begränsad i mina valmöjligheter och skapar precis lagom mängd hjärngympa för att man ska orka spela mitt i ett familjeliv. Har du förresten någonsin spelat Scythe, så vet du att just den mekanismen är en av ytterst få trevliga saker i det spelet. Så fick jag den pajen kastad också. Ibland är det kul att vara ond.
Tematiskt är Disney Villainous, givetvis, inget mindre än briljant. Det finns en bottenlös bägare av kvalitet och tradition att ösa på varje spelares barndomsminnen eftersom vi alla har någon relation till Disneys värld. När de dessutom återges med sådan kärlek i artwork och i hur tema och spelmekanismer gifter sig med varandra finns det ingenting att klaga på. Det här är riktigt, riktigt tjusigt gjort och då har jag inte ens nämnt de coola spelpjäserna (men gjorde det nu).
Eller jo, förresten. Lite måste jag klaga. Disney Villainous kommer med 6 stycken busar, vilket man, som jag nämnt tidigare, kommer långt med. Men. MEN. Om man har alla de fantastiska skurkar Disney har hittat på genom åren att välja bland, varför finns då exempelvis Hjärter Dam med i det första urvalet? Eller Den Onda fen? Var är Scar? Svarte Petter? Cruella de Vil? I expansionerna så klart. Det är uppenbart att de har krattat för att spelet ska generera pengar i det långa loppet och vill man spela sin favoritbov är risken stor att man får expandera. Inget nytt under den pengaslukande Disney-solen där alltså.
Extra plus vill jag också ge för att mycket arbete tycks vara nedlagt i att få alla kort och deras respektive funktioner att passa som dalmatinerpäls på ondskefull dam. Det känns exempelvis logiskt att, som slemräliga Ursula, besegra hjältar genom bindande kontrakt och att, genom att bli jättestor, få tillgång till handlingar på angränsande platser.
Slutsats? Disney Villainous är ett bra och stabilt spel som blir vansinnigt mycket bättre med hjälp av sitt tema. Var och en som spelar får nycklarna till sin barndom och innan man vet ordet av sitter man och imiterar, skrattar ondskefullt och beter sig allmänt omoraliskt. Det är liksom något oemotståndligt i att Disney Villainous är nostalgiskt gulligt men ändå, stundtals, våldsamt konfrontativt och småsint när man exempelvis spelar ut ödeskort på varandra. Det är också roligt att känna på att vara på ”andra sidan” och möta sina barndomshjältar ur motståndarperspektivet.
Till sist, ett litet erkännande: jag är ingen bra skurk. Trots att några av mina vänner nog skulle beskriva mig som ren ondska vid brädspelsbordet så har jag låtit sympati och svaghet hindra mig från att bete mig räligt nog mot den strategiskt rätte motståndaren. Men… jag tröstar mig med att alla episka Disney-skurkar misslyckas hela tiden så… jag kommer tillbaka. Var så säkra! Moahahaaaaaaaaaa… *springer bort i natten*